Ursvagt!
Detta är min tydliga och enkla åsikt i frågan om tevesändningarna, eller rättare sagt de troligen uteblivna sändningarna från Rally Sweden. Vad jag förstår så har förhandlingarna mellan Eurosport och FIA avslutats med följd att WRC-arrangörerna i fortsättning själva får lösa tevefrågan lokalt. FIA-presidenten Jean Todt verkar vara bekymrad vilket jag också hade varit, över vart Rally-VM är på väg. Självklart ett jätteavbräck för VM-serien om det inte visas i tv, inbillar mig att detta är en stor anledning till att sponsorerna går in och sätter fart på den miljonrullning som har sitt andra stopp i Värmland nästa vecka. Utan tv-bilder sjunker marknadsvärdet dramatiskt för sporten, vilket kan och lär få förödande konsekvenser.
Nu har jag ingen aning, Todt har inte varit i kontakt med Motorbloggen ännu, hur turerna mellan Eurosport och FIA har gått. Vet inte alls varför Eurosport tackat nej till erbjudandet att ta hand om WRC, men jag gissar att det handlar om pengar. Nu är min erfarenhet av FIA den, att vägen till kassakistan är enkelriktad alltså pengar ska in till Paris-gubbarna, men ut är inte lika viktigt. För visst hade det gått att fixa om Todt slängt upp ”plånkan” och frågat Eurosportarna ” how much”?
När nu äntligen SVT fattat att där finns intresse hos tvpubliken för rally, ja då är det andra som sätter käppar eller som här, hela brädgårdar i hjulen för stackars Eijeborg. Enligt uppgift jobbar man stenhårt uppe i Karlstad för att fixa så att det blir sändning, men jag är skeptisk. Med bara en halv vecka kvar till start måste det till ett under om det blir rally i tvsoffan till helgen…
Richard Göransson tuggar på med uppladdningen och har hunnit med 25 testmil med WRC-Mini:n. Om STCC:aren trivs? Verkar så.
– Det här har varit mina två bästa dagar i en rallybil. WRC MINIn var helt grym. Vi hart haft sjukt kul och vi uppnådde det vi ville med testet, att vi skulle bestämma över bilen. Jag ångrar mig inte en sekund att vi satsade på WRC i vinter, säger en glad Richard.
I veckan kom också bekräftelsen att jag än en gång passerat nålsögat hos FIA, jag är även i år ackrediterad till Rally Sweden.När vi åker upp på onsdag blir det för 38:e gången i rad som jag besöker ”Svenska” som fortfarande är arbetsnamnet. Första gången 1975 var det en Veronagrön Saab 99 LE som var färdmedlet mellan Hörby och Karlstad. Bilen var ganska nyinköpt och hade bara lite drygt tusen mil på mätaren. Lite pinne var jag, för 99:an var ju ”nästan en EMS”, lacken, alu-fälgarna och lite annat små plock skilde. En LE var egentligen menad för USA-marknaden, men då som nu sålde Saab klent ”over there” så man fick importera tillbaka osålda bilar. Dessa såldes sedan här hemma för i stort sett samma pris som en vanlig ynklig ”hundrahästare”. Under min gröna huv satt insprutaren på hela 110 hästar, de ni…
Några mil före Karlstad ville inte 99:an mer, utan började rycka och bära sig åt. I följebilen, även detta en 99:a men en ynklig hundrahästare, satt mer bilmekarkunskap vilka jag hoppades skulle ila till hjälp. Men icke de bara skrattade och svamlade om ” en inre blödning” innan de återigen satte sig in och fortsatte mot Karlstad. På bara tre, ibland två cylindrar puttrade jag bakefter och lyckades faktiskt nå fram även jag. Stirrig över min fina bils mystiska fel körde jag där direkt till Saab-verkstaden. Tog inte lång tid innan man hittade felet, tändkablarna var kass. Ett djupt hål borrades i ”festkassan” men det spelade mindre roll, min fina bil fungerade igen. Några veckor senare började den brinna i Eslöv och efter det var tålamodet slut. Tyvärr var sjukdomsbilden redan då komplicerad hos bloggaren så det blev en ny Saab, indisk gul men en sådan där ynklig hundrahästare. Om dettta bilbytet kan man passande säga, ur askan i elden men mer om den här saken längre fram…