Vill det sig illa så kan Kalle Rovanperä bli ensam förare från Finland i WRC 2021. Esapekka Lappi har redan börjat planera för ett liv utan VM-rally och nu ser det även ut som att Teemu Sunninen tvingas göra detsamma. Timo Jouhki som ligger bakom mycket om inte det mesta som händer med finska förare är bekymrad. I ett uttalade slår han fast att M-Sport inte är bästa teamet och så klart ingen bra grund för att förhandla om nytt kontrakt för Sunninen.

– Kan inte svara på när saker och ting är klara. Som det ser ut så är det intet konstigt om det inte blir så förrän i början av januari, menar Jouhki.

Att Sunninen precis som Gus Greensmith och fransmannen Adrien Fourmaux måste betala för sin Fiesta-ratt är helt klart. Samtidigt vill även Sunninen ha lön för sitt arbete vilket komplicerar det hela. Greensmith har tunga sponsorer i ryggen medan Fourmaux stöttas av franska bilsportförbundet. Foto: Tommy Svensson

Sunninen däremot måste förlita sig på Jouhki och sina privata sponsorer.  Nu spekuleras det vilt i att M-Sport Ford inte kommer att köra med samma line up under 2021 utan det blir olika förare under säsongen. Förare som då är med i teamet form av ”pay and drive” och som bara i undantagsfall kommer att blanda sig i toppstriden. Ryktet får liv av Malcom Wilsons egna uttalande att 2021 är ett mellanår i Rally-VM. Lite som ett år dom måste ta sig igenom innan hybridbilarna gör entre 2022. En brittisk rallyjournalist menade.

– 2021 blir året då M-Sport tömmer lagret på en massa gammalt skräp för att få plats med ”the hybrid stuff” och vem hoppas dom känner sig villiga att göra jobbet?

– Dessutom ska dom betala för att få lov att städa!

Jag blir inte förvånad om Wilson och rallychefen Richard Millener sänker målsättningen och inriktar sig på att leverera till WRC2/3, plus att man lägger mer krut på ERC. Eventuella WRC-åkare får då finna sig i att spela andra fiolen i orkestern från Davenport Hall.

*

När Rally Sweden ställdes in försvann också premiären för Junior-WRC. M-Sport Poland valde då att inte vänta på besked från FIA om det blir en ersättning i Finland utan beslöt istället att utse helt nya Rally Croatia till premiär för juniorerna. Vilka fyra andra tävlingar som ska ingå efter att det köras VM-rally kring Zagreb för första gång, är ännu inte klart. Istället för vinterväg väntar nu 22-asfaltsträckor i slutet av april på juniorer med Rally4-Fiesta. Lite av en överraskning att Rally Croatia fick WRC-status då deras CV tidigare bara har ERC-deltagande som bäst. 2012 vann Juho Hänninen och Mikko Markkula med en Skoda S2000 men då under namnet ”Croatia Rally”.

*

FIA-president Jean Todt verkar inte se något snabbt slut på Covid-19 utan slår fast att första halvan av 2021 inte kommer att vara ”normal”.

– Vaccinet är en bra lösning men fram till dess genomslagskraft kommer många förändringar att ske i olika tävlingskalendrar,  är 74-årige Todts åsikt.

Samtidigt hyllar han motorsporten för hur bra man ändå lyckats genomföra olika mästerskap och lyfter fram Italien

– För ett år sedan trodde vi aldrig på tre VM-tävlingar i Italien och ännu mindre med både Formel 1 och WRC på samma bana. Detta visar på sportens kreativitet!

*

Fylls på med namn till Arctic Lapland Rally den 15-16 januari och bland de nya namnen finns SM-vinnaren 2020 Jari Liiten med kartläsare Mikael Kjellgren.

– Vi fick denna möjlighet och kunde inte säga nej. Det har alltid varit en dröm för mig att åka tävlingar i Finland då min familj kommer därifrån, berättar Jari.

– Som det ser ut nu så kommer det bli väldigt dåligt med tävlingar i vinter här hemma i Sverige så man måste ta chansen och prova något nytt.

