Det var inte bara utgifter när Malcolm Wilson plockade över Sebasten Ogier med sin miljonereuro lön till M-Sport i fjol. Med sig hade Volkswagen-föraren även Red Bull som puttade in en ansenlig mängd euro i Wilsons team. Till detta kom att även Ford gick in och gjorde teamet till ett mer officiellt Ford-team än tidigare.  Men när nu Ogier lämnar M-Sport Ford så lär enligt uppgift även Red Bull följa med till Citroên som då får ett bra tillskott till rallykassan.  Skulle nu även Pierre Budar lyckas övertala Sebastian Loeb till ett större tävlingsprogram för nästa år lär inte Red Bull bli ledsna. Även Loeb har nämligen ”den röe tjuren” som sin personlige sponsor vilket också synts på Peugeots RX-bilar.

Med andra ord kan det bli ett tungt avbräck för M-Sport Ford, man inte bara mister det stora affischnamnet Ogier dessutom tappar man på intäktssidan. Kanske det är detta som gör att Wilson sitter ner i båten och inser att 2019 kan det bli svårt att få plus och minus att gå ihop. Ett direkt svar på detta kan vara att  sänka lönekostnaderna på förarsidan. Elfyn Evans och Teemu Sunninen är tillsammans inte i närheten av vad Ogier ensam tjänat under sina två år i Fiestan. Det är därför naturligt att Wilson letar chaufförer utanför WRC-boxen, som till exempel Gus Greensmith. Hoppas kanske på att hitta en oslipad diamant som visar sig snabb men utan några högre löneanspråk. 

Både brittiska och franska källor menar bestämt att försöken att locka över Loeb till Cumbria är helt utsiktslöst eller som en fransk ”rallyvetare” förklarade.

– Loeb är så  hårt knuten till PSA-koncernen och en flytt till Ford vore som att flytta Eiffeltornet till London, alltså knappast troligt…

Men situationen kan ändå vara lite positiv för inte minst de förare som ännu inte fått några kontrakt påskrivna. Tänker närmast på Hayden Paddon (Hyundai) och Mads Østberg (Citroên). Att köra Fiesta kan bli ett alternativ för en av de två som jag ser det och säkert kommer Mads ihåg hur den fungerade, trots allt bara ett år sedan senast. 

Även bland WRC2-förarna finns en del som säkerligen inte skulle göra bort sig även om det är svårt att se någon som direkt går in och vinner. Pontus Tidemand och Eric Camilli är två sådana där Camilla har ett extra ess i rockärmen mot Tidemand genom att ha viss erfarenhet av WRC-Fiestan. Även Citroêns Stephane Lefebvre har kört en hel del med C3 WRC men har sedan han klev ner i R5-varianten inte heller här haft något större lycka med sig. Vidare är snabbe asfaltåkaren Bryan Bouffier lös och ledig men har de gånger han fått förtroendet att köra WRC-Fiesta inte alls lyckats.

*

Fortfarande lever ERC 2018 trots att säsongen egentligen är slut och vinnarna utsedda sedan näsan en månad tillbaka. Ändå håller man igång hemsidan på ett föredömligt sätt, nästan bättre än WRC om jag ska vara ärlig. Till skillnad från WRC lyfter man här ofta upp saker längre ner i resultatlistan och hittar även nyheter, något som är mer sällsynt hos ”storebror”.

I dag toppar Tom Kristensson ”News” som ”Vice European Champion” i klassen Junior U.27. Här berättas om ” the talented Swede regained his composure and showed progression on each event”. Inget dåligt betyg från ERC, både talangfull och att han visade utveckling från tävling till tävling. Än har inte Tom och Henrik Appelskog aviserat något som helst om vad som väntar 2019. Enda hittills som Tom låtit framskymta är att J-WRC är lite av önskedröm men där krävs det större budget än vad som varit fallet under året hos Opel Motorsport.

*

Nu är inte Tom ensam om att ligga lågt med förhoppningar för nästa år, inte heller Fredrik Åhlin eller Dennis Rådström har avslöjat hur deras år kommer att se ut. Då är det lite enklare för årets J-WRC-vinnare Emil Bergkvist som redan har säsongen säkrad. Första priset var som bekant att köra WRC2 med en R5-Fiesta från M-Sport Poland. Närmare detaljer är dock ännu inte offentliggjorda av Emil, till exempel vem han får vid sin sida i Fiestan?

