Har fortfarande inte riktigt smält att Anders Kulläng kört sin sista specialsträcka. Efter hundratalstävlingar med max påslag blir det till slut en simpel simtur som ändar ”prästpöjkens” liv. Tragiskt är bara förnamnet…
Lika tragiskt var Tv-sportens behandling av en av våra allra största sportprofiler. Inte ett ord om olyckan i de sändningarna jag såg under dagen/kvällen. Märkligt, då bara det faktum att en svensk omkommer i Thailand brukar rendera i en snutt på tv. Men när en ”jättekändis” i motorvärlden drabbas, då var det viktigare med ett par minuter förhandssnack inför den ”viktiga” hockeymatchen nummer 387-någonting mellan Linköping och Djurgården. Skäms och rätt in i skamvrån, fast där är ju ganska trångt redan…
Under dagen kom där fram nya minnesbilder av Kulläng hos mig. Första riktiga minnet var faktiskt så sent som 1971 och mitt allra första besök i Värmland Runt. Då körde han en gul ”Sprinta-Kadett i Grupp 1, vann så klart vilket så småningom resulterade i SM-guld. Samma år hade han det motigare när TV-Svängen ingick i ”SM i T”. Kulläng bröt och fick nöja sig med SM-silver efter Ingvar Carlsson. Sedan har jag träffat honom ett antal gånger och minns speciellt när han var inbjudan som ”kändis” när vi i mitten av sjuttiotalet arrangerade en lokal motor/rallymässa hemma på Shellmacken. Vid den här tiden lanserade Kulläng ett eget varumärke ”El Camino”, fråga mig inte vad det betydde. En produkt i sortimentet var en ”regnavvisare” vilket enligt Kulläng gjorde det helt onödigt med vindrutetorkare om man bara strök gojan över vindrutan. Ute vid pumparna var han i högform och smetade hokuspokusmedlet på vindrutor i rasande fart. Blev snabbt allas favorit, munnen hade han med sig och det såldes regnavvisare som bara den.
Den andra stora produkten var mystiska hjulsidor i mjukplast ”Magiwheels” fruktansvärt fula och med ”one size fit´ s all” stuk. Kulläng var generös och hade en egen enkel tipstävling under utställningen där just en sats hjulsidor var första pris. Alla som tippade fick en lott och när jippot var slut så skedde dragningen långt, jättelångt från allt vad notarius publicus heter. Någon vinnare hittades aldrig och det var inte så konstigt. Minns jag rätt hade Kulläng vinstlotten i innerfickan när han åkte hem…
Tror att sista träffen var hemma i hans kök i utanför Karlstad, högkvarteret för ”Kulläng Driving School”. Jag och sportchefen var på reportageresa inför ett South Swedish Rally i slutet av nittiotalet. Kvällen före hade tillbringats på Sandgrund och sportchefen var som vanligt fartblind. Kulläng såg att min kollega var i akut behov av något uppiggande och försökte snabbt få igång en trilskande kaffebryggare. I väntan på att kaffet skulle bli klart frågade han kollegan.
– Du vill kanske ha en öl tills kaffet runnit ner?
Sportchefen avböjde vänligt men bestämt!
Kollade igår på dårarna i Top Gear och den här gången var det min favorit från ”Vänner” Joey eller Matt LeBlanc som skulle smiska runt den vinröda KIA:n på racingbanan. Som han körde, noterade snabbaste tid, en tiondel snabbare än Mr Bean Rowan Atkinson. Visst är det konstigt, alla man gillar har på något vis motor och bilar i blodet. Märkligt, ”men så är det” som Ranelid sjunger i Melodifestivalsbidraget!