När nu Chile tvingats ställa in nästa års upplaga av WRC Rally Chile har detta gjort att grannlandet Paraguay vädrar lite morgonluft. Redan 2020 har man ansökt hos FIA för att få tillstånd att anordna så kallad kandidattävling till WRC för att sedan gå ”all in” 2021. Detta om FIA och promotorn vill så klart, då det börjar bli lite trångt i den delen av jordklotet. Redan i dag finns Mexiko, Argentina, Chile och nu även Paraguay för att inte tala om att Kanada och även USA har aviserat intresse för deltävling i WRC. Gemensamt för alla länderna är att det breda rallyintresse som finns i till exempel Europa och Oceanien saknas i Syd, Mellan och Nordamerika. Visst körs det rally här också men med tunna startfält som inte går att ens jämföra med en svensk DM-tävling sett till antalet startande.  Nu är det ändå så att FIA vill bredda sporten och här har man även tillverkarna bakom sig. Frågan är vilket som kommer att fälla utslaget, det sportsliga eller det ekonomiska när 2021-kalendern ska utformas.

*

I år vann Eslövsbaserade Brink Motorsport teammästerskapet i TCR Scandinavia medan SMK Hörby-föraren Tobias Brink slutade tvåa i mästerskapsdelen för förare. Under hösten har det jobbats för att få ihop nästa säsong då mästerskapet döps om till mer gångbara STCC . För”Brinkarna” är målsättningen klar, att vinna bägge mästerskapen 2020.

   – Vi är på god väg att säkra en stark satsning till STCC 2020 där vi tveklöst har siktet satt på att ta minst två titlar. Vi är inte med för att delta, vi är med för att segra, säger Tobias. Teamet drev tre Audi RS 3 LMS under säsongen 2019 och förhandlar inför 2020 med ett antal förare men även med andra bilmärken, berättar Tobias.

– Vi kommer kunna avslöja detaljerna kring vår satsning i början av nästa år både vad gäller bilmärke och förare. Allt arbete kretsar självklart kring att säkra förutsättningarna för att kunna slåss om samtliga titlar.

*

Snart börjar julen och då som vanligt med Kalle Anka på tv därför rundar jag av dagens Motorbloggen med hjälp av ERC:s fräcka julkort. Än en gång tack för alla julhälsningar som fortsätter att strömma in och även om jag gärna skulle vilja, så är det omöjlig för mig att besvara dom. Så istället får ni alla ett kollektivt tack och helt ärligt är det lite svårt att ta in all positiv respons från er på de enkla rader som jag dagligen förser er med. Tack och God Jul till er alla.

*

Avslutar med lite julläsning från min barndom, dock är bilden med mor, far och jag tagen något år före händelsen som jag relaterar. Men medge att fars stolthet, den flakförsedda engelska Forden i detta utförande döpt till Ford Thames om jag minns rätt, är tuff. Vad har dagens Partner, Caddy Kangoo, Transporter och allt vad moderna laståsnor heter att sätta emot denna tidiga 50-talare? Svar absolut ingenting, visst är de modernare och bekvämare så klart men totalt själlösa i jämförelse..  

” För en biltokig påg så var inte mitt ”dagis” det vill säga mina föräldrars glasmästeri, någon större guldgruva. Far hyrde lokal av en spannmålsfirma, som hade två stora Ford-lastbilar, och sedan var det hans egen Volvo pick-up som gällde. På samma gård huserade även farbror Henry med sin fräsiga Chevrolet Belair i turkos/vitt, . Till detta kom även tandläkare Nordbloms svarta snik-Merca, en 219 utan det lull-lull som gav storebror 220 S en helt annan status och till slut farbror Antons ljusblå Ford Taunus med en jordglob i fronten. Alla utom Mercedesen fick jag i lyckliga stunder  ”torrköra”, ibland till och med åka med på någon kortare tur. Sammantaget så var det ändå på biläventyr en tämligen fattig uppväxt, något som dock snart skulle ändras när en lärling började hos far. 

