I Circuit of Ireland gick plötsligt och lite överraskande Emil Bergkvist upp i ledning i både ERC3 och ERC-Junior efter första dagen. Detta sedan ledande nordirländaren Jon Armstrong av en FIA-observatör ertappats att inte ha FIA-märkning på alla fyra hjulen. Verkar dessutom som att Armstrong försökt undvika att köra genom däckkontrollen efter tidkontroll 3. Han fick för detta ett tidstillägg på fem minuter, föll från första till elfte plats och överlämnade ledartröjan till Bergkvist. Dessutom tog straffet knäcken på hemmahoppet som inte ens startade om idag.
Nu fick Emil och Joakim Sjöberg så att säga ledningen lite till skänks och efter lördagens första ”loop” där SS12 var sista sträcka leder Opel Adam-föraren med 8,8 sekunder. Tvåa är hårt jagande teamkollegan Marijan Griebel före britten Chris Ingram som är 24,8 sekunder bak Emil. På fjärde plats finns norrmannen Steve Røkland men rejält distanserad av Emil, hela 1.46 bak.
– Jag har inte så mycket erfarenhet av asfalt, urskuldade sig Steve vid målet på sträcka 12.
För Emil har dagen flutit på bra så när som på en väl tung landning på dagens första sträcka Bulls Brook 1.
– Vi hade ett hopp i början av sträckan och landade tungt på fronten, efter det tog vi det lite lugnare, berättar Emil.
Någon skada på Opeln blev där inte utan på sträckan efter var självförtroendet tillbaka hos både Emil och Adam. På sträcka elva stod bitvis mycket vatten vilket försvårade sikten men man kom i mål med fortsatt ledning. Efter sträcka 12 konstaterade Emil belåtet.
– Jag är nöjd, vi kör i vårt eget tempo och vi är ändå där vi är i resultatlistan, men eftermiddagen kommer att bli en utmaning!
Mattias Adielsson fick problem med motorn på sin Peugeot igår och tappade massor av tid. Nu verkar dock allt fungera men tidstappet är ointagligt, 45 minuter bakom Bergkvist vilket ger en total 43:e plats av de 44.a bilar som fortfarande är med i rallyt. Ska jämföras med Emil och Joakim som ligger på en 14.e plats totalt…

*
Den stora hemmafavoriten Robert Barrable smet förbi Craig Breen, Peugeot direkt på lördagens första sträcka och ligger med R5-Fiestan drygt åtta sekunder före. trea är ERC-ledaren, polacken Kajetan Kajetanowics med 16 sekunder upp till Fiesta-kollegan i toppen.

*

En som kan glömma allt vad toppstrid eller rally överhuvudtaget för ett tag är ryska fotomodellen Inessa Tushkanova som kämpar om slutsegern i ERC-Ladies. Hade svårt att få till tider med sin Mitsubishi EVO X och på sträcka 10 slutade Irlands-äventyret för den 28-åriga f.d Playboy-omslagsflickan med en häftig rullning. På Twitter konstaterar hon besviket och fullt förståeligt.
– We don´t have an EVO 10 more!

*
Idag har det körts rallysprint i Norrköping på Himmelstalund, ”Energikontroll-Sprinten” och där visade Henrik Johansson, Ydre MK att fjärde platsen i Simrishamn inte var någon tillfällighet. Henrik vann A 2WD med en snabbaste tid på 2.04,60 vilket gav seger före MK Rimos Opel Corsa-förare Anders Eriksson med 18 tiondelar. Ny Opel Corsa och ny Rimo-åkare som trea i form av Tommy Högström. Bästa Volvo i klassen blev Motalas Daniel Damberg som femma men blev ändå inte bästa ”RWD”, detta sköttes av Tjust Escort-förare Mikael Stark.
Nu var inte Henrik bästa 2WD utan för att hitta honom får vi titta ända ner i C 2WD där Oskarshamns Ulf Eriksson i en Toyota satte rena drömtiden i sista åket, 2.02,70, i runda tal två sekunder bättre än Henrik. Näst snabbast 2WD blev B-föraren Kalle Barfeld Nollåtta MK var toksnabb med sin Ford Fiesta, över sekunden före ”Hycklinge-Golfen”. Även tvåan i klassen, Daniel Wall, MSK Kvarnvingarna var snabbare än A-vinnaren med sin Volvo 240.
Allra snabbast sprintade östgöten Roland Eliasson med sin Mitsubishi, tvåa i WRC-Toyota hamnade Jan Wikström, Skutskär och som trea, Johan Nyberg från Arboga i en Subaru. Mellan de tre skilde mindre än en halv sekund.

