Inte bara jag utan många, många andra rallysvängen har sorg idag, Sven ”Kinnarparn” Thuvesson förlorade i måndags kampen mot cancern och dog 68 år gammal.
När jag i tisdags åkte förbi Kinnarps i Kristianstad och såg flaggan på halvstång, förstod jag att Sven kört sin sista specialsträcka. Att säga att jag blev tom invärtes är ingen överdrift, tänk en rallyvärld utan ”Kinnarparn”?
Jag lärde känna Sven ganska sent, först någon gång i slutet på åttiotalet när han drog igång sina omfattande sponsoråtaganden i rallysporten. Första gången jag riktigt minns att vi snackade, var för drygt tjugo år sedan när Sven tyckte att rally i det här hörnet av Skåne behövde lyftas och fixade ett Mästarmöte i Hässleholm. På något vis lyckades han knyta upp Gunde Svan som affischnamn och självklart blev Mästarmötet succé. Efter detta hamnade Gunde i Kinnarpsteamet och fick låna Audi Quattron för att bland annat åka South Swedish Rally.
När Gunde fick för mycket att stå i, övertogs ratten av en annan skidåkare, Torgny Mogren. Sven slog då på stort och Mogren fick köra VM-tävlingen Svenska Rallyt i den Kinnarpssponsrade blå/vit målade Mitsubishin. Det gick bra till en början, men till slut stod en sten i vägen och bilen blev skrot. Det här var första gången som jag såg Sven riktigt, riktigt ledsen och besviken. Följden av skrotningen blev att han i fortsättningen koncentrerade sponsringen till lokala förare och många har under åren fått ta del av Svens stora generositet. På SM-nivå har bland annat både Mats Jonsson och Tomas ”Gullabo” Jansson tävlat i blå/vita Kinnarpsbilar och bland DM-åkarna är det främst Leif Nilsson som länge var en av hörnpelarna i Svens eget team.
Sven gjorde come back i mitten av nittiotalet som rallyförare. Självklart i sin absoluta favoritbil Hundkojan och naturligtvis blev Austin Cooper S:en med ”MR Bean” på nummerskylten och dottern Camilla i kartläsarstolen, Kinnarpsmålad.
När jag så själv i slutet av nittiotalet återupptog tävlandet, då stärktes vår vänskap. Vi hade många hårda duster i rallyskogen, vem som var snabbast har jag nästan glömt, men vår munhuggning mellan specialsträckorna har jag i färskt minne. Glömmer inte heller Svens bullrande stämma och glada skratt, fast till en början var jag nästan lite rädd för honom. Han hade helt klart humör, talade rakt och tydligt om när han tyckte att någonting var fel och det var ganska ofta. När han inte gillade något hos Svenska Bilsportförbundet, har glömt vad så gnällde han inte. Istället startade han en egen motorklubb, MK 101010 och när Södra BF slopade DM-statusen för oss med klassiska bilar, då startade vi en egen cup 101010 Classic Rally Cup.
Att kalla Sven för entrepenör känns futtigt, men det är trots allt det bästa jag kan komma på. Nu är det dock slut, Kinnarparn har kört sin sista specialsträcka och varken min eller mina kamraters rallyvärld blir någonsin densamma. Fast känner jag honom rätt planerar säkert han och ”chefen i himmeln” redan för någon form av rally. Vi lär så småningom ses på SS1 och då Sven, då ska du få gasa…