Om två veckor rullar SM-säsongen för rallyåkarna igång med North Rally i Boden. Nu har inte bara arrangören NMS Boden att brottas med ett tråkigt nog klent antal anmälda utan även oron för hur Covid-19/Omikron kan påverka premiären. Har fått  litet undringar från anmälda om jag har koll på vilka nya regler/restriktioner som gäller  vilket jag så klart inte har. De nya reglerna från FHM pekade inte direkt ut rally som någon smitthärd och därför har jag inte heller lyckats hitta något nytt i den vägen.

Däremot har MK Ratten som svarar för premiären av VOC Mekonomen Rallys ”SverigeSerien” och Rallyklassikernas ”Klassiska Rallycupen” redan valt att stämma lite i bäcken och förvarnat om nya regler till ”Finnskogsvalsen” den 15 januari. Covid/Vaccinationsbevis krävs både vid anmälan och besiktning och om sådant saknas är det OK med att låta ombud med bevis, göra både anmälan och besiktning. Känns lite som att vi backar tillbaka mot ruta ett igen och än en gång uppmanar jag i likhet med de ”som begriper”, gå och ta sprutorna nu så att vi blir av med skiten…

*

Mer positiva rapporter kommer från Junior-vinnaren i ERC, Jean-Baptiste Franceschi som kraschade svårt i finalen av  franska mästerskapet, Rallye du Var för några veckor sedan. Nu rapporterar Franceschi att han mår bättre både fysiskt och psykisk. Alla meddelande från rallyfans och kollegor om snabbt tillfrisknande menar fransmannen, är det som hjälpt honom under den här tunga perioden.

– Fortfarande långa dagar för att återhämta mig och jag vill verkligen tacka människorna runt omkring mig som inte ger upp, ni är fantastiska. En sak är säker, jag vill bara  tillbaka bakom ratten!

Planen var att köra i WRC:s juniorklass med nya Rally3-Fiestan men än så länge är detta lagt på is i avvaktan av att kroppen och knoppen ska bli ”race ready”. Blir spännande att se om M-Sport Poland lyckas fylla kvoten av unga förare till Rally Sweden som är tänkt som premiär för ” J-WRC”…  

*

Precis som traditionen bjuder, blir det nu en repris av ett tidigare jul/vinterminne och ni som redan läst kan gå direkt vidare till glöggen och Kalle Ankas Jul.  

Som jag redan berättar tidigare umgicks jag mest med lite äldre kompisar när jag var i tonåren och anledningen var enkel, dom hade körkort vilket inte jag då inte hade. I princip var det två gäng jag hängde med, det ena var jobbar-killarna med egna bilar och i det andra var det nästan uteslutande blivande studenter som med lite flyt fick låna pappas. Mellan de här ytterligheterna rörde jag mig och fördelarna var uppenbara, det fanns ofta chans på bilåkning. 

Ena kvällen var det ”brekaas” på byns inofficiella ”man eller mus-grusväg” med Ronny, Bengt eller Krister med rallystukad Volvo PV. Nästa kväll kunde det åkas på ”hippa” eller popklubb med någon blivande student och då så klart  i ”fars bil”. 

Oavsett vilket behövde jag inte förnedras i samma utsträckning som många av mina jämnåriga kamrater som alltid fick förlita sig på mor eller far som chaufför. Hippfaktorn när man anträdde dansställen som Jägersbo eller Björksäter med någon förälder bakom ratten, var inte på långa vägar jämförbar med kompisar som körde själv.

Dock var det inte alltid saker och ting utvecklades som det var tänkt och en gång fick jag bevis på att grå terylenbyxor, vit nylonskjorta, skinnkavaj med slips i samma material  och svarta myggjagare på fötterna inte är optimal klädsel en kall vinternatt. 

