Var lite tom på blogguppslag så det lutade mot något om valet, Wetterstrand och de andra miljömupparna men då dök räddningen upp på väg hem från Sölvesborg. Räddningen bestod av en Ford Taunus 12 M vinröd och troligen en 64:a. Fick en flashback till tidigt sjuttiotal, detta har jag tidigare berättat om i Kristianstadsbladet och en upplevelse med just en Taunus 12 M, fast då var det en ljusblå i huvudrollen.
Mina rallyambitioner på den här tiden var stora, i mitt huvud bodde nästa Stig Blomquist i Hörby och körde en grön Saab V4. Lika höga tankar om sig tror jag även att min kompis boende i Höör hade. Han körde en mer Blomquistlik Saab än min egen, dessutom med den rätta rallyröda färgen. Tyvärr var just det här exemplaret något av det slöaste som lämnat fabriken i Trollhättan och att då hamna i händerna på en förare med rallyambitioner, kändes minst sagt orättvist.
För att råda bot på detta handikapp beslöt kompisen att investera i en tättstegad växellåda och denna operation skulle utföras av våra ”mekarguru” i Hörby. Sagt och gjort, den täta lådan beställdes, monterades och bilen blev klar sent en lördagseftermiddag. Det bestämdes att jag skulle köra den ”nya snabba V4:an” hem till kompisen och sedan skulle han skjutsa mig tillbaka senare på kvällen.
Som sagt detta var en lördagskväll och på vägen mot Höör låg då precis som nu, dansstället Jägersbo. På väg dit var det alltid en strid ström av bilar fyllda av nöjeslystna ungdomar och så även den här kvällen
Stod vid stopptecknet, väntande att kunna köra ut på ”tretton” och att det skulle bli fritt. Då dök den upp från Sjöbohållet, denna hopsjunkna vidriga ljusblå Ford Taunus 12M som allt handlar om.
Ska kanske berätta vad Ford Taunus 12 M är för er som inte är så hemma i sextiotalsbilar? Ford Taunus 12 M tillhörde första generationen av ”moderna” Fordar, med tvådörrars kaross, framhjulsdrift och tror jag, tre växlar framåt. Designen är definitivt ingen milstolpe i bilhistorien och det jag minns bäst var de fruktansvärt fula bakljusen som var tårformade, små röda saker placerade högt upp på bakstammen. Detta var riktig ”gubbabil”, som inte fann någon som helst nåd hos bilköpare under 50+ ansåg vi. Det stora problemet för oss, var att motorn i Taunusen var exakt samma motor som satt i Saab V4. Trollhättefolket köpte helt enkelt en färdig motor från Köln 1966 och så föddes V4:an. Detta faktum var väldigt svårt för oss Saabfantaster att komma runt. Dessutom lät de dryga Volvoåkarna hemma på torget oss heller aldrig glömma från vilken bil Saab hämtat motor. Taskigt och osjysst, men såna var dom!
Nu stod jag alltså och väntade med den ”vassa rally-Saaben ” när Taunusen dök upp från Sjöbo. Det var lite tajt, men jag svängde ut på vägen framför den ljusblå, väl vetande att jag hade en betydligt vassare bil och dessutom med tättstegad låda. Gav järnet och efter några meter drog jag i tvåan, kände suget när de enligt specifikationerna 65 hästarna under huven jobbade för högtryck. Tyvärr var nog de flesta av ponnymodell, men trots allt tyckte jag de slungade Saaben framåt som en projektil. I med trean och en stadig cool blick rakt fram när jag i ögonvrån ser något ljusblått genom sidorutan. Där kommer den Taunusen, dessutom fullastad med dansugna killar och tjejer som av allt att döma är på väg till Jägersbo. Killen i framsätet höjer mellanölsburken till en hälsning innan det ljusblåa helvetet är förbi och försvinner i mörkret.
Krossad, överkörd, tillplattad är några ord som kan beskriva känslan inom mig när jag såg de fula röda bakljusen försvinna. Då tänkte jag att måtte alla Ford Taunus 12 M brinna i helvetet och jag måste säga att min voodoo fungerat bra. För när såg du en sådan här Ford Taunus 12 M senast? När min trolldom inte räckte ryckte Mr Rost in och han i likhet med mig, har inte haft någon som helst mercy när det gäller de här vidriga bilarna. Men så idag, dök där upp en överlevare på väg mot Sölvesborg. Dom är inte borta dom lever fortfarande och jag gissar att det är upplagt för mardrömmar inatt…