När Midnattsolsrallyt nu gått i mål stallas tråkigt nog de allra flesta av tävlingsbilarna in i väntan på nästa års rally. Några få fortsätter i Klassiska Rallycupen och i övriga mer lokala sammanhang. Men tyvärr går de allra flesta i vinteride redan i juli. Tråkigt? Bara förnamnet!
Istället blir sommaren alla bilträffars förlovade tid när entusiasterna träffas för att beundra varandras fordon. Själv har jag varit på många sådana här träffar, oftast i tjänstens vägnar. Endast två gånger har jag visat upp Kadetten i all sin prakt, i fjol i Lödde och för någon vecka sedan i Frostavallen.
Nu är det väl ingen nostalgiker som inte känner till tisdagsträffarna i Lödde för hit mer eller mindre vallfärdar folk för att se på alla fina gamla bilar. Har man tur kan man dessutom se gamla flygplan som landar och startar precis intill. Kadetten väckte naturligtvis berättigat intresse och många kom fram med frågor och berättade även gamla minnen förknippade till just Opel Kadett. Riktigt kul var det att så många delade intresset för Russelheims stolthet
Inte riktigt lika stor, varken vad gäller fordon eller publik, är träffen på Frostavallen utanför Höör som arrangeras torsdagskvällar. Men ändå en trevlig och mysig tillställning, enligt min mening.
När jag var på plats fick jag parkera intill en fint renoverad Volvo PV skulle tippa 1959 eller 60 års modell. Färgen var en av Volvos minst lyckade, olivgrön eller skitgrön som jag kallar den. Volvo själv hade säkert något finare namn på kulören, men ful är den. Hur som helst i min ungdom var just en sådan PV något av det iskallaste man kunde tänka sig Vit eller röd var det som gällde på PV, punkt slut.
Nu stod där en sådan iskall PV framför mig och väckte habegär, vad är det egentligen som händer i huvudet när man passerat 50+? En olivgrön PV, sök läkare hade jag sagt för trettio år sedan.
Som sagt bilen var fin och blankpolerad, men vad var det för hjul den rullade på? Jo 5,5 tums plåtfälgar, tufft men kändes inte helt rätt på den olivgröne, men det som skar ända in i hjärteroten var ändå däcken. Tuffa moderna lågprofildäck och med håll i er, breda vita däcksidor!
Jag och min kompis stod och vred oss som maskar på en metkrok över helgerånet, vita däcksidor på en PV, hur fel kan det bara bli. Efter ett tag så sansade vi oss och tänkte efter, vem är vi som ska döma om detta är rätt eller fel?
För bilägaren måste det ha känts som pricken över i och det är ju trots allt han som bestämmer hur han vill ha sin egen bil. Inte två andra ”jönssar” på parkeringen.
Detta är väl ett av gammelbilshobbyns problem, att de allra flesta utövarna bara accepterar originalskick. Men är det rätt? Inbillar mig att även på sextiotalet kunde man hitta en PV med vita däcksidor och då kan det ju inte vara helt snett med sådana även 2010? Hur som helst när PV:n rullade ut från parkeringen vinkade ägaren glatt mot oss, ovetande om våra sura synpunkter och skönt var väl det…