Mycket intressanta saker i ”Entry list for 88. Rallye Automobile de Monte Carlo 2020” och då främst i klasserna för R5-bilar.

Till exempel är Ole Christian Veiby och Jonas Andersson anmälda med Hyundai i20 R5 precis som ryske talangen Nikolay Gryazin. Kan så klart gå händelserna lite i  förväg men det känns som att detta är Hyundai Motorsports namn för WRC2-klassen. Men där finns fler anmälda med Hyundai som italienska all round-åkaren  Umberto Scandola som kört med i20 hela säsongen. Däremot tror jag inte att Stéphane Sarrazin som är delvis ansvarig för utvecklingen av bilen kommer att ingå i ett eventuellt fabriksteam i WRC2 utan anmälan till ”Monte” är säkert enbart för att det är skoj att köra på hemmaplan. 

Ett frågetecken som jag tror rätas ut med den här listan gäller Mads Østberg som är anmäld med Citroën C3 R5 och med Torstein Eriksen vid sin sida och detta i WRC2. Med detta tror jag att WRC-planerna är lagda på is och målet istället blir att köra hem guld i WRC2. Dock med viss reservation för Rally Sweden, jag blir inte förvånad om Mads och Torstein här dyker upp i en WRC-version av C3…

Fyra Volkswagen Polo GTI R5 finns anmälda och där vårt intresse i första hand knyts till Oliver Solberg/Aaron Johnstons start. Övriga med bil där VW-loggan syns är för oss tämligen okända namn. Gör även en intressant iakttagelse och det gäller M-Sports nya Fiesta Mk2 som bara körs av en enda förare,  ”Pedro”. Lite konstigt då Fiestan tidigare varit en av de dominerande bilarna i R5- klassen en position som nu övertagits av Skoda med sex bilar anmälda. Tätt efter kommer Citroën med fem bilar och så dött lopp mellan Hyundai och Volkswagen, fyra vardera.

I WRC-klassen är troligtvis alla namn inne sånär som för M-Sport Ford som inte  anmält en enda förare så här långt. Däremot har man gjort tre anmälningar som team med Fiesta WRC. Intressant då detta tyder på att Teemu Suninen får två teamkompisar till premiären slutet av januari. Jag gissar (vet?) att Esapekka Lappi är den ena men sedan blir det svårare. Vet att det spekuleras i såväl Kris Meeke som Gus Greensmith men det kan också bli ett riktigt ”wild card” från Malcolm Wilson.

*

Efter dikesvisiten i J-WRC-finalen Rally Wales GB har det varit väldigt tyst om värmlänningen Dennis Rådström och Johan Johansson. Det enda som sipprat ut har varit att tre säsonger i Junior-VM fick räcka för Dennis och nu fick det bli annat fokus för årets trea. Kan förstå hans frustration att tre gånger missat VM-guldet trots att han i år till exempel vunnit 34 sträcksegrar. Slutliga vinnaren spanjoren Jan Solans kom bara upp i 31 medan tvåan Tom Kristensson satsade på jämnhet istället för att ”toppa” vann 14 sträckor under säsongen.

I går avslöjade Dennis att 2020 blir det ERC (Rally-EM) som blir målet och där i klassen för juniorer. Precis som tidigare blir det med Johan vid sin sida men nytt blir samarbetet med tjeckisk teamet Orsák Rally Sport. Bilen blir en likadan som man använt i J-WRC, en Ford Fiesta R2T. Ett glatt besked får även de svenska rallypubliken då Dennis även planerar att köra Rally Sweden i februari vid sidan av ERC-programmets sex deltävlingar.

– Det har vart en tuff silly-season, men till slut föll alla pusselbitar på plats och fick till en riktigt bra satsning 2020 som är helt i linje med vad vi vill göra, säger Dennis.

– Det som är speciellt kul är att vi nu kommer vara förstaförare i teamet där vi kommer lägga stor vikt vid att utveckla bilen och inställningar tillsammans med mekaniker och ingenjörer.