Star-talangen Elias Lundberg har även han 2019 klart efter segern i ADAC Opel Rallye Cup. Han tar över Toms plats hos Opel Motorsport och ska därifrån försöka bibehålla den höga svenska statusen hos Opel. Både Emil Bergkvist och Tom Kristensson har krattat lite i manegen för Elias och Daniel Arhusiander genom att båda varit framgångsrika under Opel-flagg. 

*

Idag presenterades en ny förare för Subaru Rally Team USA (SRTUSA) och American Rallycross (ARX) till 2019. Volkswagens Scott Speed som vann serien i år byter till samma team som Patrik Sandell kört för och blir så klart en förstärkning för ”japanen”. 

– Spännande att äntligen få berätta om mina planer för 2019, konstaterar Speed.

– Jag har tävlat över hela världen i Formel 1, NASCAR, Formel E och nu senast med fyra år i rallycross och ser framåt min nya utmaning med Subaru.

I teamet blir Patrik Sandell kvar också även f.d australiensiska WRC-föraren Chris ”Atko” Atkinson.

*

Nu blir jag säkert hudflängd men det känns lite som att Rallyklassikerna med sina två serier Klassiska Rallycupen och Historiska Rallycupen tappat lite intresse. Tänker närmast på att det skrivs och snackas mycket mindre nu mot även för bara några år sedan. Men när jag så läser slutresultaten och ser att där under året varit nästan hundra förare som plockat poäng i Historiska Rallycupen kanske jag känner fel. I serien för de äldre bilarna (upp till 1965) är intresset tråkigt nog betydligt lägre, bara en fjärdedel så många eller 25 stycken har fått poäng i något av de nio deltävlingarna.

I Historiska Rallycupen blev det Golf-seger genom Patrik Dybeck från Gävle och som tvåa, Tony ”Roten” Jansson, Almunge och Escort. Bronspengen togs av Ola Axelsson i Volvo 240 från Västerås. Jämnare i Klassiska Rallycupen där både ettan och tvåa hamnade på samma slutpoäng och efter särskiljning var det Jan Blom, Finspång i Volvo PV som segrade. tvåa på samma poäng, Göte Nygren, Kopparberg och Saab Monte Carlo. Även om bronset kivades det, men där ändå Håkan Holm, Vallentuna i Ford Cortina fick äran av ett brons. Cortina-kompisen från Anderstorp Kenneth Waltersson fick trotss lika många poäng nöja sig med att bl fyra

Trist att konstatera att där inte finns en enda skåning som tävlat i någon av serierna. Tänk när jag och Roland höll i först ”3X10 Classic Rallycup”, sedan ”PR Tryck Classic Rally Cup” och på slutet ”Tinter Classic Rally Cup” (bilden från 2012) då var intresset för rally med Appendix K här i södern på en helt annan nivå. Brukade ligga på runt 25-30 bilar i cupen varje år men nu när det varken finns App. K-klass i DM eller Sydsvenska Rallycupen har intresset svalnat, för att inte säga snudd på iskallt.

Bilar finns vilket visades i ”Mini-Smedsvängen” med åtta stycken, visserligen bara sex från Södra BF men ändå hyggligt många. Här behöver nog ansvariga för DM och SSRC tänka lite på framtiden även om det nu råkar gälla både förare och bilar som kanske till en del har denna bakom sig… 

*

Då kan alla pusta ut som anmält sig till säsongsavslutningen Falsterbo Rallysprint meddelar Trelleborgs MK:s Anders Anderholm.

– Precis som du sa i bloggen igår fredag, så får alla starta!

– Det blev till slut 69 startande och två föråkare, säger Anderholm.