Bilen för Jari och Mikael blir samma Mitsubishi som körde hem SM-guldet och med denna får han möta tufft motstånd främst av många hemmaförare med R-5-bilar. Vad som händer efter starten i Rovaniemi är ännu inte helt klart avslöjar Jari.

– Vi jobbar för fullt för att få alla bitar på plats. Just nu ser det väldigt bra ut och förhoppningsvis kommer vi kunna presentera vår satsning innan nyår. I alla fall är de det som är planen. Håll koll vad som kommer hända 2021.

*

I dag har racingprofilen i Södra BF Claes-Göran Elofsson skrivit  minnesord över Börje Jönsson som ägnade en stor del av fritiden åt motorsporten. Från 1987 till -97 satt han i Bilstyrelsen och var jämsides aktiv i rallycrossens utskott där han var ordförande. Börje var en kreativ man som kom med många friska idéer och en av de bästa var när han kämpade för att få till stånd Sturup Raceway. Börje var även aktiv som rallyförare och med sitt chefsjobb inom Vägverket gjorde han mycket gott för just den delen av motorsporten. Elofsson summerar det klockrent. ”Börje hade ett stort hjärta för familj och vänner. Värme och omhändertagande personifierar Börje väl, vilket gjorde honom till en mycket omtyckt person. Vänner hade han många, både i och utanför motorsporten. Vi är många som minns hans raka och konkreta åsikter väl inlindat i ett stort mått av slagfärdighet och många gånger spjuveraktiga skratt. ”

Börje lämnade ett oförglömligt minne hos mig 1968 sent på hösten i trakten av Vomb. Sjöbo MK arrangerade en sen höst OT-B och där såg jag den allra första Volvo 142 i rallyskick. Börje kom dit med en rödskyltad vit 142:a med nya B 20-motorn och som dessutom fått att ental extra hästkrafter hos Volvos tävlingsavdelning i Göteborg. I mina ögon ett monster som  glasögonprydde Börje släppte lös på vändsträckan genom furuskogen. Minns hur klart som helst ståpälskänslan när 142:an satte sig över bakhjulen med två långa grussprut efter sig. Tog inte många minuter innan den hade vänt och kom tillbaka med ett jättevrål från den trimmade B20:an. Min kompis Claes-Göran (inte Elofsson) och jag var helt överens efter denna episka uppvisning.

–Nu kan det inte bli värre bilar i rally, helt omöjligt!

Tack Börje för allt du gjorde för oss!

*

 

Igår medverkade jag i  Rally Lives uppskattade ”Uppesittarkväll” som med många prominenta gäster säkerligen förgyllde många rallynördars kväll. Mitt inslag i sändningen däremot lämnade tråkigt nog en lite besk eftersmak hos mig. Lite oväntat så blev jag överraskad på ett sätt jag inte alls hade förväntat…

*

Vill även passa på att att tacka för alla julhälsningar via mejl, Facebook, SMS eller som på annat sätt nått mig, de är guld värda. Vill även tacka er som stöttar mig när olika ”troll” attackerar, några gör det via kommentarsfält, andra via mejl eller samtal. Alla dock lika viktiga i min målsättning att försöka berätta både positivt och negativt inom vår sport. Ett stort och varmt tack och God Jul till er alla. I morgon överlåter jag dagen helt till Jultomten och avstår från att skriva någon Motorbloggen. Min julklapp till er läsare blir därför redan idag ett julminne från tiden när jag var mycket yngre.

God Jul.

