SSRC-finalen i lördags blev nu inte den festliga tillställning som planerat sedan två olyckor inträffade på sträcka två respektive fyra. Först var det hemmaföraren Stefan Ottosson med Sofie Adolfsson som kraschade våldsamt med Grupp E-Golfen strax före mål när sträckan kördes första gången. I Vetlanda-Posten förklarar Stefan vad som hände, eller rättare sagt berättar det han minns från den kraftiga avåkningen.
– Jag minns ju hela vägen ända fram till olyckan. Men vi har varit av vägen och slagit i några trän. Folket var snabbt framme och tog hand om oss och det är jag tacksam för, berättar Stefan för VP.
Stefan tappade medvetandet för en god stund men var vaken när ambulansen kom till platsen. Både han och Sofie fick åka vidare till sjukhus i Eksjö. Från sjuksängen säger Stefan.
– Jag har varit kvar över natten för observation då man befarade en lättare hjärnskakning. Det är klart man känner sig lite mörbultad så här efteråt men efter omständigheterna känns det rätt bra.
Även sambon Sofie mår efter omständigheterna bra och fick lämna sjukhuset redan på lördagskvällen.

*
Vet inte helt säkert men det känns som att just den här olyckan har haft flera liknande föregångare i år. Minns t.ex att samma sak hände uppe i Karlstad och även i Snapphanerallyt (bilden) där det dock som tur var inte behövdes ambulanstransport till skillnad från den i Karlstad. Även i Jubileumsdelen för TV-Svängen på fredagskvällen skedde en olycka efter målskyltarna som krävde ambulansinsats.
Nu var det alltså dags igen, dock är jag inte helt säker på om Stefan och Sofies krasch skedde strax före eller direkt efter mållinjen. Hur som helst verkar det som att både arrangörer och tävlande måste upp på tå framöver för att förhindra att sådant här sker. I mina ögon borde det kanske bli ett absolut krav att efter mållinjen ska det vara en raksträcka, något som många tyvärr redan tror. Ett krav som kan innebära att sträckor kan kortas för att uppnå den säkerhet som en rak väg trots allt innebär gentemot ”varning krokig uppbromsningssträcka” i roadbooken/noterna. En tro hos vissa förare/kartläsare att detta krav redan finns kan innebära att man håller stumt över mållinjen samtidigt som man slappnar av lite. En kombination som kan visa sig ödesdiger…

*
När man väl fått ordning på sträckan för att köras som SS4 tog det inte mer än en dryg handfull bilar innan det var dags igen, den här gången var det Simrishamns C-förare Andreas Persson i huvudrollen. Med nyinköpt VOC-940 antingen överskattade han och co-driver Bengt Persson nyinköpet, eller underskattades farten, oavsett vilket blev det som man skrev på ”you tube-klippet” ”Brutal. Avåkning!”. Avåkningar i ”högerfemmor” slutar sällan lyckligt och Andreas bidrag utgjorde inget undantag…
Med 940:an liggande i ett djupt hål vid sidan av vägen fattades ett snabbt beslut av tävlingsledningen, stryk sträckan. Dels var avlysningstiden på väg att rinna ut och samtidigt la dessutom kockarna sista handen vid prisutdelningssupén inne på Ädelfors Konferenscentrum. Alltså inget snack, bara att gilla läget och styra om. Man kan väl kalla årets SSRC-final för ”fest med förhinder”…

Extra trist för Andreas som var snabbast i klassen i bägge körningarna. Men utan att lämna in tidkortet vid slutmålet blev det tyvärr ”brutit”  istället för seger.

*
Esten Sander Pärn klarade av att köra hem DMACK Fiesta Trophy vilket är starkt gjort med tanke på hans unga ålder, tjugotvå år är som man säger ”ingen ålder på en häst”. Nu gick finalen enbart på säkerhet för Pärn som klarade av att hålla nerverna i styr och kan nu räkna med att nästa år köra en R5-Fiesta i WRC2 i minst sju deltävlingar av WRC. Att Pärn var nöjd med priset gick inte att ta fel på.
– Priset är en fantastisk möjlighet att gå vidare i karriären!
Det man tycker är lite synd är att ingen svensk förare hoppat på DMACK-tåget. Okej det är ingen billig biljet för att deltaga, men kan man hitta villiga sponsorer i Estland borde det inte var helt omöjlig att kunna hitta någon svensk motsvarighet.

*
Det blir en intern Skoda-uppgörelse om EM-titeln mellan Esapekka Lappi och Sepp Wiegand, dock med klar fördel Lappi. Med 34 poängs försprång till Wiegand och med bara ytterligare 39 poäng att köra om måste finnen antingen bryta eller köra bort sig själva om det ska bli tyskt guld.
– Jag kan köra utan press på Korsika så utan tvekan var helgens seger årets viktigaste, menade Esapekka.
Senast en finsk förare vann och det var inte så länge sedan, 2012 var det Juho Hänninen som lyckades med bedriften. Betydligt längre är det sedan en tysk kunde lyfta EM-bucklan i luften, mer exakt tretton år sedan Armin Kremer vann.

*
Fick ett mail från en Opel-Spottare på andra sidan Atlanten, ”Lyngby-Björn” som brukar ha ögonen öppna inte bara för Opel utan även för andra mer udda fordon. Björn skriver ( för att behålla det internationella stuket på mejlet är det som vanligt utan å,ä,ö), ”Hej Tommy

Sag denna Opel Sportswagon pa Pomona Swap meet forra helgen. Kanske inget spektakulart, men paret som korde den, har en hemsida http://www.opelsunlimited.com dar de visar en Opel GT cab och en Opel GT med masvingedorrar. En Kadett A skymtar ocksa i bakgrunden.”.
Inte ens den mest inbitne älskaren av Opel Ascona Voyager kan väl påstå att den blev snyggare i amerikansk tappning med sina gigantiska stötfångare. Kan tänka mig att stötfångardesignern nere i Rüsselheim hamnade i fosterställning sedan han sett Voyagern kompletterad med amerikanskt säkerhetstänk. Eller på ren svenska, ser ju för dj-ligt ut!
Sedan påpekar Björn att där står en Kadett A i bakgrunden, men detta fullblod har jag inte lyckats upptäcka. Däremot står där en klassisk Chevrolet Belair från 1955 och här ser man klart släktskapet med den mer berömda Opel Kadett A i linjespelet. Kan det vara så att det är Chevan Björn menar?