Nu verkar julfriden ha lagt sig över WRC och det känns lite som att gårdagens besked att Craig Breen och Khalid Al-Qassimi bildar eget Citroën-team med ekonomisk stöttning av det lilla men ack så välmående emiratet Abu Dhabi. Därmed lär det inte bli så mycket mer nyheter från den fronten, återstår gör väl bara vad som händer med Robert Kubica och Martin Prokop, blir det full säsong eller vad? Dessutom är man alltid nyfiken på vad Henning Solberg har i bakfickan, åtminstone Rally Sweden brukar han försöka få ihop…

*
Vad jag missade igår var att Midnattssolsrallyt blir permanent förlagt till Vimmerby fram till 2018, även detta positivt. Verkar som att det är det positiva mottagandet av rallyt från Vimmerby Kommuns sida som varit avgörande för att rallyt hamnade där det gjorde. Med ett bidrag på 100 000 kronor per år försäkrar sig kommunen om att ytterligare ett stort och publikdragande event vid sidan av Astrid Lindgrens värld drar folk till nordöstra delen av Småland. Något som Lasse Jonsson i rallyledningen applåderar.
– Tävlingen går inte att genomföra utan att man har med sig politiker och tjänstemän. Främst handlar det om engagemang och välvilja. Och här i Vimmerby har vi fått fantastisk respons, det är en nyckel i det hela.
Dessutom är det ju kul att Vimmerbys egen ”super hero” i sammanhanget, ”Folkavagns-föraren” Kjell Fransson får lov att lufta den gule på sin egen bakgård…

*
Tomelillas Joel Eriksson avslutade vinterns tester i Formel 3 med att sätta veckans totalt näst snabbaste tid på Circuit Ricardo Tormo-banan i spanska Valencia i går.
Blott 17-årige Eriksson som slutade tvåa i tyska Formel 4-mästerskapet har under hösten ställt om siktet mot framtiden och genomfört en rad tester i den snabbare och betydligt mer prestigefyllda F3-kategorin. Joel toppade flera av körpassen totalt och endast italienaren Alessio Lorandi var snabbare, fem hundradelar. Inte mycket med tanke på att han i år gjort en hel säsong i Formel 3-EM.
– Det har varit några riktigt bra tester, konstaterar Joel.
– Jag var snabb direkt i Barcelona, och sedan fortsatte det på samma sätt i Valencia och trivs verkligen i bilen. F3:an har en starkare motor än F4-bilen, men den stora skillnaden är greppet. Det går att attackera extremt hårt framför allt in i de snabba kurvorna.

Han är också mycket nöjd med hur teamet fungerat.

– Jag tycker att det har fungerat närmast perfekt så här långt, och teamet har hjälpt mig att analysera och utveckla min körning och är nöjd med det jobb vi gjort tillsammans.
Vad som händer 2016 är dock fortfarande oklart.
– Det är inget klart för nästa säsong än, men huvudspåret är Formel 3!

*
I helgen träffades det nya Rallyutskottet för första gången och detta i Bilsportens Hus i Sollentuna. Några konkreta/akuta frågor fanns mig veterligen inte på programmet utan träffen var mer att lära känna varandra och SBF. Nog ingen överdrift om jag säger att en hel ”rallynation” är spända på vad som ska komma ut från nya utskottet. Om jag säger så, arbetsuppgifter saknas inte…

*
På tisdag den 22 december är det dags för gänget som driver den uppskattade Rallyradion att upprepa fjolårs succén, ”uppesittarkväll med Rally Live”. Sebbe, Per och Dan med gästerna Miriam Walfridsson och Pelle Wilén i studion summerar det gångna rallyåret, ringer upp intressanta gäster och bjuder på de juligaste rallyrimmen. Sändningstider: 22/12 klockan 18-21.

*
Den här gången är det jag själv som ägnat mig åt Opel-Spotting när jag igår kom till idylliska Östanå där en gång ett av landets äldsta pappersbruk var i gång. Passerade då den här magnifika synen, en Opel Rekord dessutom en ovanlig Coupé och jag gissar på att årsmodellen var 1965. En Rekord Coupé var aldrig någon vanlig bil och skulle det dessutom vara en ”6:a” med Kapitänmotor är det snudd på en Helig Graal i Opel-kretsar. Nu verkar just den här klenoden vara på väg mot en ofrånkomlig död, vill nog till en verklig entusiast för att få ut den på vägen igen. Men i sitt allra sista vilar Rekorden ändå med värdighet och det kan inte vara en tillfällighet att under det kraftigt rostskadade golvet finns resterna av en Volvo 245…