Premiär för Dennis både i ERC och på ögruppen Azorerna blir det i mars. Enda tävlingen som han har erfarenhet av i serien är Rally Poland som ingick i J-WRC för några år sedan och där då Dennis tog en pallplats.

– Det ska bli kul med nya tävlingar. Vi har fått bra erfarenhet i VM där vi visat att vi kan vinna på alla underlag, så det känns tryggt. Men det ska bli kul att få köra mer exotiska tävlingar som på Azorerna och Kanarieöarna.

Tvärtom blir så klart starten hemma i Torsby med Rally Sweden som också blir premiär i hans nya arbetsredskap. 

– Det känns tryggt att göra det i en tävling vi är bekväma med och få bra med mil i bilen innan vår riktiga tävlingssäsong drar igång. Men vi kommer givetvis ge allt vi har i tävlingen, vi kör den också för att förbereda oss och få mer erfarenhet av tävlingen inför framtiden, säger Dennis.

Att målsättningen är guld i mästerskapet framgår tydligt och bland annat kommer man att satsa mycket på förberedelser och räknar med minst 15 mil SS-träning före varje tävling.

– Målsättningen är som alltid när vi tävlar, att vinna mästerskapet. Vi vet att vi har de erfarenheter som krävs för att vinna. Vi vet vad som behöver förbättras sedan tidigare och har gjort vår hemläxa, avslutar Dennis.

*

Även årets trea i ERC i klassen för juniorer med R5-bil, göteborgaren Mattias Adielsson släppte igår sina planer för nästa år. Då väntar rally på hemmaplan efter några år utomlands och detta med PTR-Skodan som han körde i Rally-SM 2018 i par med Andreas Johansson.

– Vi ska köra mot ett SM-guld 2020 i R5-klassen, säger Mattias.

I skrivande stund är det lite oklart vilket motstånd han förväntas få. Klara för R5-klassen i SM verkar såväl Mattias Ekström och Johan Kristoffersson vara medan det ännu inte sagts något om planerna för årets mästare Patrik Flodin eller tuffe utmanaren Fredrik Åhlin. Inte heller har PG Andersson avslöjat sina planer om det ens finns några, vad vet jag för 2020. 

– Det ska bli fantastiskt roligt att komma tillbaka och lägga fullt fokus på det, inte bara göra inhopp, berättar Mattias.

– Vi vill visa att svensk rallysport är stark och jag värderar Rally-SM väldigt högt med Kristoffersson och Flodin i år, och det är många stora namn som aviserat att de ska köra SM. Jag skulle säga att vi har ett av Europas starkaste mästerskap, så där vill vi vara med och fightas. 

*

Säkert så att många gärna sett Pontus Tidemand i Rally-SM när nu WRC-drömmen tråkigt nog verkar bli allt avlägsnare. I sin julhälsning knyter Pontus an till sina framgångsrika år med Skoda i WRC2 även om ah ni första hand fortsätter att blicka mot WRC.

– Rallysporten är i en spännande fas just nu där mycket är på gång. Det pratas mycket om de nya hybridbilarna som planeras till säsongen 2022 och förväntas bli ett uppsving för hela sporten samtidigt som det banar väg för fler fabriksteam i mästerskapen, menar Pontus.

– Framtiden känns ljus och positiv och vi satsar definitivt på att vara med i förändringarna, hålla oss framme och knacka på dörren när det gäller. 

Men med båda fötterna på jorden inser Pontus att han lever i en tuff värld men vidhåller ändå att ”målsättningen fortfarande är att en dag bli världens bäste rallyförare”. Men vägen dit är som bekant stundtals krokigare än en specialsträcka i Blekinge och då menar Pontus att WRC2 kan vara en lämplig ”omväg”. 