*

Därmed stänger vi bloggbutiken för idag och förhoppningsvis ses vi i morgon. Då med lite rapport från tyska Lausitz Rallye där Stefan Helin och Jonna Eson Brådhe med team hälsar. Men även från Condroz Rallye i Belgien och lite närmare, Novemberskölden i Nässjö. Men då det är långt till lördagkväll så får ni lite bonusmaterial, månadens Motorkrönika i Kristianstad Open: ”När jag växte upp på 50 och 60-talet så var ”Riksfyran” dagens E22, precis som nu pulsådern mellan Malmö och Kristianstad. Dock ett betydligt större äventyr än dagens dryga timmes tämligen monotona transport. Uppväxt på mitten (Hörby) fanns givna landmärken som ”dom vuxna” använde för att platsbestämma var på ”riksfyran” saker och ting hände. Söderut mot Malmö var det nya ”Autostradan” landets första motorväg, sedan raststället ”La Strada” vid Lund och Shellmacken i Gårdstånga. I Rolsberga däremot var det mer udda, vill minnas att bensin från både Mobil och Caltex såldes här och så den på vintern fruktade Hurvabacken för att nämna några för 50-talbilisten vanliga ställen längs Riksfryan.

Norrut var det lite mer tunnsått med landmärken även om trafiken passerade genom både Linderöd, Tollarp och Vä. Men här fanns samtidigt det mest mytomspunna av dom alla, ”Folkavagnskurvan” i Sätaröd. Just nu föremål för ett i mina ögon bilkulturelt mord då den kraftiga högerkurvan (om man kommer södierifrån vill säga) håller på att grävas bort och göra plats för ”nya E22:an”. Förstår att det är omöjligt att behålla den kanske 500 meter långa kurvan för eftervärlden men någon form av K-märkning/minnesmärke borde absolut sättas upp för att hedra den fruktade kurvan.

Nu ska jag inte ta åt mig äran av att det var min fars ljusblå Volkswagen av 1955 års modell som en gång gav kurvan namnet, men den bidrog åtminstone. En vårkväll 1957 lyckades nämligen två biltjuvar lirka upp både låset till garaget under hyreshuset där vi bodde och även ”tjuvkoppla” fars ögonsten.  Stor uppståndelse på morgonen när en granne upptäckt nidingsdådet och far fann sitt garage tömt på Folkvagn. På cykel for for han ner till kommissarie Ulfshagen för stöldanmälan och sedan var det bara att vänta på besked om skulle bilen hittas? Strax före lunch kom så det förlösande samtalet från polisen, bilen var hittad. I nästa andetag kom så det tuffa beskedet.

– Den ligger i ”Folkavagnskurvan” efter att ha slagit runt, förklarade polisen.

Några timmar senare kom så fars bil hem, hängande efter en bärgningsbil och det var en minst sagt sorglig syn som mötte oss. Att biltjuvarna ”slagit runt” i den då ännu tvärare kurvan innan Sätaröd, stod bortom alla tvivel. Såg dessutom ut som man rullat runt mer än en gång av skadorna att döma. Minns speciellt att motoroljan runnit ut och gjort hela den tillknycklade bakdelen svart och oljig.

– Dom hittade den liggande på taket mitt på vägen, förklarade bärgningskillen som dessutom saknade all känsla för ordet empati.  Han tillade lite nonchalant.

– Lika bra att köra direkt till skroten, blir aldrig bil igen.

Far som fortfarande var i lätt chock över uppenbarelsen framför sig, nickade tyst medgivande och så rullade vår folkvagn bort på sin allra sista färd. Att vi sedan bara någon vecka senare hade en splitterny ljusgrön ersättare hemma i garaget är en annan historia.

Men varje gång som vi efter detta passerade Sätaröd och den lömska kurvan, kommenterade far altid.

– Det var här dom ”dj-la biltjyvarna slog runt med vår Folkvagn, hade jag bara fått tag i dom, då…

Nu lär inte just denna händelse vara ensam anledning till att man fortfarande använer namnet ”Folkavagnskurvan” men det måste ha bidragit. Kan tänka mig att många fartglada Volkswagen-förare pressat 34-hästars motorn till max och sedan inte bromsat tillräckligt för att klara den svåra passagen på Linderödsåsen. Med ”det tyska undrets” erkänt luriga pendelaxelsytem dröjde det inte många tiondels sekunder innan bakhjulen sedan vek sig inunder motorn och föraren plötsligt blev passagerare.

 Ändå, i min värld är det stort att ha fått en kurva uppkallade efter sig. I dag skulle nog ingen drömma om att döpa någon väg bit till ”Hyundai-kurvan” eller något annat trist, som skulle aldrig kunna ge någon mytstämpel. Hyundai-kurvan…

*

I dagens Kristianstadsbladet kan man läsa om Petter Solbergs tankar kring sin comeback i WRC och Spanien.