Förspelet var att en av mina student-kompisar faktiskt hadebil efter att ha fällt en järnstolpe med föräldrarnas Ford Taunus. En ”olycka” som fick dom att inse att det var bättre att ”gossen” fick egen bil och valet föll på en begagnad blå Ford ”Sneruta” Anglia. Inte det fräckaste man kunde köra i slutet av 60-talet men med navkapslarna borta, svarta fälgar och två Marschal flodljus där fram var det ändå ett med viss tvekan acceptabelt fordon.Foto: Tommy Svensson

En decemberlördag hade två tjejer i utkanten av bekantskapskretsen bjudit in till party på vischan (bilden har inget samband med händelsen men väl ett bra exempel på en typisk skånsk vinterdag). På plats upptäckte jag och Anglia-chauffören att det inte var något större drag på party, de flesta hade redan grupperat sig två och två och ägnade sig åt sådant som tjejer och killar gör i tonåren. Medan kvällen fortfarande var ung bestämde vi oss för att dra vidare men under tiden vi varit på party, hade det kommit en knapp decimeter snö ovanpå det redan tjocka snötäcket. Rena mumman för en slö Ford Anglia som äntligen kunde köras med lite sladd och chauffören antog utmaningen. Med fullt påslag alltså runt 50-60 kilometer tog vi oss mot hemmet och efter någon kilometer började ett visst mått av fartblindhet synas hos chauffören. I en högerkurva upplevde jag ett riktigt ”halleluja-moment” när Anglian gled upp i en perfekt sladd. Direkt efter högern kom en vänsterkurva som klippt och skuren att ta på returen.  I teorin var det så men inte i verkligheten, istället blev den ”fullfjädrade rallyföraren” vid ratten rädd, bromsade och plötsligt försvann yttervärlden. I ett stort snömoln borrade sig Anglian djupt ner i det snöfyllda diket.

Efter viss möda lyckades vi ta oss ut genom vänsterdörren, höger sida låg nerpressad i snön och väl ute konstaterades också snabbt, den här bilen får vi aldrig ur diket utan hjälp. Decembernatten var snöig, kall plus dj-ligt mörk och det var nu vi upptäckte att vår minst sagt bristfälliga klädsel inte var optimal för att möta skånsk vinter. Inget  hus eller minsta  lilla ljus i sikte och då vi var obekanta med grannskapet, visste vi inte heller hur hämta hjälp. Räddningen dök upp efter en stund i form av en pappa som skulle hämta dottern på samma party som vi lämnat. Hans två-takt Saab var dock inget redskap ämnat att dra upp dikeslagda Anglior, utan hjälpen utsträckte sig till att han lovade att se om han hittade något hus där det kunde finnas bättre redskap för jobbet. Tog väl en kvart innan vi stelfrusna såg traktorljus närma sig och i den satt en ”bonnapåg” som uppenbarligen var svältfödd på underhållning. Pågen skrattade gott åt oss och vår klädsel, själv hade han både stickad mössa, kängor, vantar och tjock vinterjacka. En järnkätting runt Anglians bakaxel och plötsligt var den ”på land” igen och inga direkta skador noterades mer än att extraljusen pekade rakt upp i skyn. När vi erbjöd oss att betala för bärgningen skrattade hjälten bara rått.

– Absolut inte, det är jag som borde betala, svarade han.

– Att få bärga stelfrusna, korkade pågar från byn i gå-bort kläder som försöker köra bil på landet mitt i vintern det är f-n i mig det roligaste jag haft på länge!

Färden mot Hörby gick i mindre entusiastisk fart och efter detta har jag altid varma kläder med mig när jag kör på vintern…

*

God Jul och juldagen blir bloggfri, men förhoppningsvis ses vi på Annandagen.

*

Motorbloggen får sin information via officiella pressreleaser, sociala medier och läsarkontakt. Även från avsändare med av dom godkända kanaler på Twitter/Facebook. Varje läsare får själv avgöra om källorna kan anses tillförlitliga. Till Motorbloggen avsänt material betraktas som OK att publicera utan restriktioner såvida inget annat anges. Mail till Motorbloggen skickas på: tommy.svensson@kristianstadsbladet.se.