Så gick då Saab i graven efter en nästan femtio år lång dödskamp. För sanningen är ju att Saab aldrig har varit någon lysande affär hur mycket Saab-älskarna än påstår motsatsen. Läste någonstans att de senaste tjuguåren var det bara vid två år som man kunde visa svarta siffror i Trollhättan.
Nu ska ni inte tro att jag är någon Saabhatare, tvärtom hela sjuttio och halva åttiotalet körde jag Saab, inget annat räknades. Självklart var det rallygenerna som spökade och Stig Blomquist var mannen i mitt liv. Men så småningom upptäckte jag dock hur trist det var att hämta ut en splitterny Saab 99:a hos bilhandlaren och upptäcka att den var i stort sett likadan som den jag bytte in. Från 1974 till 84 bytte jag Saab varje år och bortsett från färgen på inredningen var där inget annat som skilde modellerna åt som jag kan minnas det. Lite av detta är väl också Saab:s stora problem, jag menar 9-5:an kom i slutet av nittiotalet och vem utom de mest inbitna, kan skilja en tidig årgång från en nästan ny, inte jag i alla fall.
Sedan har man ju hört hur både alliansen och oppositionen berömt Saabjobbarna och benämnt dom som ”världens bästa bilbyggare”, men fråga är vad man stöder detta på. För egentligen är det väl så att Saab har under massor av år, oavsett modell haft många kvalitetsproblem. I de olika undersökningar som görs på hur nöjda ägarna är, så är det vad jag vet ingen gång som Saab har lyckats komma upp ens över medelbilen. I stället är det bilar som byggs i Japan, Korea och Tyskland som lägger beslag på topplaceringarna oavsett hur gärna Maud och grabbarna vill se något annat.
Sedan har ju Saab hoppat i mycket konstiga tunnor när man letat olika samarbetspartners genom åren. Värst var väl när man tyckte att italienska Lancia var det som bäst skulle kunna mixas med hemslöjd från Trollhättan. Resultatet blev fasansfullt och slog ut i full blom med Saab 600. Någon som minns den? Tror inte många minns missfostret som man trodde skulle kunna ersätta V4:an. Inte ens Saabikonen Erik ”Carlsson på taket” lyckades sälja den extremt rostbenägna italienskan med påklistrade Saabemblem.
Men trots allt är det med sorg som jag skriver detta, för visst ska Saab finnas. Det blir tomt i både mitt hjärta och i bilvärlden.