Måste be om ursäkt för skrivande kollegan Jemn på sportredaktionen som varit ute och trampat på helt okända vägar. Ordern från sportchefen i fredags var solklar, skriv en förhandsartikel om Grande Finale och hur svårt kan det vara?
Nu kan Jemn rabbla upp alla Serie A lag i Italienska ligan i sömnen, spelarna och deras närmaste släktingar, dessutom på näst intill flytande italienska. Men karting och Grande finale det är andra grejor det. Så min gode vän Jemn, vad i h-e är ”motorförbundet? Det heter Svenska Bilsportförbundet och det är dom som i år firar 75-års jubileum. Delar av jubileumsutställningen vandrar runt i landet, i helgen finns den på Åsum Ring och Grande Finale. Se där Jemn, svårare var det inte!
På tal om jubileum kommer jag osökt in på den fantastiska boken ”Skåneloppet – Sveriges Grand Prix – 1952-1961” av Rickard Bruzelius. Det är i år alltså exakt femtio år sedan sista racet kördes på Råbelöfsbanan utanför Kristianstad. Boken är ett måste för alla som har minsta intresse i motorsport från förr.
Nu kan jag inte gå in och redogöra för allt i boken, men sista delen som handlar om bilarna är för mig klart mest intressant.
Bruzelius kommer aldrig att kunna konkurrera med Tranströmer om Nobelpriset men det är inte heller meningen. Å andra sidan kan aldrig Tranströmer utmana honom på kunskaper om Råbelöfsbanan så det jämnar ut sig.
Författaren sitter på en fantastisk bildskatt från de gyllene åren och många av dessa finns självklart med i boken. Ska jag gnälla lite, hade jag gärna sett ännu fler bilder och då inte främst från tävlingarna. Kringbilder på publik, funktionärer och livet vid sidan av banan är lite underrepresenterat. Men tävlingsbilder finns hur mycket som helst och visst kittlar det när man ser Fangio och Moss och andra av dåtidens megastjärnor ute på en åker mellan Rödaled och Torsebro.
Kul historier finns i boken, t.ex. den höge Mercabossen som raggat upp en svensk blondin för en liten kvällsutflykt. Till slut hamnade paret i Malmö och när man skulle tillbaka till Kristianstad åkte man den helt nybyggda ”autostradan”. Vad tysken missat i sin måsvinge-Mercedes 300 SL var hur lång motorvägen var, han fick för sig att den var tjugo mil och inte tjugo kilometer. Med en fart runt 210-22 km/t drog han därför rätt in i den avslutande delningen vid ”La Strada”. Sportvagnen knäckte en lyktstolpe innan raggarrundan definitivt tog slut.
Själv är jag ju lite allergisk mot ”sportvagnar”, får ingen kick av Ferrari eller andra italienska fullblod. Porsche har ju rallyhistoria så dom klarar sig på rätt sida gränsen. Därför är det extra kul att läsa om 1957 då man för första gången körde ”Standardvagnar” på Råbelöfsbanan.
I ”Klass 5 : 1,3-16 liter” dominerade Volvo America, exportmodellen av PV:n med 85 hästars motor. Volvobilarna snittade imponerande 130 km på banan vilket inte var illa. En som körde i klassen var ”Älmhultsdisponenten” Gunnar Callbo, men smålänningen hade en vanlig 60-hästare och fick följaktligen åka ännu hårdare för att hänga med. Men i ”Shell-kurvan” nuvarande Rödaledsrondellen tog det roliga slut. I över hundra kilometer slog Callbo runt, fyra varv räknade publiken till innan PV:n stannade på hjulen. Ut rusade föraren och skrek till publiken.
– Fort, skaffa mig en bil som jag kan köra!
– Skynda er innan jag hinner bli chockad!
Någon ny bil kom aldrig fram utan Callbo fick linka tillbaka med den skrynkliga Volvon till depån. Bild på detta finns i boken. Vann klassen gjorde Volvos fabriksförare Gunnar Andersson före välkände motortrimmaren Nils Peter Elleman-Jakobsen.
Nu avslöjar jag inte mer om innehållet, utan lyd istället mitt råd, köp boken NU!