Jag har skrivit det förut, Saab måste tillbaka till rötterna om man ska överleva! I mitt fall menar jag rallyrötterna, den grund som mer eller mindre skapade Saab. Framgångarna i rally är jag säker på bidrog starkt till att märket var att räkna med fram till mitten av åttiotalet, då raset började. Då tog ”slips och kostymnissarna” över, la ner tävlingsavdelningen och bytte målgrupp från Svensson och motorsport, till det mycket finare golf och hästfolket. Resultatet talar för sig själv…
Nu spekuleras det igen, Saab ska tillbaka till rallysporten, och dessutom till WRC, det riktiga finrummet. Uppgifter i engelsk media gör gällande att ryske multimiljardären Vladimir Antonov han som ligger bakom en hel del, om inte all finansiering hos Spyker. Samme Antontov har nu även gått in och räddat North One Sport, det bolag som kommersiellt driver Rally-VM. Nu har ryssen pumpat in friskt kapital och när man dessutom vet hans stora intresse för både Saab och rally är slutsatsen kanske inte helt tokig. Antontov körde till exempel Midnattssolsrallyt i en Saab 99 Turbo i fjol.
Saab:s planer på en ny mindre bil Saab 9-2, kan vara ett perfekt ämne till en WRC-version. Fyrhjulsdriften finns redan i Trollhättan, lägg till en ny 1600-motor med turbo och snart kan Saab vara med i leken igen. Tror faktiskt helt ärligt att detta skulle hjälpa märket att återta den position man hade förr. Förr när chaufförer som Carlsson ”På taket”, Stig Blomquist och Per Eklund nämndes med respekt, precis som Saab!
Häromdagen var jag vittne till ett litet vardagsdrama. Stod på en parkeringsplats i Broby och väntade, när en bil av koreanskt ursprung svängde in på parkeringen. Tanken rån föraren var nog att smyga in, men en sliten drivknut ( tror jag det var) avslöjade dem direkt. Knack, knack, knack hördes högt och ljudligt över Göingemetropolen. Var helt enkelt tvungen at vänta och se vad som skulle hända när bilen skulle köra därifrån.
Efter en stund kom ägaren ut förberedde backning ur p-rutan. Koreanen var inte riktigt med på noterna, protesterade istället högljutt. Föraren gav sig dock inte, varvade upp motorn än mer. Det metalliska oljud som den hårt nedtryckta gaspedalen åstadkom, skar genom märg och ben långt mer effektivt än tunnelborren genom Hallandsåsen. Till slut gick jag fram till föraren och öppnade dörren.
– Du det här funkar inte, du kan nog stänga av motorn.
Han tittade misstroget på mig och svarade.
– Nej, då den brukar vara lite kinkig men till slut går det.
Tog ett varv runt bilen och konstaterade då att under motorn låg där diverse gjutjärnsdelar, kulor från kraschade kullager och annat obestämbart järnskrot. Dristade mig än en gång till att överlämna dödsattesten till föraren.
– Du idag är den mer än kinkig, den är död, stendöd!
Beskedet tordes jag lämna trots mina högst bristfälliga mekarkunskaper. Så mycket har jag dock lärt mig genom åren, oljigt järnskrot under bilar är aldrig positivt…