Jag är en dålig människa! Detta står klart efter avslöjandet att Moderaten Sofia Arkelsten varit på någon form av resa där Shell stått för fiolerna. Aftonbladet rasar, konstigt vore det annars och kräver Arkelstens omedelbara avgång. Tidningens läsarenkät visar dock att tre fjärdedelar av de som svarat, inte delar uppfattningen. Fast Aftonbladet valde istället att skriva, ”var fjärde väljare tycker att Sofia Arkelsten bör avgå”. Så kan man trolla med ord…
Hur som helst är det inte Arkelstens avgång som det ska handla om i bloggen, utan mina egna högst tvivelaktiga affärer. Jag har nämligen också blivit bjuden på utlandsresa av ett multiinternationellt företag. Väntar nu bara på domen från Lena Melin på Aftonbladet och den lär inte bli nådig?
Resan skedde i början av nittiotalet då redaktionschefen hade fått en idé att vi borde ha egna ”biltester” i Kristianstadsbladet. Tanken sammanföll med en inbjudan att provköra en ny modell av ett stort japanskt märke. Provkörningen skulle äga rum i södra Tyskland och chefen tyckte att jag med mitt bilintresse passade utmärkt som testförare. Har inget minne av några större protester från min sida.
Vi flög i samlad trupp, jag och cirka femton andra svenska ”motorjournalister”, dessutom i Business-klass. Hämtades på flygplatsen och direkt transport till det fina för att inte säga lyxiga hotellet bland bergstopparna. På kvällen, sjurätters middag med minst lika mycket olika drycker varav inte många var alkoholfria. Tog det dock väldigt lugnt för på morgonen väntade provkörningen av den nya heta ”riskokaren”.
En sak minns jag dock från kvällen när vice VD:n hälsade välkommen och stolt avslöjade sina dryckesvanor. På bruten engelska förklarade han.
– I drink at least one bottle of whisky per day!
Visste inte att det var status i hans hemland att dricka och tåla mycket alkohol. Själv blev jag förvånad över uttalandet medan omgivningen inte verkade lika överraskad…
På morgonen var det så dags för provkörningen och jag fick dela bil med en annan betydligt mer erfaren biltestare. Hör till saken att bilmodellen var guldbeigemetallic, tämligen mjukfjädrad och av mellanklassmodell. Främst byggd för USA och med andra ord ”not my cup of tea”.
Mer eller mindre genomleds dagen, körde inte på något och orsakade ingen olycka så jag var ganska nöjd innan det var dags att ställa in. Mina mer erfarna kollegor fortsatte däremot, antecknade, mätte och nagelfar japanaren in i minsta detalj. En stor fråga kvarstod dock, vilken sorts present skulle det bli när vi åkte hem?
På kvällen ny middag om än något mindre luxuös, ändå långtifrån pizza och dagens. Dryckerna var där heller inget fel på vill jag minnas. Presenten då, ja det blev en en tämligen enkel bärbar cd-spelare och en t-shirt, that´s all! Några av kollegorna jämförde på flygplatsen lite besviket givmildheten mot andra konkurrerande märken. Trots allt verkade ändå de flesta nöjda men trötta och lite rödögda.
Väl hemma skrev jag en snutt om bilmodellen. Någon större succés blev inte tidningens nya grepp och satsningen har fullt förståeligt haft ”time out” sedan dess. Kollade naturligtvis även vad konkurrenterna skrev och så mycket kan jag säga direkt. Samtliga inklusive mig själv, skrev absolut vad de tyckte om bilen utan hänsyn till allt gott de blivit bjudna på. Ska man försöka ”smörja” motorjournalister måste det nog till presenter av helt annan kaliber än en halvtaskig cd-spelare…
Nu har jag erkänt misstaget fast det är väl preskriberat, det hände ju för nästan tjugo år sedan? Minns plötsligt en av mina reskamrater som då jobbade med motorjournalistik. Idag är kollegan en av landets mest ansedda redaktörer med etik som specialitet. Det var kanske inte så farligt ändå att bli bjuden på en provkörning?