Kan faktiskt inte minnas när jag senast såg en riktigt avåkning med en WRC-förare i Rally Sweden men idag hände det. Al-Quassimi friskade upp storpubliken i vägbytet strax före mål på Rämmen och lämnade vägen i uppskattningsvis åttio-nittio kilometer rätt ute på kalhygget. Cittran klarade faktiskt off-road körningen överraskande bra men det var när Al-Quassimi skulle ” backa ur planteringen” som det roliga tog slut. Publiken var snabbt på plats och hade han bara coolat ner en sekund, plus att han lytt ”lyftarna” om vilken väg som var lämpligast ut ur planteringen hade han säkert klarat det hela. Istället körde araben efter eget huvud vilket bland annat innebar att han försökte forcera en fyrtio centimeter hög stubbe. Det kan jag konstatera, kvittar hur Vinkel-bossen Yves Matton pressar sina ingenjörer, en värmländsk stubbe vinner alltid över en Cittra. Inte heller den här gången var det något tvivel, en kraftigt rökutvecklande kylare gav åtminstone mig en indikation om vem som segrade…
I mål på sträckan förklarade Quassimi att det var publikens fel, han såg inte kurvan. Nu var det så att som funktionär på stället fanns Lars-Ove ”Biffen” Olsson närmare presentation känns onödig.
– Dj-la skitsnack, han hade överkört däcken plus att han bromsade åt h-e för sent. Ursvagt av en sådan kille att skylla på publiken, ett C-förarmisstag, konstaterade Biffen och jag höll med.
Annars var vi allra först på Fredriksberg idag på de tre hoppen, vilket var en ny upplevelse för mig. Helt klart var detta mer sevärt än turistfällan ”Colins Crest” och längsta noteringen var på fyrtiofem meter minns inte riktigt, vem tror det var Thierry Neuville men som sagt inte helt säker. Värst uppvisning bjöd Henning Solberg på som vred lite på hjulen innan landningen vilket skickade Fiestan ut i snövallen. Henning redde dock ut det hela även om ett jättesnömoln dolde det mesta av hur han redde ut det hela.
Kolade även på Klassikerna på samma ställe där Petter Solberg gav mig nästan hjärtstillestånd. Inte ett släpp, ”flat out” med Escorten över krönen och tankarna gick till stackars Pernilla i högerstolen. Själv hade jag varit nersketen om jag skulle bytt plats med henne!

Hann precis i tid till de snabbaste klassikernas avslutning på Hagfors-Sprinten. Även här stal Petter showen och jag tvivlar på att ens Ari Vatanen i sina glans dagar kunde bära sig dj-ligare åt med en Ford än Petter. I mål visade det sig att det räckte till seger sedan Erik ”Eken” Johansson inte kunde hålla nerverna i styr utan åkte av på näst sista Rämmen och lämnade därmed fältet fritt för Petter. Att säga att han var jublande glad vid målgången är årets understatement, kunde nästan tro att han vunnit hela Rally Sweden och han tog inte bara fru Pernilla utan även sonen Oliver i famnen och jublade över framgången. Måste kännas skönt, trots allt är det ganska länge sedan Petter stått som vinnare…
Mycket jubel och grattis fick så klart Petter, men allt överskuggades av Stenungsund MS som åkte upp med trettiofem man för att hylla klubbkompisen Lasse Storm och broder Ulf som just avslutat sin 25:e start i Rally Sweden. Tyckte faktiskt att Lasse även hade en liten tår i ögat över uppskattningen när han lyfte bucklan som bevis på sina tjugofem starter. Lite i efterhand ställer jag upp i grattiskören stort grattis, men du har en bit fram till mina 38:a…
Om vi nu snackar glädje så måste man så klart ta med Pontus Tidemands oturliga öde. Kort efter start började Fiestan gå tungt, en signal till mekanikern under tiden som man åkte på Sågen gav det klara beskedet, slå av. Vid närmare inspektion var det toppackningen som inte ville var med och leka och så var ”Rekord Magasinet-sagan” över (den som alltid pekar på den okände som kommer in och vinner framför näsan på kändisarna). Nu visade ändå Pontus vilken talang han är, låg sexa och ska man döma av M-Sport bossen Malcolm Wilsons omdöme i SVT, dröjer det inte länge innan Pontus åter sitter i en WRC-bil i VM!
Vad är där mer att förtälja (ni som hoppas på fullständig uppdatering med massor av fakta från Rally Sweden, ni får söka andra kanaler). Träffade på Subaru-klubben på Fredirksberg-sträckan och de verkade så klart vara supertrevliga. På väg ut från sträckan mötte vi klubben och här snackar vi jättesmal väg. Trixade oss förbi en Forester och längre fram kom en äldre blå Impreza.
– Nu blir det klydd, förklarade jag för mina kamrater.
Inga problem, på ett utrymme för en Fiat 600 stod plötsligt Subarun parkerad och detta av en tjej. Tänk vad en Subaru kan göra…
Nu väntar middag innan vi i morgon ger oss i kast med Kirkenär Arena i Norge. Kan Loeb gå förbi Ogier sista dan? Säger som Gunde, ”Inget är omöjligt” vilket jag håller tummarna för, Byggarens vinnartips får inte bli verklighet!