Idag är det ingen vanlig dag utan det är svensk rallysports o nestor Jårs Dambergs 92-årsdag. En man som inte kräver någon större presentation och som började tävla  året efter att jag föddes, alltså 1951. Under flera år tävlade vi ihop jag med Opel Kadett medan Jårs körde sin röda Ford Anglia. 

Bortsett från otaliga rallyn är Jårs även mannens som ihop med hustru Britta tråkigt nog borta sedan några år, den som i stort sett ensam svarade för att återväcka ”Midnattssolrallyt” 2006. Jårs valde Hörby som startplats och och därefter är det som bekant en helt annan historia. 

Skickar grattis hälsningar till Järfälla och avslutar på samma sätt som jag gjorde när kämpen fyllde 90. ”För mig är det en självklarhet att denne som man sa förr, hedersman vid varje MSR förtjänar VIP-behandling.”.

*

Med detta är det enkelt att med hjälp av Ford Anglia glida över till ett gamalt nyårsminne där just en sådan bil har huvudrollen.

När jag var tonåring umgicks jag mest med lite äldre kompisar och anledningen var enkel, dom hade körkort vilket inte jag ännu uppnått ålder för. I princip var det två gäng jag hängde med, det ena var jobbar-killarna medan i det andra var nästan uteslutande blivande studenter. Mellan de här ytterligheterna rörde jag mig och fördelarna var uppenbara, det fanns alltid chans på bilåkning.  Ena kvällen var det ”brekaas” på byns inofficiella ”man eller mus-grusväg” med Ronny, Bengt eller Krister i deras rallystukade Volvo PV:s. Nästa kväll kunde det åkas på ”hippa” eller popklubb med någon blivande student och då oftast i ”fars bil”, Ford Taunus, Opel Rekord eller i bästa fall en Saab V4.  Medan jobb-killarna tjänade pengar och alla hade egen bil, var studenterna förvisade till att låna hjul när kommunen skulle lämnas. Oavsett vilket behövde jag inte förnedras i samma utsträckning som mina jämnåriga, genom att alltid ha mor eller far till chaufför. Hipp-faktorn på detta arrangemang när man anträdde dansställen som Jägersbo, Björksäter eller Vägasked var dock inte på långa vägar lika hög som när kompisar körde själv.

Dock var det inte alltid saker och ting utvecklades som det var tänkt. En gång fick jag bevis på att grå fin-byxor med sydda pressvek, vit nylonskjorta, nappaslips, skinnkavaj och svarta myggjagare på fötterna  inte är optimal klädsel en kall vinternatt. Förspelet var att en av mina student-kompisar faktiskt hade egen bil efter att ha fällt en järnstolpe vid torget i Hörby med föräldrarnas Ford Taunus. En ”olycka” som fick dom att inse att det var bättre att den blivande studenten fick egen bil och valet föll på en begagnad blå Ford ”Sneruta” Anglia.

Inte det fräckaste man kunde köra i slutet av 60-talet men med navkapslarna borta, fälgarna målade svarta och två Marschal flodljus där fram var det ändå ett acceptabelt fordon.

Nyårsafton i nådens år 1967 hade två tjejer i utkanten av bekantskapskretsen bjudit in till party ute på landet. På plats upptäckte jag och Anglia-chauffören att det inte var något större drag på party. De flesta hade redan grupperat sig två och två och ägnade sig åt sådant som tjejer och killar gör i tonåren. Framåt kvällen bestämde vi oss för att dra hem och under tiden vi varit på party, hade det fallit en knapp decimeter snö över det redan tjocka snötäcket. Rena mumman för en slö Ford Anglia som äntligen kunde köras med lite sladd. Chauffören antog utmaningen och med fullt påslag, alltså runt 50-60 kilometer tog vi oss mot hemmet. Efter någon kilometer började ett visst mått av fartblindhet synas hos chauffören och i en högerkurva upplevde jag ett riktigt ”halleluja-moment”. Anglian gled upp i en perfekt sladd och när det direkt efter kom en vänsterkurva, så var det bara att klippa den på returen. I teorin var det så men inte i verkligheten, istället blev den ”fullfjädrade rallyföraren” vid ratten rädd och plötsligt försvann yttervärlden i ett stort snömoln när Anglian borrades djupt ner i det snöfyllda diket.

Efter viss möda lyckades vi ta oss ut genom vänsterdörren, höger sida låg nerpressad i snön. Väl ute konstaterades också snabbt att den här bilen skulle vi aldrig få upp på vägen utan hjälp. Decembernatten var snöig, kall och dj-ligt mörk och det var nu vi upptäckte att vår minst sagt bristfälliga klädsel inte var väderoptimal. Inte något hus i sikte och då vi var obekanta med grannskapet visste vi inte heller var  närmast hjälp kunde hittas. Räddningen dök upp efter en stund i form av en pappa som skulle hämta dottern på samma party som vi lämnat. Hans Saab var dock inget redskap ämnat att dra upp en dikeslagd Anglia men han lovade att se om han hittade något hus där det kunde finnas bättre redskap för jobbet. Tog väl en kvart innan vi stelfrusna såg traktorljus närma sig och i den satt en stabil ”bonnapåg” som uppenbarligen var svältfödd på underhållning. Han skrattade gott åt vår klädsel, själv hade han både stickad mössa, kängor, vantar och tjock vinterjacka. En järnkätting runt Anglians bakaxel och plötsligt var den ”på land” igen. Inga direkta skador noterades mer än att de båda extraljusen pekade rakt upp i skyn. När vi erbjöd oss att betala för bärgningen skrattade hjälten bara rått.

– Absolut inte det är jag som borde betala, svarade han.

– Att få bärga stelfrusna, korkade pågar från byn i gåborts-kläder som försöker köra bil på landet mitt i vintern det är f-n i mig det roligaste jag haft på länge!

Färden mot Hörby gick i mindre entusiastisk fart och efter detta har jag altid varma kläder med mig i bilen  på vintern…

*

Gott Nytt År så ses vi på andra sidan.

PS. Nova hälsar att ju färre nyårsraketer/smällare hon tvingas uppleva desto bättre. DS.