*
Mina allra första sniffningar på vad som man med en stor gnutta fantasi skulle kunna kalla rally fick jag i min kompis Claes-Görans fars väl använda, för att inte säga anfrätta Austin A35 i slutet på sextiotalet. Claes-Göran tog ut mig på vilda grusritter med A35:an, gick väl i runt 40-50 km som värst men sladdar blev det ändå tack vare de erbarmliga vägegenskaperna hos engelsmannen. Diagonaldäck, uppslitna stötdämpare och en fjädring som var helt slut bidrog mer till sladdarna än farten som den oljedrickande 1000-kubikaren kunde pressa fram.

Efter en alltför inspirerande åktur där jag som tur var slapp vara passagerare, försökte Claes-Göran bygga om en stenmur strax utanför hemmet med familjeklenoden. Efter detta beslöts att A 35:an skulle få njuta av pensionärstillvaron i lugn och ro medan Claes-Göran istället fick en Saab två-takt för vidare utbildning i rallysportens hårda skola.
Kom att tänka på detta när jag såg annonsen om den här racingpreppade kusinen till den Austin som vi använde i de djupa Hörbyskogarna. Det som påminner mest om de två är väl färgen, även ”vår” var vit. När man läser att Formel 1 föraren Graham Hill började sin karriär med en A35:a 1958 får man plötsligt respekt för ”Slipsaknudan” som den kallades på skånska. När man sedan dessutom av den brittiske säljaren informeras att det är en av de mest framgångsrika bilarna på Godwood Rewival så undrar man faktiskt vad vi sysslade med som försökte ta livet av den svenske kusinen.
Är du sugen Claes-Göran så har jag kontaktuppgifter till säljaren? Något pris har inte uppgetts, kan man gissa på runt en kvarts miljon svenska kronor…

*
Häromdagen fick jag av en slump se en video från det allra första Race of Champions som arrangerades på Nurburgring 1989. På plats då fanns jag som åskådare ihop med ett gäng andra skånska rally entusiaster. Vi bussades främst ner för att se avslutningen på EM-tävlingen och även ingående i Tyska mästerskapet, EifelRallye. Minns inte så mycket av detta mer än att jag här för första gången såg en äkta Ford Sierra Cosworth och som jag tror rattades av kommande hemmastjärnan Dieter Depping.
Dagen efter bar det iväg till ROC och vilket statfält som Michele Mouton lyckats skramla ihop eller vad sägs om namn som, Juha Kankkunen, Timo Salonen, Sepp Haider, Markku Alén, Mark Duez, Ari Vatanen, Walther Rörhl, Carlos Sainz. Som extra bonus svensktrion, Stig Blomquist, Björn Waldegård och Kenneth Eriksson. Sug på detta och jämför med dagens torftigare ROC där WRC-stjärnorna till stor del lyser med sin frånvaro. Istället är det amerikanska ”lastbilsåkare” och andra som försöker lysa upp den kringflackande tillställningen.
Till sitt förfogande fick förarna fyra olika bilar att tävla med där man mötte varandra två och två. Först fick man åka Opel Kadett GSi, sedan blev det Toyota Celica innan det inför finalerna laddades om med grövre hagel. Först i kvart och semifinalen kördes Audi Sport quattro och i finalen var det Grupp B-värstingen Peugeot 205 Turbo 16.
När vi kom in på skådeplatsen dröjde det inte många minuter förrän Carlos Sainz fixade en frihelg genom att rulla våldsamt ovanpå avbärarräcket med sin Toyota Celica. Carlos blev rejält mörbultad och fick åka till sjukhus för kontroll medan Toyotan mer eller mindre var bortom alla räddning.
Minns inte alla detaljer det är trots allt över 25 år sedan, men minns finalen kristallklart. Där möttes Stig Blomquist och nationalidolen Walther Rörhl i varsin Peugeot. Detta inför runt 24 970 galna medlemmar i Walther Rörhl fanclub medan de övriga 30 var vi svenskar och vi höll alla så klart på Blomquist. Man kan lugnt säga att vi var lite underlägsna ljudmässigt på läktare när startlamporna tändes och Peugeoterna gav sig i väg.
Om vi var underlägsna då så var vi totalt överlägsna några minuter senare när Stig Blomquist korsade mållinjen 1,63 sekund före Rörhl. Det blev knäpptyst i grytan utom hos oss i ”svenskhörnet” där det jublades och skålades i både Bitburger för att inte säga, ännu starkare saker. Se det var tider det!

*
Tidig blogg idag, teamchefen har andra planer för mig senare. Fortsatt trevlig helg.