En lätt prishöjning drabbar de team som anmäler att de vill tävla om Märkes-VM i WRC för 2013. Inget dramatiskt bara några hundra euro men slutsumman för en bil blir ändå strax över 300 000 euro. Övriga som vill köra i WRC får punga upp med 21 420 euro. WRC 2 blir betydligt billigare, 2 000 euro och i WRC 3 där jag hoppas att Ramona dyker upp kostar det 1 500 euro. Allt handlar alltså om en bil, med två blir det dubbelt så dyrt…
Nu har Loeb bestämt sig för att köra McLaren GT3 i egen regi och delta i GT Sprint Serien.
– Passar mig perfekt med två entimmes race under en helg, konstaterar den niofaldige rallymästaren.
Läser Forumet på Motorsport i Värmland lite sporadiskt då de allra flesta inläggen inte ger mig speciellt mycket. Idag noterar jag dock att signaturen ”Göran K.” satt en ny gräns på inläggen vad gäller ”nya Grupp H” och detta ur positivt synvinkel. ”Göran” som jag inte har en aning om vem det är har fattat vad det handlar om. Detta till skillnad från de flesta andra som svävar ut i orealistiska drömmar om hur det nya reglementet ska utformas.
Med hyggligt med snö utanför fönstret och en temperatur kring minus tio minns jag mig tillbaka till sextiotalets sista skälvande vinter. Det var ganska exakt vid den här tiden som jag och en kompis åkte till dansstället Vägasked som vanligt på lördagen. Själv hade jag ännu inte uppnått körkortsåldern utan hade att förlita mig på äldre kompisar. Den här kvällen var det en Saab tvåtakt som var färdmedel, så klart ingen höjdare. Någon månad tidigare hade Saab släppt nya V4:an med uppfräschad front och fyrkantiga strålkastare. Att då åka tvåtakt, dessutom en 64:a i treväxlat snikutförande var så ”off” det bara kunde bli. Ungefär som när alla kompisar har Iphone 5 medan du fortfarande ringer i en tio år gammal Ericson…
Nåväl min förare hade någon månad tidigare prickat en vägstolpe med pappans Ford Taunus och låg därför kraftig på minus. Mamman som trots malören ansåg att gossen var ”guds gåva till mänskligheten” övertalade pappan att det var bättre att telningen fick egen bil. Det var därför den vita Saaben så olyckligt hamnade där den hamnade.
Väl på dansen fick jag stärkt av några TT-mellanöl ”hugg” på en tjej som jag träffat tidigare och när hon dessutom hade en kompis som passade min kompis var det klappat och klart. Generöst erbjöd vi skjuts hem så att de slapp ta ”dansbussen”, detta trots att de bodde en bra bit ut på landet söder om Hörby.
Jag och ”min tjej” tog plats i baksätet, kompisen där fram till höger och så bar det iväg hemåt över den i TV-Sväng sammanhang klassiska sträckan ”Röan”. Saaben var försedd med på den här tiden mycket vanliga kombinationen dubbade ”Trelleborgare” fram och sommardäck bak. Vi hade heller inte kört långt förrän vi hade vårt första ”moment” med den stilande chauffören. Snövallen var både hög och mjuk så inget hände utan han fortsatte i samma positiva stil.
Någon kilometer längre fram var det dags igen och nu blev det på riktigt. Saaben dök med vänster framhjul först i snövallen och sedan blev allt bara vitt samtidigt som vi kastades runt i kupén.
Allt var tyst när jag konstaterade med stöd av att jag och min tjej bytt plats i baksätet plus att hatthyllan låg i våra knä.
– Vi har rullat!
– Absolut inte, svarade den chockade föraren som drog igång motorn och fortsatte mot hemmet.
– Men vi kör ju tillbaka mot Vägasked igen, du måste vända?
Han trodde mig inte förrän vi såg neonskylten och sedan blev det stora vägen hem istället.
Vid färden hade jag sedan ”händerna fulla” fram tills vi närmade oss tjejernas hem. Under inga omständigheter fick vi köra ända fram till gården då föräldrarna var säkra på att flickorna åkte buss, blev vi förklarade.
Då som nu var avsaknaden av gatubelysning total på landet och det var kolmörkt när vi släppte våra kap. Fick en liten aning om att min teori om rullningen inte var helt ogrundad då högerdörren öppnades med ett högt ”shckriiiiiiiiiiiiik”.
– Kylan, konstaterade bilägaren som förklaring till oljudet.
En sista puss, tjejerna hoppade ur medan vi fortsatte mot den hägrande nattkorven hos ”Kulles” rullande gatukök i form av en ombyggd gammal DKW-buss på torget i Hörby. Där var som vanligt fullt med folk och alla stod som fågelholkar när vi rullade in med Saaben. Förklaringen fick vi när vi klev ur bilen och konstaterade att den var mer lik ett russin än något som man en gång varit stolt över i Trollhättan. Mjuka fina bucklor överallt, alla rutor hela men som sagt ändå inget att vara stolt över. Kompisen fick panik och vi drog iväg direkt funderande över hur han skulle förklara detta, i synnerhet med tanke på Taunusens tidigare öde . Till slut enades vi om den gamla ”älggrejen” där jag på söndagen kallades in som vittne. Lätt stammande förklarade jag hur den stora älgtjuren bara klev rakt ut på vägen.
– Hade han inte varit så snabb i reaktionen hade vi inte stått här idag, förklarade jag förarens räddande reflexer för föräldrarna.
Mamman svalde allt medan pappan såg skeptisk ut under tiden han stoppade sin pipa.
– Hur som helst bilen måste ju riktas, du kan ju inte köra runt i en skrotbil, konstaterade han bistert.
Själv fick jag körkort någon månad senare och tjejerna träffade vi aldrig mer, kompisen inbillade sig att de förde otur med sig…