För Bengt som lärlingen hette, var första målet ”egna hjul” men eftersom han bara var 17 år var det motorcykel som hägrade. Efter ett halvårs slit med trasiga fönster blev han lycklig ägare till en begagnad Husqvarna Silverpil. Då var han innebonde hos en äldre dam med två ovillkorliga krav på hyresgästen. Inga besök, i synnerhet inte från damer, och ett absolut förbud mot tobaksrökning. Tuffa krav för en Brylkräm-kammad Elvis-kopia som precis som de flesta andra på 50-talet ständigt hade en cigarett hängande i mungipan. Samtidigt hade boendeformen sina fördelar. Damen lagade nämligen både god och mycket mat till Bengt som en del av hyran så han fick ta det onda med det goda.

Då som nu gick både sommaren och hösten men när snön började falla insåg Bengt att motorcykel var inget bra på vintern, varken att köra eller ragga brudar med. Dessutom låg nu även körkortet för bil i plånboken, så saken var klar, Bengt skulle köpa bil. Problemet var att ekonomin var skral, så den vita Volvo PV Sport han drömde om var ljusår från hans budget. Men det fanns ju andra bilar berättade han en dag för far.

– Om jag säljer Silverpilen så räcker de pengarna en bit, sedan kan jag spara in hyran, flytta hem till mor och far så löser det sig, nästan.

Bengt gjorde en konstpaus innan han frågade.

– Jag saknar 800 kronor, skulle jag kunna få låna detta och sedan kan mäster dra det från lönen?

Far nickade och sa ”inga problem, klart du får låna”. Sagt och gjort, några dagar senare berättade Bengt att nu var bilen inköpt. En bil som skulle hämtas på lördagen efter jobbet som då var klockan tolv. Vad för bil han köpt ville han dock inte berätta, det skulle bli en överraskning. Dessutom fick jag försmak av jul när han vände sig till mig.

– Tommy,  du vill kanske följa med och hämta bilen?

En dummare fråga hade jag aldrig hört i mitt då snart åttaåriga liv. Om jag ville!

Jag räknade dagarna fram till ”Dagen Bil” och i Bengts kompis Ford Anglia åkte vi iväg. Färden slutade, har jag senare fått berättat för mig, hos ”Drottningen” i Sjöbo som var välkänd för sina begagnade bilar med RH-garanti. RH stod i det här fallet för ”runt hörnet”. På framsidan stod Bengts bil som jag blixtsnabbt artbestämde till matt vinröd DKW. Bilen bar tydliga spår av både rost och lite bucklor efter ett antal slarviga ägare. 

– Nej Tommy,  det är ingen DKW utan en IFA, samma bil men gjord i ett annat land, förklarade den nyblivne bilägaren.

För mig spelade det ingen roll att IFA var en i Östtyskland tillverkad och mycket dålig kopia av DKW, jag fick ju sitta i framsätet och åka bil. Jag minns att både far och mor såg mycket skeptiska ut där de stod på trappan när jag lämnades av. Far som inte var speciellt bilkunnig, såg ändå direkt vad det var för något vi kom åkande med.

– Du har för f-n köpt en kommunistbil, utbrast han irriterat.

Svårt för Bengt att slingra sig undan detta iskalla faktum. Han försökte förklara för far att IFA:n var vad pengarna räckte till men la även till lie om  Folkvagnen.

– Där stod även en fin blå ”Folkavagn” men den var tusen kronor dyrare och dom pengarna har jag inte, så det fick bli den här.

Ibland var far en handlingens man, och där spelade kanske även de kaffegökar som han just druckit ihop med grannen en viss roll för fortsättningen. Far gav order.

– Nu ringer vi till Sjöbo, byter kommunistbilen  mot Folkvagnen så lånar jag dig tusenlappen som behövs.

Någon timma senare var allt klart. IFA:n stod åter i Sjöbo och Folkvagnen med Bengt och far i framsätet var på väg mot Hörby medan skymningen föll, omgivna av ett blått rökmoln från sina Bill-cigaretter. Jag befann mig i baksätet smaskande på en ask Tutti-Frutti, glad och lycklig.

– Vilken julklapp, två riktiga bilturer samma dag och dessutom i två olika bilar. Kan en jul börja bättre!

* 

 Motorbloggen hämtar sitt material förutom genom egna källor, via officiella pressreleaser och läsarkontakt. Även från avsändare med av dom godkända kanaler på Twitter/Facebook. Varje läsare får själv avgöra om källorna kan anses tillförlitliga. Till Motorbloggen avsänt material betraktas som OK att publicera utan restriktioner såvida inget annat anges. Tommy Svensson.