Det började inte bra för Johan Stureson i tredje deltävlingen för STCC. Redan på torsdagen rasade BMW-motorn och det blev en expresstur till Danamrk för att hämta en ny. Vet inte om den nye spisen inte var lika vass som den gamla eller om Johan helt enkelt hade svårt att få till det körmässigt uppe på Mantorp. Resultatet blev iallafall ”bara” nionde träningstid för ”Knislinges finest”, precis utanför gänget i Q2 som gjorde upp om de åtta första startpositionerna.
Allra snabbast var faktiskt bio-gasåkaren Fredrik Ekblom, men bara ett andetag bakom pressade sig Rikard Rydell in med Chevan. Tredje snabbaste tid satte Volvos Tommy Rustad. Vem vinner då? Jag tror faktiskt att Rydell är på gång på allvar och sätter min peng på honom. Tror även att Johan får styr på grejorna och hamnar på pallen i åtminstone ett av racen. Den här helgen kan jag hålla tummarna, nu när jag inte behöver båda två för att greppa VOC-ratten…
Pratade häromdagen med min kompis läraren som konstaterade att han fått ytterligare bevis på att han har blivit gammal. På tv visades ett program där en kille hade åkt iväg på någon sorts ”roadtrip” med sin röda Isabella Borgward. Om detta snackade kompisen på lärarrummet och tyckte det var lite fräckt att dra iväg med en Isabella.
– Vad är en Isabella Borgward, frågades det samstämmigt från fågelholkarna kring fikabordet.
Kompisen förklarade att det var ett tyskt premiummärke på femtio och början av sextiotalet. Ett bilmärke som ingen av fikakompisarna någons hört talas om och kompisen drog slutsatsen.
– Vet man vad en Isabella är, då är det kört!
Själv är jag förvånad, trodde alla visste vad en Isabella ”hon dansade en sommar” Borgward var. Smeknamnet med dansen fick Isabellan för sin rostbenägenhet och en starkt bidragande orsak till att så få överlevt. Annars var det bilar som var tekniskt avancerade och för den tiden väldigt snabba, i synnerhet TS-versionen.
I min ungdom när jag var ”roddare” till ett lokalt popband, hade en av gitarristernas pappa en Isabella, en tvåfärgad lackerad i ljust och mörkbrunt. Denne användes flitigt för transport till de lokala spelningarna och svek oss aldrig. Fast vi drömde alltid om ett riktigt turnéfordon, till exempel en Folkabuss eller en stor flådig amerikanare. Drömmen gick i uppfyllelelse några år senare, men tillförlitligheten hos Ford Fairlainen gjorde att den förbyttes till en mardröm…