I dag kom beskedet från Svenska Bilsportförbundet i den infekterade frågan angående 5-årsgränsen på bälte och stolar i Historisk bilsport. Precis som jag hoppades tog man förnuftet till fånga och lättade på de tuffa, redan beslutade reglerna. Så här skriver SBF på sin egen sida:
”Förutsatt att stolarna och bältena är FIA-godkända och helt intakta får de vara äldre än fem år i svenska nationella tävlingar med historiska bilar.
Kravet för åldersgräns på av FIA godkända stolar och bälten undantas vid nationella tävlingar i Sverige med historiskt klassade bilar.
– Det förutsätter förstås att stolar och bälten inte är slitna, för då måste de bytas, säger Hans Hillebrink, ansvarig i Förbundsstyrelsen för Historisk bilsport.
Det betyder att tills vidare får både stolar och bälten användas även om de är äldre än fem år. Förutsatt att det är fräscha grejer som är FIA-godkända. Och att utrustningen sitter i bilar som tävlar nationellt i vårt land i Historisk bilsport.”
Nu hoppas jag att även samma sunda förnuft kommer att visas ”instegsklasserna” Volvo Original och Grupp E och att HANS-kravet ändras till rekommendation…
I går kväll innan det var dags för mötet med John Blund zappade jag som vanligt runt bland tv-kanalerna för att se vad jag höll på att missa. På den i mina ögon lite skumma kanalen ”Silver” dök där upp en vilt sladdande Ford Mustang GT 350 från 1965 i någon form av asfaltrally. Behöver jag säga att John Blund fick vänta inför detta oväntade möte?
Efter ett tag började jag fatta vad det handlade om, en dokumentär om den australiensiska Hollywood-stjärnan Eric Bana och tuffa racet Targa Tasmania.
Eric, kanske mest känd som Hulken i senaste versionen, har ett verkligt genuint motorintresse. Inget påhittat för att han råkat få för många dollar i plånboken. I sin ungdom, han är nu 43 år, köpte han en 1974-års Ford Falcon XB och detta blev början till en livslång kärlek. Bilen sålde han av efter något år men kunde aldrig glömma sin ungdomskärlek.
Till 2007-års upplaga av Targa Tasmani hade han låtit bygga en rallyversion av en likadan Ford Falcon för att köra sitt drömrace i sin egen drömbil. Över tretusen timmar hade bilbyggaren lagt ner på projektet och resultatet blev verkligen häftigt med en 500 hästars vinkelåtta under den fotbollsplans långa motorhuven.
I filmen fick man inte bara se när Eric lotsade runt slagskeppet på de kurviga sträckorna på ön Tasmanien utan även många andra häftiga grejor. Allt varvat med kommentarer från Dr Phil, Top Gears Jeremy Clarkson och inte minst den långhakade bilentusiasten Jay Leno.
Slutet blev inte alls som jag tänkt mig. Efter att ha blivit omkörd av en Porsche tappade Hulken lite fokus och i en kraftig högerkurva gick det överstyr. Den röda Tag Heuer-sponsrade Forden åkte av vägen och träffade ett träd.
Efter smällen som var rejäl, såg man hur mycket bilen verkligen betydde för honom. Helt knäckt och detta berodde inte på hur mycket pengar han lagt ner, eller hur mycket det skulle kosta att återställa den. Nej detta var på ett helt annat mycket mer känslomässigt plan.
– I killed the car, suckade Erick med tårar i ögonen.

Jeremy Clarkson analyserade och strödde ännu mer salt i såren.
– You killed both the car and the guy that built it!
Då var det inte mycket med Hulken…
Det som fascinerar mig, är att det egentligen inte är någon större skillnad mellan en dollarstinn filmstjärna och killen/tjejen som pysslar om VOC:en hemma i garaget. Kärleken till bilen är densamma och när det går åt h-e känns det exakt så.
– I killed the car!