– 2020 ser vi som huvudmål att gå tillbaka till WRC 2-serien igen och självklart satsa på seger. Med många förare utan plats i WRC ser det dessutom ut som att fler planerar att köra WRC 2, vilket är laddat för många spännande och intensiva kamper som gör serien mer intressant än någonsin. 

*

Som jag pekade igår så lyser julfriden över det mesta i vår värld och därför tänkte jag att använda samma recept som SVT och andra kanaler gjort under många år. Alltså köra lite repriser eller om ni så vill, ”The best of Motorbloggen” under kommande helg. Börjar med ett par äventyr där Ford Anglia innehaft huvudrollerna.

” Jag har många luckor i mitt bil-cw och en av dessa är att jag aldrig ägt en Ford. Mina enda erfarenheter med ”The Blue oval” är när jag körde fars ljusgula Ford Taunus 17M plus när jag och Roland Brorsson stod utan rallybilar när det kördes ”Stubbarace” i SMK Hörbys regi i början av 70-talet. Epitet ”alla var där” stämde bra på den höstskördade åkern söder om Hörby där vi två vi stod utan lmlig ”racebil”. Då dök idén upp att köpa in en lämplig ”stubbaracer” och valet föll på en åtta år gammal Ford Anglia ”Sneruta” som fått körförbud hos Bilprovningen.

Följaktligen var det en prisbild på Anglian som passade våra plånböcker och under några kvällar förvandlades den från vit familjetransportör till grym ”BDA-Anglia”.  Minns inte så mycket mer än att vi hade jättekul med bilen och att vi trots idoga försök aldrig lyckades rulla. Jag nådde längst men mer än ett sidlägg blev det inte under en hel helg.

*

Övergången till min julhistoria blir enkel då det även här är en likadan fast blå istället för vit Ford Anglia som har huvudrollen. ”När jag var tonåring umgicks jag mest med lite äldre kompisar och anledningen var enkel, dom hade körkort vilket inte jag ännu uppnått åldern för. I princip var det två gäng jag hängde med, det ena var jobbar-killarna och det i det andra var det nästan uteslutande blivande studenter. Mellan de här ytterligheterna rörde jag mig so fisken i vattnet och fördelarna var uppenbara, det fanns alltid chans på bilåkning. 

Ena kvällen var det ”brekaas” på byns inofficiella ”man eller mus-grusväg” med Ronny, Bengt eller Krister i deras rallystukade Volvo PV:s. Nästa kväll kunde det åkas på ”hippa” eller popklubb med någon blivande student och då alltid i ”fars bil”. Medan jobb-killarna tjänade pengar och alla hade egen bil så var studenterna förvisade till att låna hjul av föräldrar. Oavsett vilket behövde jag med kompisars hjälp inte förnedras i samma utsträckning som mina övriga jämnåriga som alltid fick ha mor eller far till chaufför. Hipp-/brudraggarfaktorn på detta arrangemang när man anträdde dansställen som Jägersbo, Vägasked eller Björksäter var självklart inte på långa vägar lika hög som för mig med kompisar som körde själv.

Dock var det inte alltid saker och ting utvecklades som det var tänkt. En gång fick jag bevis på att grå terylene-byxor, vit nylonskjorta, nappaslips, skinnkavaj och svarta myggjagare på fötterna inte är optimal klädsel en kall vinternatt. Förspelet var att en av mina student-kompisar faktiskt hade egen bil efter att ha fällt en järnstolpe med föräldrarnas Ford Taunus. En ”olycka” som fick dom att inse att det var bättre att ”gossen” fick egen bil och valet föll på en begagnad blå Ford ”Sneruta” Anglia. Inte det fräckaste man kunde köra i slutet av 60-talet men med navkapslarna borta, fälgarna målade svarta och två Marchal flodljus där fram var det ändå ett acceptabelt fordon.

