Antar att ni redan smält det mesta från WRC i Rally Finland men för mig är det fortfarande en härlig kick att PG Andersson gått upp i VM-ledning efter segern. Leder nu SWRC på 68 poäng före Hayden Paddon, sex poäng efter.
Ska jag ändå var helt ärlig är där smolk i glädjebägaren och den smolken (vad är egentligen smolk?) tror jag att jag delar med de allra flesta rallyentusiaster och det är naturligtvis att Craig Breen rullade sig ut från både klassledning och Rally Finland. Att Breen lyckades fokusera så pass efter tragedin där hans co-driver Gareth Roberts omkom, till att leda i supertuffa Rally Finland imponerar. Tror att ingen inklusive PG, hade missunnat honom att rulla upp som segrare men nu ville den där lömska ”vänstertrean” annorlunda.
Breen själv var förkrossad över sitt som han sa ”eget misstag” men viktigare för honom var ändå stödet från alla i omgivningen och då speciellt Roberts familj. Från dom kom hela tiden uppmuntrande ord till Breen och då även i beslutet att fullfölja rallykarriären. Är det konstigt om man blir lite simmig i blicken…
Okej, nu har finnarna haft sitt lilla roliga över till ”real business” nu snackar vi dagens Trelleborg Motor Show. Fyra varv ute på industriområdet i ”Palmernas Stad” hörs väl inte så där dj-la märkvärdigt eller ? Fel, fel och ännu mer fel, det är nämligen högst dj-la märkvärdigt, jag vet jag var nämligen på plats.
Vi börjar från toppen och jobbar oss neråt. Att Mats Andersson med dottern Frida i högerstolen ( hon och jag var helt överens Mats är jobbig dock har jag fördelen att jag kan åka hem, för Frida är det värre…) skulle vinna var lika säkert som att Loeb skulle vinna Rally Finland ( ja, ja skratta ni för mig var det väl lite önsketänkande att någon annan skulle vinna). Utklassning är kanske ett väl starkt ord men ändå så nära sanningen man kan komma, nitton sekunder är jättemycket till tvåan i supervassa Kit-Car Golfen, Jan Andersson från Svedala.
Mats var också orolig före start över alla hästkraftstinna konkurrenter.
-F-n jag har ju bara 185 små ponnyhästar i Protonen…
Nu är det som med allt annat, det är inte storleken som är avgörande det är något annat. Mats vinner så klart och när jag frågar hur många RS-segrar han verkligen har blir han fundersam.
-Får nog sätta morsan Christina på detta hon kan ha koll, vem vet kanske snart dags för någon sorts jubileum?
 Sedan
måste jag nämna tjejerna och det är riktigt kul att det var fem tjejer med i Trelleborg. Uppenbarligen är RS och asfalt något som tilltalar och bara att hoppas att ännu fler får upp ögonen för detta. Terese Lennartsson, tävlande för SMK Hörby var återigen snabb som bara f-n och slutade tvåa i C-2WD. Jonny Hansson klarade första platsen med knappt fem sekunders marginal till ”Tessan” med pappa Jan gammal RS-kung i högerstolen. En drivaxel kostade henne segern på Svampabanan, men nu var allt fixat och då var hon nästan ”unstopable”. Trean från Eslöv, Joakim Tennhammar var tjugo sekunder efter.
Nygifta Viktoria Lindh från Malmö men tävlande för Hässleholm hade som vanligt nyblivne maken Thord i högerstolen och hon var nervös före start, klagade på rattrost efter en månadslång bröllopsresa i USA. Jag vet att hon ”spelade” nervös, för Silver-Voc:en delade serviceplats med Victorias egen ”secret” den vit/svarta Golfen. Nu vet jag inte om det bara var en lömsk fint för att invagga mig i säkerhet ( jag och Viktoria har en liten egen fajt) och då lyckades hon fullt ut. Inte f-n hade hon någon anledning att vara nervös, slutade tvåa i klassen efter Kristianstads Anders Larsson i en toppmodern Golf fyra, något annat än Viktorias Önneköpsbyggda gamla ”tvåa”.
Över till det som allt handlade om, kampen mellan Silver-VOC:en och Black Beauty med Roland Brorsson bakom ratten. Först, nu vet jag exakt hur Napoleon kände sig vid Waterloo och man vill bara krypa i hop i fosterställning och försvinna. Nu hjälper ju detta inte i längden även om det känns naturligt att börja med, utan rätt ut i verkligheten istället. Första heatet gick skitbra i med tvåan i vinklarna, vagga upp bilen i chikanerna och sedan bara att ösa, men vad i hela röda glöd heta h-e gör den där ljusblåa 940:an i min backspegel? Gled snyggt ut och släppte förbi Tyko Nilsson, tittade lite vädjande på Stefan till höger och hoppades han skulle säga att han startade samtidigt som vi och inte femton sekunder efter, men inget gensvar alls.
Tillbaka till serviceplatsen där kommer Viktoria med ett jätteleende och berättar helt obarmhärtigt.
– Jag slog dig med över fem sekunder!
Så mycket var den nervositeten och rattrosten värd…
 Kristian Lindberg lyckades till och med hitta exakt det ögonblick när jag gjorde det ”enda” misstaget i ett för övrigt ”cleant race”, samma förbannade däcktrave som i fjol…

Värre skulle det bli, Roland Brorsson glider in på service och börjar stimma om luftryck och hans gamla mormor. Hoppet tänds, det har nog inte gått så bra för den ”svarta skönheten”.

– Vad gjorde du vi var ju femton före dig och där, exakt där släckte Roland hoppet.
Ny taktik inför andra omgången, trean i vinklarna och fyran ”flat out” i chikanen skulle väl täppa till trutarna menade vi. Återigen allt gick skitbra och fort som bara den inga misstag, nu var det slut med skitsnacket. Okej vi förbättrade oss med två sekunder, Viktoria med fem och Roland den lömske dj-elen med tre. Min enkla fråga är var hittar ni alla dessa sekunder?
Gratulerar klubbkompisarna Rikard Fors vinnare av A-VOC (Roland slutade fyra och vi sexa men fråga mig inte vad sjätte platsen betydde egentligen…) och Jim Nilsson i B, en futtig brakskit efter eller 0,5 sekunder.
Nu laddar vi om till Snapphanerallyt långt i från allt vad asfalt heter. Till dess blir det ”fosterställning”, ladda batterier, yoga, timmar vilande på min födelsedagspresent den indiske spikmattan (andra väljer Saab?) besök hos psykolog. När allt detta är klart provar vi Arlövs grus/asfalt RS i Dalby. Då ska det blir ändring och förhoppningsvis regn i massor så att regndäcken kan komma till användning, då är dom inte så tuffa…
Med detta förstår ni kanske också att det blir ett kort avbrott i bloggen, medicineringen får nämligen inte avbrytas eller blandas med annan medicin. Får man sedan bara fart på ”elchocks-maskinen” bör jag vara tillbaka lagom till det är dags att tippa Snapphanerallyt.
Som sagt ”I´ll be back”!