*

Jag har aldrig ägt någon italiensk bil, inte heller någon engelsk eller fransk, även om en blå Renault R8 Gordini var ganska lockande när jag fyllde arton år. Kanske kan en händelse som inträffade vid jultid för ungefär 60 år sedan inverka vad gäller valet att avstå italienare eller fransmän i garaget. Vill minnas att det var Annandagjul och året måste ha varit 1960 med reservation för -61 eftersom jag hade min mörkblå Opel-bag. I denna dyrgrip som jag fick av försäljaren när far hämtade sin nya Opel Rekord 1959, hade mor packat ner smörgåsar och varm choklad för det väntande äventyret, men vi tar det från början. Två dagar efter julafton började jag delvis tröttna på julklapparna när ”Farbror Bertil” (han var inte min farbror utan fars bästa kompis) ringde och frågade om vi skulle köra och pilka? Det var ingen tvekan från min sida och även far hängde på under förutsättning att han slapp köra då det för honom var omöjligt att pilka utan kaffegök i termosen. Ett litet krux förklarade Bertil, vi var tvungna att försök lura fiskarna i Bosarpssjön istället för mer närbelägen Ringsjön då han lovat att hjälpa en bonde som bodde strax intill den förstnämnda. Egentligen inte bonden som behövde hjälp, utan hans svärson som hade en bil med tomt batteri stående på gården. Varken far eller jag  brydde oss så länge han bara slapp köra och för mig var varje bilfärd ett äventyr, ju längre desto bättre. Detta var långt före det moderna systemet där du måste uppge registreringsnummer vid den snitsiga servicedisken för kunna köpa en flaska spolarvätska. Nu gick allting mycket smidigare med hjälp av kontakter och Bertil hade fått en reservdelskille att avbryta julfirandet för att sätta ett nytt batteri på laddning som då skulle ersätta det urladdade. På vägen ut i obygden norr om Hörby  i Bertils ”Folkvagn” berättade han att han gått i skolan med den på 50-talet riksbekante ” Hurva-mördaren” Tore Hedin. Den fängslande historien fick en extra tvist genom att Hedin avslutade sitt liv genom att dränka sig i vårt pilkmål. Det sistnämnda satte sedan sina spår hos mig vilket kom att märkas lite senare.

Bilturen genom ett vintrigt mellanskåne med blå himmel, sol och många minusgrader blev med ens nu ännu mer spännande. När vi kom fram till bonden stod svärsonens delvis översnöade bil och väntade på räddning. Nu var det inte vilken bil som helst utan en mörkblå Alfa Romeo något jag aldrig tidigare sett och som jag förstod långt senare, var av modellen Giuletta. Ut kom bonden med fru, svärsonen och hans maka plus en liten påg och där utan tvekan makan tillika dottern i huset var mycket irriterad på sin man, julfrid kunde absolut inte anses råda. Direkt berättade hon att hela idén med att köpa en begagnad Alfa Romeo var idiotisk plus att mannen åkt till Hedbergs i Malmö för att byta in deras trånga ”Folkavagn” mot en nästan ny Ford Taunus. Istället kom han hem med en Alfa som till och med var ett år äldre än inbytesbilen, något som inte föll i god jord. När historien var klar så gick alla utom jag, Bertil och bilägaren in i köket för att dricka kaffe. För bonden och far så var det tillbehöret i kaffet som lockade mest om jag minns rätt. Bertil däremot som var bil och traktormekniker dök in under Alfa-huven, lyfte ut det döda batteriet och satte i det nya. Upptäckte då även att fläktremmen inte alls var så hårt spänd som den borde.

– Lös inte laddningslampan när du körde, undrade Bertil.

Svärsonen såg lite oförstående ut men drog sig till minnes en liten detalj.

– Där var en lampa som orange lampa som började lysa så jag stannade och kollade i instruktionsboken vad det betydde. Men denna var på italienska och jag förstod inte vad ”Carecare” betydde, men nu förstår jag.

Remmen spändes och bilen startade efter lite protester vilket gjorde alla utom Bertil nöjda.

– När justerades förgasarna senast, den går ju som en påse nötter?

En fråga som inte fick något svar men Bertil tog sig an uppgiften och på gehör skruvades det på Weber-munstycken både här och där. Svärsonen kunde efter lite av Bertils pillande med blotta örat notera att bilen lät mycket bättre än tidigare.  Då dök frun fram och undrade irriterat när bilen var klar så dom kunde åka hem.

– Vi ska bara ta en kort sväng och känna att allt är okej, plus att bilen då är varm och skön för er att sätta sig i, blev svaret från den nu ganska tilltufsade äkta mannen.

