Den här vintern har det blivit en ny morgonritual på redaktionen, lite grand av gissningstävling om vem som kommer till jobbet i tid. Ja det gäller ju så klart bara de som anlitar kollektiva transportmedel, vi andra som kör bil eller promenerar kommer naturligtvis punktligt som vanligt.
För att jag nu inte ska bli hängd av mina ”sena” kamrater, så är det naturligtvis inte deras fel utan, bussar och tåg som inte klarar vanlig svensk vinter.
Vet inte om ansvariga på Banverket, SJ och andra instanser gått samma kurs som ”dubbfritt förespråkarna” där en av hörnpelarna är att det aldrig är vinter i Skåne. Lokföraren på Nils Ludvig som satt fast på Österlen är nog inte av samma uppfattning?
Nu börjar morgnarna på jobbet med den ena historien värre än den andre från mina kamrater. Någon har frusit på ett iskallt Pågatåg, någon har fått stå upp hela vägen från Malmö i ett överfullt tåg. En annan hade inget tåg att åka med överhuvudtaget utan fick ta en överfull buss. Gemensamt för dom alla är dock att de inte kommer till jobbet i tid.
För mig verkar det handla mer om en överlevnadsövning än att rutinmässigt ta sig till jobbet. Min far som var född i slutet på tjugotalet, berättade ofta om de svåra vintrarna när han var ung och hur besvärligt det var för hästar, tåg, bussar och de få personbilar som fanns att ta sig fram. I dag är hästarna borta och biltrafiken rullar i stort sett som den ska varje dag. Buss och tågtrafiken verkar dock vara på samma nivå som då han var ung…
Från detta till Skidskytte. När nu euforin från Ferrys guld lagt sig något, dröjde det inte länge innan mina arbetskamrater kastade sig över mig med anledning av min blogg häromdagen. Här menade jag att Skidskytte inte fanns i verkligheten och vid lunchen fick jag oväntat stöd av en vikarie från Sollefteå, som dessutom visade sig vara släkt med en av de absolut bästa kvinnliga skidskyttarna. Trots hela sin barndom i skidskytteträsket, hade han aldrig sett en enda tävling i den här fantastiska sporten…