När USA-resan fortfarande gör sig påmind om nätterna, jetlagen blir tuffare ju äldre man blir, så är det verkligen kul att konstatera Mattias Ekström får chansen att testa NASCAR, USA:s bilsport nummer ett. Tävlingarna, totalt 36 i serien,  lockar hundratusentals åskådare, plus alla miljoner som följer tävlingarna hemma i tv-soffan. Nu är ju Mattias van vid stor publik så den pressen lär han kunna hantera.
Själv har jag bara sett ett enda race live, Pepsi Firecracker 400 i Daytona i slutet av nittiotalet. Upplevelsen kan jag fortfarande förnimma bara jag sluter ögonen. Känslan när starten gick och marken skakade våldsamt samtidigt som ett helvetiskt motordån rullade in över banan, ackompanjerat av vrålet från hundratusen entusiastiska amerikaner var obeskrivlig. När jag säger att känslan var häftig, så är det ett riktigt understatement…
För att förstå hur stort detta är, ska man veta att före Mattias har bara en handfull icke-amerikaner fått chansen att prova NASCAR. Ordinarie chauffören i Red Bull-teamet, Brian Vickers har drabbats av sjukdom och då gick budet till Mattias. En anledning är att tävlingen den 20 juni inte körs på en ovalbana som är vanligast, utan på en vanlig racingbana i Kalifornien. Detta lär inte vålla honom några problem, då kanske det varit värre med ovalbana och de äckliga betongmurarna. Tyvärr, blir det inte en riktig ”amerikanare” som Fagerstasonen får ratta i premiären, utan en ”japanare” nämligen en Toyota.
Kör så det ryker Mattias och visa att det svenska stålet biter!
Över till min ”favoritorganisation” Gröna Bilister. Med sina drygt tolvhundra medlemmar vill man gärna göra sken av att vara en maktfaktor när det handlar om bilar och trafik. Men som det gamla indianordspråket säger ” det är inte svansen som styr hästen” och tack och lov är det samma sak med Gröna Bilister. Hur gärna man än vill, bestämmer man ändå inte i frågor som rör oss vanliga bilister.
Senaste, jag vågar inte skriva sista, dumheterna kunde man läsa i ett debattinlägg i måndagens Sydsvenskan under rubriken ”Ställ bilen och använd tekniken”.
Här konstateras att man vill minska de onödiga bilresorna och menar att ” vi i högre grad helt ersätter resandet och använder oss av video-webb eller telefonmöten”. Längre ner kan man läsa att ” de tekniska förutsättningarna finns, ” Vi måste inte alltid samlas rent fysiskt runt ett sammanträdesbord och vi kan arbeta mer hemifrån”. Vidare kan man läsa ” Många upplever också en ökad livskvalitet när de kan dra ner på tjänsteresor och spendera mer tid med familj och vänner”.
Artikelförfattarna föreslår även att det ska införas avdragsmöjligheter för distansarbete. Vidare bör arbetsgivare ta fram en policy för distansarbete där de anställda uppmuntras att jobba hemifrån en dag i veckan…
Distansarbete, hur många är det egentligen som kan jobba hemifrån? Min bror är byggnadsarbetare och jobba hemifrån, hur går det till? Eller styckarna på Scan, ska de plocka hem lite grisar och fixa till kotletterna hemma vid köksbordet? Jag själv, kommer nyhetsbilderna hem till mig så jag slipper ta bilen och åka till nyheterna? Eller tjejen i kassan på Konsum, rörläggaren som ska fixa det trasiga avloppet, pappersjobbaren på Nymölla hur gör dom? Listan kan göras hur lång som helst.
Tyvärr måste jag upplysa artikelskrivarna att Stockholms innerstad, det är ju här de flesta miljökämparna finns, inte är samma sak som resten av landet. Här ute finns riktiga människor med riktiga jobb och som dessutom nog inte är helt klara över vad ”onödiga bilresor” är för något. Gröna Bilister och andra miljökämpar verkar tro att Sveriges hålls igång av människor med datorväskan på axeln och mobiltelefonen i handen. Hur råfel kan det bara bli?
Istället är det folk med jobb som faktiskt kräver att man finns på sin arbetsplats för att det ska fungera, som håller hjulen rullande. Det är vi som håller landet igång och vi gör det faktiskt till stor del tack vare att man fortfarande har möjlighet att ta sig till jobbet med sin bil. Även om Gröna bilister och andra rödgröna gärna vill stoppa den möjligheten!