Frun såg skeptisk ut men nöjde sig med svaret medan jag klättrade in i baksätet och Bertil satte sig där fram. I ett snömoln och med lite sladd lämnades sällskapet för att köra den där ”lilla svängen”.  Efter någon kilometer där föraren gav prov på bilens usla vinteregenskaper delvis beroende på kombinationen med lite slitna snödäck bak och sommardäck fram. Bertil var inte alls nöjd med varken förare eller bilens uppförande och såg mer än lite mulen ut där fram, medan jag tyckte allt var jättekul där bak.

– Nu kan du nog vända, motorn går som den ska och är redan varm, menade Bertil med en förhoppning att det hela skulle vara över.

Föraren hade dock fått ”feeling” och verkade inte höra eller förstå när vi plötsligt såg ett omisskännligt svart biltak över snövallarna lite längre fram på vägen. Runt nästa kurva kom byns droska, stor, hög och svart Volvo”Sugga och helt klart var vägen för smal för kunna mötas. Men nu hade vi tur för mötet ägde rum precis vid en markerad mötesplats och under lite sladdande där förarens armar gick som ”lärkevingar” passerades droskan utan kontakt. Men på sladdar kommer alltid returer och då tog även Alfans förhållande med Fru Fortuna slut. Bilen skar in i vänster snövall och hade det inte varit för ett dumt placerat mjölkbord så hade nog allting ändå gått bra. I knapp styrfart tog färden slut och när dessutom konstruktionen av mjölkbordet var kraftigt murket märktes detta knappt. Nu tog smällen oturligt mitt på ett av stödbenen som knäcktes och allt brakade i backen inklusive de två nyfyllda mjölkkannorna som stod och väntade på mjölkbilen. Bara någon meter därifrån stod mjölkens ägare med sin cykelkärra och bevittnade katastrofen men återigen hade Alfa-ägaren tur då det i bonden bodde en av byns frommaste själar som inte alls blev så arg som han borde ha blivit. Istället var han mest bekymrad över att den fina bilen hade fått lyktan krossad och dessutom en buckla på skärmen. Mjölken med sitt bord var sekundärt i situationen och med en 50-lapp från bilägaren som ersättning var han mer än nöjd och önskade god fortsättning innan han plockade ihop de nu tomma mjölkkannorna. Tillbaka på gården gled vi in i maklig fart med en tilltufsad förare bakom ratten. Innan bilen stannat helt kom frun, pågen och ”kaffedrickarna” ut. Direkt noterade frun skadan och när hennes man öppnade bildörren möttes han av ett skarpt ultimatum.

– Den här dj-la bilen ska bara bort. Så fort bilfirman öppnar åker du dit och byter in den och för din egen skull hoppas jag att Taunusen inte blivit såld, förklarade hon med ett tonfall som gjorde vidare förhandling omöjlig.

Hur det nu blev med bilbytet har jag ingen aning om och även ifall Taunusen blivit såld, så fick det nog bli vad som fanns i bilhallen.  Den korta biten kvar till sjön och pilkningen skedde utan dramatik, men Bertils berättelse om mördaren som dränkte sig i sjön satte ner mitt pilkhumör. Följde med ut på isen ett litet tag men målade för mitt inre upp bilden av hur mördaren skulle dyka upp genom fars pilkål. Istället valde jag att stanna kvar på land med min Opel-väska och mumsa på smörgåsarna. När detta var klart började jag med en nioårings fantasi leta efter den Renault 4 CV som Hedin körde sin sista färd mellan Hurva och Bosarp. Så klart var den väck sedan många år (morden begicks 1952) men för mig innebar detta långt efter en viss skepsis mot italienska och franska bilar. En Alfa från Italien som både krånglade och hamnade i diket plus en Renault som kördes av mördare, nej någonstans får man dra en gräns…

* 

Motorbloggen får sin information via officiella pressreleaser, sociala medier och läsarkontakt. Även från avsändare med av dom godkända kanaler på Twitter/Facebook. Varje läsare får själv avgöra om källorna kan anses tillförlitliga. Till Motorbloggen avsänt material betraktas som OK att publicera utan restriktioner såvida inget annat anges. Mail till Motorbloggen skickas på: tommy.svensson@kristianstadsbladet.se. Mobil : 0705-28 55 33