En decemberlördag hade två tjejer i utkanten av bekantskapskretsen bjudit in till party ute på landet. På plats i obygden upptäckte jag och Anglia-chauffören att det inte var något större drag på partyt. De flesta hade redan grupperat sig två och två och ägnade sig åt sådant som tjejer och killar gör i tonåren.  Framåt senkvällen bestämde vi oss för att dra hem och under tiden vi varit på party hade det kommit en knapp decimeter snö över det redan befintliga och ur skånsk synpunkt, tjocka snötäcket. Rena mumman för en slö Ford Anglia som nu äntligen kunde köras med lite sladd. Chauffören antog utmaningen och med fullt påslag, alltså runt 50-60 kilometer tog vi oss mot hemmet. Efter någon kilometer började ett visst mått av fartblindhet synas hos chauffören och i en högerkurva upplevde jag ett riktigt ”halleluja-moment”. Anglian gled upp i en perfekt bredsladd och när det direkt efter kom en vänsterkurva så var det bara  för studenten bakom ratten att klippa den på returen. I teorin var det så det skulle gått till, men inte i verkligheten. Istället blev den ”fullfjädrade rallyföraren” vid ratten rädd och plötsligt försvann yttervärlden i ett stort snömoln när Anglian borrade sig djupt ner i det snöfyllda diket.

Efter viss möda lyckades vi ta oss ut genom vänsterdörren, höger sida låg nerpressad i snön. Väl ute konstaterades också snabbt att den här bilen skulle vi aldrig själv få upp på vägen igen utan hjälp. Decembernatten var snöig, kall och dj-ligt mörk och det var nu vi upptäckte att vår minst sagt bristfälliga klädsel inte var väderoptimerad. Dessutom inget hus i sikte och då vi var obekanta med grannskapet visste vi inte heller var det var närmast att hämta hjälp. Räddningen dök upp efter en stund i form av en pappa som skulle hämta dottern på samma party som vi lämnat. Hans Saab V4:a var dock inget redskap ämnat att dra upp en dikeslagd Anglia utan han lovade istället att se om han hittade något hus där det kunde finnas bättre redskap för jobbet. Tog väl en kvart innan vi stelfrusna såg traktorljus närma sig och i den satt en stabil ”bonnapåg”. Inte bara stabil utan även svältfödd på underhållning då han skrattade gott åt oss och vår klädsel. Själv hade han både stickad mössa, kängor, vantar och tjock vinterjacka.  En järnkätting runt Anglians bakaxel och plötsligt var den ”på land” igen och inga direkta skador noterades mer än att extraljusen pekade rakt upp i skyn. När vi erbjöd oss att betala för bärgningen skrattade hjälten bara rått.

– Absolut inte, det är jag som borde betala, att få bärga stelfrusna, korkade pågar från byn i gå-bortkläder och som försöker köra bil ute på landet mitt i vintern det är f-n i mig det roligaste jag haft på länge!

Färden hem mot Hörby gick i mindre entusiastisk fart och efter denna uppskakande händelse har jag altid varma kläder med mig när jag kör bil på vintern…

Vill gärna avsluta denna sista Motorbloggen före julafton med att tacka för alla julhälsningar som jag fått till mig. Först tänkte jag skriva tillbaka till er alla men när jag räknat till 93 olika julhälsningar tappade jag räkningen. Julkort med tomtar, snögubbar, rallybilar, filmer med vinkade hundar, ja jag vet inte allt och då förstod jag att detta skulle ta alltför lång tid. Därför säger jag bara ett stort God Jul till er alla och tack för all uppmärksamhet ni gett mig både på min födelsedag och när Motorbloggen firade10-års jubileum.

*

Motorbloggen hämtar sitt material förutom genom egna källor, via officiella pressreleaser och läsarkontakt. Även från avsändare med av dom godkända kanaler på Twitter/Facebook. Varje läsare får själv avgöra om källorna kan anses tillförlitliga. Till Motorbloggen avsänt material betraktas som OK att publicera utan restriktioner såvida inget annat anges. Tommy Svensson.