Att WRC-trean Mads Östberg är snabb är ingen hemlighet men att han också är snabbare än flyget är nu bevisat. Vid ett jippo hemma i Norge tävlade Mads i en Ford GT40 av 1966 års modell med en 640 hästars NASCAR-motor mot en pilot i ett ”akrobatflygplan”. Bara minuter före start stoppade det norska flygvapnet de första planerna på att låta ett F16-jaktplan stå för motståndet. Kanske ville man inte så där med förnedringens rodnad på kinderna, vad vet jag?
Hur som helst Mads och flygplanet startade samtidigt med fart och körde sedan exakt tusen meter, en u-sväng och så lika långt tillbaka. Mads i Forden var överlägsna flygaren och först över mållinjen. Ännu en totalt onyttig kunskap har lagts till i historieboken…
Näst intill fullt krig är det nu på VOC:arnas Gästbok, på ena sidan VOC-Generalen Roger Fransson och på den andra Grupp H Light-basen Anders Åberg. Upprinnelsen till kriget är att Åberg försöker locka över VOC-åkare till sin cup med löfte om sponsring på tiotusen spänn för de fem första VOC:arna som bygger om sina bilar till ”lätt-cupen”. Inviten har fullt förståeligt enligt mig, fått Fransson att se rött. Han ber också Åberg att mer eller mindre uppsöka betydligt varmare trakter än Göingeskogarna och definitivt att sluta besudla Gästboken med sina inviter. Självklart kunde inte Åberg acceptera den finkänsliga vinken utan fortsatte och än lär inte fredspipan rökas på ett tag.
Men Åbergs cirka tio cupåkare möter en betydligt starkare fiende, enligt uppgift finns det runt 4-500 VOC-åkare i landet. Ska man döma av kommentarerna på gästboken så är också intresset för cupbyte extremt lågt bland dessa. Blir nog till att kämpa vidare med BMW-gänget för Åberg!
Har amerikabesök i hemmet och idag företogs den vanliga Österlenrundan. Första stoppet var Ystad och sedan mot Simrishamn. Passerade då Köpingebro och mindes mig tillbaka till slutet av sextiotalet. Min kompis med körkort var utan ”egna hjul” som man säger over there. Faderns Opel Rekord var tabubelagd efter en dikeskörning på senvintern. Inget dramatiskt, men Rekorden blev lite sned i trynet och det räckte för att fadern skulle sätta stopp för utlåningsverksamheten. Istället var det min fars Ford Taunus som utnyttjades för våra nöjesresor till Jägersbo och Vägasked. Kompisen ville dock ha egen frihet och suktade efter bil, börsen var dock tom fram till examen på bygglinjen då jobb redan väntade. Det var så på den tiden…
Kompisens fader hade ett uppfostringstänk som idag garanterat renderat honom kontakt med diverse myndigheter, modern däremot var som de flesta mödrar betydligt lättare att ha att göra med. En dag kom därför fadern och stolt deklarerade för sonen.
– Jag har köpt bil till dig, du får låna två o fem men jag ska ha tillbaka vartenda öre när du börjar att jobba!
Efter att chocken lagt sig tog det några dagar innan kompisen vågade fråga vad för sorts bil han köpt.
– En Volvo, blev svaret.
Kompisen visste att i detta läge var det ”lågliggning” som gällde och ställde inga vidare frågor. En dryg vecka senare skulle ”Volvon” hämtas och detta var i antingen Köpingebro eller Glemmingebro, minns inte riktigt. Under veckan framkom det att bilen det rörde sig om var en PV. Nästan helt säkert en med B18-motor och att den hade ägts av en grannes släkting som blivit för gammal för att köra själv. I både min och kompisens huvud snurrade därför tankar på en röd eller vit PV-Sport, några andra modeller fanns inte i vår värld. Inte det hetaste man kunde komma ner på torget i Hörby med, å andra sidan inget man behövde skämmas för heller. En hygglig kompromiss helt enkelt.
På vägen till PV:n passerade vi Nybrostrand och där fanns en Opelhandlare. Jag minns att vi båda från baksätet på den sneda Rekorden tittade storögt på en ny silverfärgad Rally Kadett som stod uppställd framför Opelaffären. Drömbil då som nu…
Till slut nådde vi fram och den gamle mannen (helt klart han inte skulle köra bil mer, kunde knapp gå ut till garaget) backade så ut kompisens ”nya” bil. Visst var det en Volvo PV men inte röd eller vit, den var svart. Eländet slutade inte där, för det var dessutom snikmodellen ”Favorit”. Inga kromlister, svarta gummilister kring rutorna och så det allra värsta, den var treväxlad. Gubben hade dock snofsat till det med ”snobbringar” kring navkapslarna. Men va f-n komma ner på torget med kapslarna på, nej någon dj-la ordning får det vara även med en Favorit!
Hemfärden företogs i en sorts kollektiv peppning mellan mig och kompisen.
– Byter vi växelspaksknopp syns det ju inte att den är treväxlad, intalade vi oss.
Kromringar till rutorna skulle lätt gå att få tag på via någon bilskrot inbillade vi oss. Kompisen gick igång och började t.o.m. snacka om eldflammor på skärmarna alternativt vit fartrand rätt över taket. Inget av detta blev verklighet den förblev svart, treväxlad och okromad.
Den svarta PV:n och kompisen blev istället utsatt för tung mobbing på torget men trots detta gick sommaren och PV:n tog oss på dans både här och där. När hösten kom gled kompisen, PV:n och jag åt skilda håll.
Kring jultid nåddes jag av beskedet att en hemfärd från Jägersbo över den beryktade ”Prästarundan” ändat PV:ns misslyckade liv. Kompisen klarade sig dock oskadd medan PV:n fick enkel biljett till bilskroten. Frågan är om det inte varit barmhärtigare både mot den och oss om den hamnat där många år tidigare…