Så här timmar innan tomten klämmer sig ner genom skorstenen, vill jag sända en julhälsning till alla läsare av Motorbloggen. Efter ett års bloggande är vi nu stadigt runt 3000 läsare/vecka, en fantastisk siffra. Kul är också att så många aktiva rallyförare och allmänt motorsportintresserade från hela landet hör av sig både med mejl och kommentarer. Igår fick jag t.ex mejl från fd. Supercup bossen Robert Johansson, stadig bloggläsare och en som verkligen gillade innehållet. Tack alla och en riktigt God Jul.
Vill även dela med mig av ett eget julaftonsminne från början av sextiotalet. Hemma hade vi garaget under huset och varje snövinter var det samma problem att få upp bilen via den branta uppfarten som dessutom svängde lite grann. Vid ett besök hos ”Olle-Vulkare” blev far övertalad att prova nymodigheten dubbdäck, vilka i ett nafs skulle eliminera problemet med den branta garageuppfarten. Två Trelleborg Winter med Scason-dubbar monterades där bak på den nästan nya gula Ford Taunusen. Klistermärket med isbjörnen visande sina vassa klor och som skulle varna icke dubbförare för att här kördes en bil med bromsgrepp, klistrades på bakluckan. Fram behölls naturligtvis sommardäcken. En vanlig kombination, någon gräns på säkerheten fick det ju ändå vara…..
Julafton åkte jag med far när vi skulle hämta mormor och morfar, en kvarts bilkörning bort. Vädret och väglaget den här julen påminde starkt om årets, alltså massor av snö. Inga problem att ta oss dit och som vanligt var inte morfar riktigt klar. Han var byns smed och som brukligt var kom många kunder på julafton för att ”reda opp lita affärer”, omsätta växlar (gamla tiders kredit) eller bara få en julasup. Efter en knapp halvtimme var dock morfar resklar, lite lagom smålullig tog han plats i framsätet medan jag och mormor satte oss där bak. Morfar var hästmänniska och avskydde egentligen bilar och bilåkning, hans A-Ford från 1929 lät han smedlärlingen köra när så behövdes, själv saknade han körkort.
Väl i bilen talade han genast om för far att han skulle köra sakta, icke över trettio kilometer. Redan här var far lätt irriterad över den sinkade avfärden, dessutom blev väntan på julasupen och maten längre än väntat.
På vägen hem väntade en lömsk höger-vänster kurvkombination i nedförsbacke. Högern gick bra, men i vänstern klev den djävulska däckblandningen in på scen och skickade Taunusen i tangentens riktning. Landningsplats blev ett hyggligt djupt och snöfyllt dike där bilen till slut la sig till ro, halvt på sidan med morfar underst. Pustade och stönade lyckades far till sist baxa upp sin dörr, allt medan morfar svor som det anstod en smed över den misslyckade bilfärden. Far insåg snabbt att det krävdes hjälp av minst en traktor om det skulle bli någon julasup för honom överhuvudtaget. Vinterklädd som han var i nylonskjorta, fodrad slips, en något tjockare kavaj och tofflor, stack han en Bill i mungipan, tände på och satte kurs mot närmaste bondgård, en dryg kilometer bort.
Morfar fann sig snabbt i situationen, lutad mot sidorutan hördes snart hans ljudliga snarkningarna, medan mormor och jag väntade under tystnad på räddningen. En dryg halvtimme senare syntes en Grålle och bakom lantmannen vid ratten stod far på ”kanneflaket” med fartvinden i håret . Inget tjafs med bogserlina, en rejäl järnlänk om fjäderbladet bak på Taunusen och snart var vi uppe på vägen igen. Skadorna inskränkte sig till en tappad navkapsel, en liten buckla i dörren och fars lätt tilltufsade självförtroende.
Där hemma väntade mor och undrade varför i hela friden det dröjt så länge. Själv kunde jag knappt bärga mig att berätta om mitt livs allra första avåkning som jag beskrev i målande ordalag. Far tog sikte på julasupen direkt medan morfar förklarade att han var ytterligare stärkt i sin misstro mot bilar.
– Detta hade aldrig hänt om vi kört häst och vagn, var morfars analys.
För mig var dikesläggningen av Taunusen den allra bästa och mest spännande julklappen. Till och med ishockeyspelet av märket ”Puck” med Tre kronor och Canadas-spelare som tomten kom med i säcken förbleknade i jämförelse!