*
Som jag inledde så är det extremt lugnt vad gäller motorsport nyheter och därför bjuder jag på decembers krönika i Kristianstad Open så att ni har något att läsa innan glöggen står på bordet.
Franska bilar har i mina ögon aldrig tillhört kategorin ”Guds gåva till mänskligheten” och någon sådan har heller aldrig funnits i min ägo. Ändå har jag bilminnen där två helt olika gröna Peugeot 403 haft huvudrollen. Minnen som förhoppningsvis nu är preskriberade…
Efter realskolan hamnade jag av än i dag outgrundlig anledning på yrkesskolan hemma i Hörby med inriktning på ”Kontor&Handel”. Här skulle jag utbildas i bokföring och allehanda andra nyttiga grejor. Kan redan nu erkänna att det gick så där. Vi var en liten klass runt 15 elever i ett spann på 16-20 år där jag tillhörde den yngre kategorin med egentligen bara en enda lärare, en parant kvinna 50+ som vi faktiskt kan kalla för Anna-Kerstin eftersom det var så hon hette. Att säga att hon var övermäktigt populär hos oss elever vore en mild överdrift men i de allra flesta fall ändå helt okej, dock fanns tillfällen när vi tyckte hon var ”helt dum i huvudet”. Ett sådant tillfälle inträffade precis före jul då Anna-Kerstin hade helt annan uppfattning än vi hur en påkallad studiedag skulle fördrivas.
Vi killar funderade efteråt på någon form av hämnd medan tjejerna mer mesade med ”fröken”. En av kompisarna som redan hade både körkort, Volvo PV och domkraft kom på en lysande idé.
– Vi pallar upp hennes bil med tegelstenar så att hon inte kommer hem efter skolan på fredag!
Ord och handling var hos oss ett och fredaglunch gick två av oss in och uppehöll Anna-Kerstin på lärarrummet. Detta så att hon inte skulle se när vi andra med hjälp av domkraft hissade upp hennes då minst tio år gamla mattgröna Peugeot 403. Under bakaxeln placerades en hög tegelstenar och för att dölja att bakhjulen svävade fritt i luften, skrapade vi ihop snö runt hjulen så att attacken inte skulle upptäckas.
Strax efter klockan tre på eftermiddagen var läsveckan slut, vi ”terrorister” samlades bakom en häck på andra sidan gatan för att på nära håll se hur vår hämnd skulle utveckla sig. Till saken hör att Anna-Kerstin hade rykte om sig att plåga sin Peugeot till max i alla lägen. För henne var hastighetsbegränsning inget man behövde följa utan mer en form av rekommenderad fart.
Hon fick igång bilen, la i ettans växel och självklart hände ingenting. Sommardäcken av samma typ som fanns på alla franska 50 och 60-talsbilar, Michelin X snurrade som planerat fritt i luften. Chauffören tog för givet att bilen fastnat i snön, stannade motorn och återvände till skolan för att återvända med vaktmästaren i släptåg som putthjälp. Under tiden han hämtades kom plötsligt en annan bil och parkerade en bit framför den uppallade 403:an, även den föraren tillkallades för att putta. Med två kraftiga karlar där bak, Anna-Kerstin vid ratten och gaspedalen nästan i botten tog det inte mer än någon millisekund innan tegelstenshögen under 403:an rämnade. Michelin-däcken fick bra fäste och innan någon hann reagera var krocken med den parkerade bilen framför ett faktum. Stor uppståndelse men dessbättre uppstod bara marginella skador på bägge bilarna vilket vi tacksamt noterade bakom häcken. I röran var där heller ingen som noterade tegelstenarna på gatan. När alla lämnat scenen smög vi fram och undanröjde bevisen. Händelsen kommenterades aldrig varken av Anna-Kerstin eller av oss inblandade.
Nästa Peugeot-minne, även detta med en mattgrön 403:a inträffade på vägen som passerar Skarhults Slott utanför Eslöv. Vid ratten en något år äldre kompis med klara rallyambitoner, vilket han gärna ville visa oss andra när vi en lördagskväll var på väg till popklubben Cop House i Eslövs gamla polishus. Senast kompisen körde förbi Skarhult hade han noterat idealspåret i vänsterkurvan utanför slottet. Nu skulle han visa oss hur det skulle gå till så att säga. Unde de veckor som förflutit sedan han tränat in kurvtekniken hade dock vägverket varit på plats och monterat en stolpe som trafikdelare mitt i ”idealspåret”.
Mötet Peugeot och stolpe var oundvikligt men då visade fransmannen musklerna. När vi höjd med Borlundas numera nedlagda fotbollsplan stannade för att kolla skadorna fanns där endast en liten bula i kofångaren, trafikdelaren såg vi däremot var bortom all räddning.
Efter besöket på Cop House körde vi över Höör hem, det kändes säkrast…

*
Till allra sist, Siri min kartis Stefan Hanssons halvår gamla katt gillar även hon ”Silver-VOC:en”. En katt med gott omdöme…