I´m back!
Efter två veckor på andra sidan Atlanten, närmare bestämt i Florida är Motorbloggen tillbaka. Först en kort kommentar till South Swedish Rally, som jag faktiskt ”helmissade” för första gången sedan starten 1976. Helmissade? Ja, jag har ett halvmissat rallyt också 1979. Då tvingades jag avstå söndagsetappen och även då var det en USA-resa som spökade…
Att Mads Östberg i WRC-Subarun skulle vinna SSR var ju minst lika säkert som att MFF piskade skiten ur Brommapojkarna. En reflektion är att Mads som är mycket talangfull men icke desto mindre, tillhör, om inte ”C-laget” så absolut inte mer än ”B-laget” i Rally-VM. Denne ”medelmåttige” VM-förare åker alltså åttor runt MR Hundra Procent, Mats Jonsson. Noterade att segermarginalen var nästan fyra minuter, eller exakt 3,47 och han vann dessutom alla femton sträckorna. Klasskillnad, även om Östbergs Subaru är betydligt potentare än Mats på gränsen till Appendix K-Escort. Men ändå, nästan fyra minuter!
Det jag menar är att detta visar vilken oerhörd skillnad det är i tempo mellan VM och SM. Hemmaexperterna, de som står i skogen och kommenterar alltså, spyr ofta galla över t.ex Fordbasen Malcolm Wilsons son Matthew och andra med stark ekonomi som är med i VM-cirkusen. Sanningen är att junior-Wilson utan minsta besvär skulle spöa hela SM-toppen och detta utan att ens behöva åka fullt.
Grejen är att de fyra-fem i VM-toppen är så fruktansvärt snabba att det inte går att riktigt förstå. Nästa fyra-fem förare är också de snabba, men håller inte riktigt samma tempo, åtminstone inte ett helt rally rakt igenom. Det är också dessa som SM-eliten en bra dag med perfekta däck, perfekta inställningar, perfekta noter och lite tur kan jämföras med. Men tro inte att det i Sverige finns massor av talanger som direkt skulle kliva rakt in i Matthew:s Focus och visa var skåpet ska stå, glöm det!
Lite reflektioner efter min USA-resa utan någon direkt ordningsföljd.
Saab, finns det överhuvudtaget kvar i USA? Under mina två veckor här såg jag absolut icke mer än en knapp handfull Saabar. Mest 9-3 cabbar och inte en enda 9-5:a. För tio år sedan var Saab en tämligen vanlig bil i USA-trafiken, men nu lika ovanligt som en ny Cadillac i Göingeskogen. Inte en enda Saab-handlare lyckades jag heller få ögonen på, så detta hänger naturligtvis ihop. Blir nog tufft för Trollhättegubbarna och tanterna att få fart på Saab igen, åtminstone i USA.
Lite konstigt är det ju trots allt, då Saab enligt både de röd/gröna och Maud O. är världens bästa bil, byggs i världens bästa bilfabrik och av världens bästa bilarbetare. Budskapet har uppenbarligen ännu inte nått andra sidan Atlanten! Här åker man istället det som enligt ovan nämnda experter måste vara ”skitbilar” från Asien som Kia, Hyundai, Honda, Toyota ( dom har det riktigt tungt för tillfället och läste i en tidning ett tips om hur man skulle minska statens pensionskostnader ” ge alla över 65 år en Toyota så löser det sig med automatik”). Dessutom massor av i Sverige nästan bortglömda Mazda och Nissan. Men det är ju som vanligt, amerikaner har ju aldrig fattat någonting. Köpa Kia när det finns Saab, märkligt…
Bensinpriset är rekorddyrt, 2,79 dollar för en gallon, i runda slängar fem-sex kronor litern. När man sedan ser all denna trafik och här hemma matas från alla håll om hur viktigt det är att Sverige har ett högt bensinpris för att få ner bilåkandet. Vårt ”piss i i Missisippi-bilåkande” i ett av de mest glesbefolkade länderna är ju bara löjligt om man jämför. Detta spelar ingen roll, vi ska knäppa den grova tagelskjortan upp i halsen och lida, för det har politikerna bestämt. Pappan i Sibbhult och mamman i Tollarp ska inte ta bilen och skjutsa ungarna till fotbollsträningen eller för att handla mat. Man ska istället ta den buss som oftast inte finns. Kan tänka mig att bara vattenskotrarna och nöjesbåtarna kring Clearwater Beach, släpper ut mer skit under en månad än vad hela Göinges bilpark producerar under ett år. Jag vet inte, men tror att det är så!
