På fredag går anmälningstiden ut för Snapphanerallyt som körs den 12-13 augusti och än så länge ser det tunt ut i anmälningslistan, bara tjugofyra ekipage så här långt. Årets upplaga av Hässleholms MK:s klassiker ingår bara i Rally-SM samt i de två ”lokala” klassikercuperna, TEKNOS Classic Rally Cup och Rallycup Öresund.
Klassikerna är för närvarande åtta ekipage, i den öppna klassen kallad ”Snapphaneklassen” finns en anmäld och resterande femton kör Rally-SM. Självklart kommer listan att fyllas på de här sista dagarna, men mitt tips är att man inte kommer att passera hundrastrecket. Nu tror jag inte detta bekymrar ”Snapphanegeneralen” CG Wilke, tvärtom är han nog nöjd med ett ”lagom” startfält…
Såg ett program på dansk tv i går kväll om ”racerkjörern” Jason Watt, han som vann STCC-premiären på Jylland och sitter i rullstol. Rubriken på programmet var ” Smertan bag smilet” på svenska ”smärtan bakom leendet”. En passande rubrik då Jason utåt alltid är lika glad. Här avslöjades dock de fantomsmärtor han ständigt känner i fötterna efter mc-olyckan som gjorde honom rullstolsbunden. Programmet handlade om att Jason skulle genomgå någon sorts experiementoperation för att dämpa smärtorna. En operation som pågick i tre timmar och med enbart lokalbedövning. Jason var tvingad att vara vid medvetande för att kunna berätta för läkaren så att denne kunde placera elektrodplattan rätt i den brutna ryggraden. Kan väl säga som så, detta var inte något för veklingar, varken att ligga på bordet eller att se på när läkaren grävde i Jasons lättbedövade rygg…
Tyvärr gav inte operationen det resultat man hoppats, Jason har fortfarande kvar smärtorna i sina orörliga fötter. Det jag egentligen vill komma till, är vilken kille Jason är. Trots alla motgångar, samma vecka som olyckan skedde under en testkörning för en dansk mc-tidning, skulle han skriva kontrakt i Formel 1. Han är en verklig fajter, gav aldrig upp och i sin comeback i DTC vann han och blev därmed världens förste handikappade förare att vinna en mästerskapseger. Efter detta har det blivit åtskilliga fler och alltså senast i april på hemmabanan.
Har träffat honom en enda gång på Ring Knutstorp där han bjöd på en hisnade åktur runt banan i sin handikappanpassade VW-buss. Det jag minns bäst är inte åkturen utan Jasons smittande leende och optimistiska syn på livet. Kanske något för alla gnällspikar att lära av!