Spratt till riktigt idag när jag lyssnade på radion och Sportnyheterna. Hörde Mattias Ekströms namn nämnas och någonting om NASCAR, mer lyckades jag inte uppfatta. Fick spänd ge mig till tåls tills nästa sändning, vad var det för nytt om Ekströms körning over there?
Vad var det då för nyhet som Radiosporten hade vaskat fram, jo att han skulle köra i NASCAR-tävlingen den 20 juni.
Hallå, hallå vad är det som står på…
Det kan man verkligen undra då jag redan den 1 juni bloggade om den här ”nyheten” och det kan jag gärna erkänna, jag var långtifrån först. Alltså efter åtta-nio dagar har Radiosporten, mitt i allt bollande, knäckt den här nyheten. Imponerande!
Dessutom berättar man att Ekström minsann är den förste svensken som kör en NASCAR-tävling.
Vadå förste svensken? Före honom har mindre än tio icke-amerikaner fått den här möjligheten. Förste svensken får det att låta som om danskar, tyskar, spanjorer, mexicanare och många andra har mer eller mindre svängdörrar till NASCAR. Så är det inte, utan det här är ett unikt tillfälle för en av landets få riktiga världsstjärnor.
Men nu är det ju motorsport och då är detta plötsligt en liten sidonyhet som man kan vänta i dagar med. Vågar inte tänka på om någon av våra skidskyttar hade sträckt avtryckarfingret under sommaruppladdningen, hade man kunnat spara den nyheten i flera dagar? Knappast, eller om någon ”stjärna” i Nigeria så här dagarna inför VM i fotboll, plötsligt blivit illamående och fått uppsöka sjukhus. Hade vi radiolyssnare riskerat att missa detta? Aldrig stod där i brevet!
Mattias Ekström förtjänar faktiskt en helt annan bevakning av svensk media, en bevakning som anstår en fantastisk idrottsman som bärs fram helg efter helg av hundratusentals vrålande fans. Men i landet Sverige är detta intet värt, han gör ju för f-n inget med en boll…
Såg igår kväll finalen i ”Djävulsrallyt” på Kanal fem, har missat alla de andra avsnitten. Jag ska inte kommentera varken namnet Djävulsrallyt eller tävlingsmomentet. Det jag vill kommentera är att alla som var med verkade ha riktigt, riktigt kul och det är ju det som är ”problemet” med motorsportutövandet, det är ju så förbannat kul!
När jag såg höjdhopparen Patrik Sjöberg knyckla till höger fram på 740:an i försöket att köra genom väggen i containern, fick jag minnen från Nurnburgring 1990. Då var Patrik tillsammans med några andra idrottsstjärnor på plats för att köra ett ”kändisheat” före det riktiga Race of Champions. Kändisarna körde identiska då nya sextonventilers Opel Kadett Gsi och Patrik hade lottats i en svart.
Precis som när han satte sitt oförglömliga rekord på Stockholms Stadion var han fullt fokuserad och gav järnet direkt. Som svensk stod man och vrålade och Patrik åkte på som han aldrig gjort annat än rajsat med bil och var långt före sin konkurrent med bara målkurvan kvar. Då gick det överstyr och han lyckades få en hel rad betongsuggor under bilen innan det tog slut. Skillnaden var att det var vänster fram den gången som fick stryk. Men coole Sjöberg, klev ur, kollade inte ens på bilen utan tände en cigg och konstaterade.
– Kul så länge det varade!