Nu är det ju så att Sverige, eller rättare sagt våra politiker tagit på sig rollen som hela världens samvete. Det vi gör är alltid rätt, gör man annorlunda så gör man fel, ganska enkelt. Bara vi drar i startsnöret så följer resten av världen efter, för vi vet bäst…
Tror inte det om jag ska var ärlig. För det första så vet de allra flesta amerikaner inte lika mycket om Sverige som vi inbillar oss. Dom vet att vi gör god choklad, tillverkar världens finaste klockor och att vi har ett konstigt banksystem där man kan gömma svarta pengar. Nej, men stopp nu, det är Schweiz och inte Sverige ni snackar om!
– Is it?
– Ja, vi tillverkar Volvo och Absolut Vodka och Stockholm är vår huvudstad, som jag förklarade på en lunch för en kille från Kentucky. Han var mellanchef på en liten fabrik där man bland annat tillverkade olika färdigmat. Bland annat gjorde dom åtta miljoner pizzor, om dagen!!!
– Är det inte samma land, Sverige och Schweiz med lite olik stavning, det har jag alltid trott, kommenterade han.
-Tack för kaffet!
Såg en del hybridbilar, fler än här hemma, men de är långtifrån någon vanlig syn. Likaså har amerikanen nu helt skippat de riktigt stora kryssarna, även SUV:arna och pickuperna verkar ha minskat en hel del. Istället påminner bilparken om vår här hemma, i storlek åtminstone. Såg förresten en helfräsch Volvo 244 tidigt nittiotal stå parkerad. Röd och helt rostfri, skulle bli ett perfekt utgångsmaterial för en ”Orginalare”. Blir väl lite väl dyrt att skeppa över Atlanten men lite sugen blev jag allt.
En annan sak som jag reflekterade över, var när jag tankade på vår lokala Hess-mack. Alla i personalen bar namnbrickor, inget konstigt med detta. Men här var de kompletterade med varifrån man kom, Ann från Nebraska, Frank från Egypten och Ivan från Kroatien. Jag frågade varför man skrev ut detta ( här hemma hade detta solklart blivit ett fall för diskrimineringsombudsmannen ).
Frank förstod inte riktigt vad jag menade?
– Det är ju jättebra när någon kommer in från samma land eller stat som någon som jobbar här. Snacket kommer igång direkt och vi blir alla vänner snabbare!
– Jomen, ni är ju amerikaner allihop egentligen, försvenskade jag frågan.
– Visst, men vi är stolta över vårt ursprung och det vill vi gärna visa!
Vet inte riktigt, men det känns som USA är ljusår före oss när det gäller vissa saker. Jag kan ha fel?
Till sist så visades det absolut sista avsnittet av tv-serien Lost i söndagskväll. Jag erkänner, det hade blivit ett par Bud:s, någon GT under dagen då vi var hos vänner på en ”cookout med ribs och baked potatos”. Jag erkänner detta, då jag efter finalen fortfarande inte förstår någonting av det som hände. Tappade intresset för flera hundra avsnitt sedan, men kände ändå igen det mesta och de flesta av personerna. Men rörigt var bara förnamnet och det enda som gladde mig, var återseendet av den gula labradoren som varit med från början.
Lost , Rest In Peace!