Så har man avverkat ännu en jul och ett nyårsfirande med allt vad detta innebär. En del av tiden har jag spenderat med gamle Expressenjournalisten Sten Berglind och hans senaste bok ”Filmbilar”. En både kul och intressant bok om bilar som spelat en mer eller mindre framträdande roll i olika filmer, allt från Steve McQueens Mustang i Bullit och Porschen i Le Mans till Läderlappens Batmobile. Men här finns också betydligt mindre kända bilar/filmer och några bilar som jag saknar.
Till exempel Helan o Halvans otaliga T-Fordar som alla hade det gemensamt att de alltid blev mer eller mindre skrot efter halsbrytande bilslakter. Simon Templar, ”Helgonets” Volvo P1800 känns också som den kunde ha platsat i Berglinds utmärkta bok.
På hemmaplan saknar jag Åsa-Nisses klassiker Eulalia 2, en hiskeligt risig A-Ford. Bilen var allt från transportör från Knohult till marknaden i Vetlanda för att i nästa film anta skepnaden av en fullfjädrad Stock-Car bil som fräser ifrån allt motstånd med Åsa-Nisses eget dunderbränsle i tanken.
Minns också mitt första filmbilsminne från slutet av femtiotalet. Tror att det var en matiné med Mästerdetektiven Kalle Blomquist på Metropol i Hörby. Vissa saker är kristallklara från den spännande svart/vita filmen, bland annat Sigge Fürst som snäll polis och att det fanns ett flygplan som landade på vattnet. Men det jag minns allra bäst är att skurkarna körde en svart Standard Vanguard. För er som inte minns så var detta en ganska vanlig engelsk bil på femtiotalet, kallades även för ”Pelle Svanslös” då den såg lite rumphuggen ut. Karossen påminde starkt om både Volvo PV och amerikanska Ford från slutet av fyrtiotalet. Under huven satt samma motor som på Ferguson ”Grålle-traktorn”, alltså ingen racerbil precis.
Men efter filmen var jag länge skeptisk till folk som körde/åkte Standard Vanguard. De var alla i mina ögon mer eller mindre laglösa och jag gick alltid en stor omväg för att undvika bilen. För det visste man ju, att så fort skurkarna såg någon liten kille så blev han infångad och kastad i bagageutrymmet. När det sedan inte fanns någon snäll polis som Sigge i Hörby utan bara den barske Otto-Polis som kunde rädda en, så var det bättre att springa åt andra hållet.