I norska Geilo körde Johan Kristofferson sina första kilometer med KMS nya Volkswagen Polo R5 inför lördagens start i Romjulsrally. För första gången läser jag att Johan kör för Volkswagen Dealer Team Bauhaus, på något sätt läser jag in mer i detta än enbart en kommande start i Rally Sweden. Som jag skrev häromdagen, uppdraget i Sebastien Loeb Racing och WTCR krockar inte en enda helg så en WRC2-satsning känns inte omöjlig. Dock säger inte KMS-bossen Tommy Kristoffersson någon som antyder detta, mem jag brukar få rätt, så… 

Tommy nöjer sig med att det är kul att vara igång.

−Det är bra att pojkarna får komma igång med set-upen och känna på den nya infrastrukturen i teamet, kommenterar han och också han är mycket nöjd med de första testdagarna.

−Vi har fått testa olika däck, köra på bra vinterunderlag, och även med olika karaktär på vägen. Vi hade höga förväntningar på de här dagarna och utfallet har överträffat alla våra förhoppningar.

Vid sin sida får han oerhört kompetente notläsaren Stig-Rune Skjaermoen som tidigare skött samma sak i Ole Christian Veibys bilar i runt 20 WRC2-tävlingar.  Veiby var också han på plats i vintriga Geilo för att känna på sitt nya arbetsredskap, även detta en Polo. Premiären för Johan och Stig-Rune gick bra menar Johan.

−Det har fungerat väldigt bra. Stig-Rune har mycket erfarenhet och har åkt många VM-tävlingar, så det blir en bra lösning för mig.

Nu väntar lite julefrid hemma i Arvika för Johan och familjen men detta är något knappt något han märkt efter den intensiva hösten. 

– Julfirande? Ja just det, har inte riktigt tänkt på detta…

*

I går kväll sände Rallyradion sin sedvanliga ”uppesittarkväll” men skam att sägandes följde jag inte sändningen live, hade faktiskt gäster på mitt ”årliga kalas” att ta hand om. Men var medveten om att detta var snudd på tjänstefel då Lasse Mattsson stor skånsk profil i MAS/Rally-SM långt före sändningen låtit mig förstå att där skulle avslöjas nyheter. 

Följde upp min miss idag och visst var det nyheter och riktigt kul sådana då min klubbkompis i SMK Hörby Victor Hansen fick ta emot SM-sponsorn Tools stipendie för 2018. Med 10 000 kronor visade Tools att man verkligen tror på den 19-årige talangen som annars fick en tung start i årets Junior-SM. I första deltävlingen i Vännäs fick han köra sista biten med R2-Peugeoten på grund av snöhinder och trafikkaos på E4:an, servicen med släpet kunde inte ta sig fram. Väl på plats, startade inte bilen när det var tävlingsdags, ridå och bara att åka hem till Hörby.

I deltävling två som kördes i Östersund fortsatte bilen att krångla och efter SM.s vintersäsong hade inte Victor kört en enda meter specialsträcka. Men sedan gick det bättre när det blev grus under hjulen och en femte plats i Junior-SM:s klass för Otrimmat var inget som Victor behöver skämmas över. Till detta ska läggas totalseger i SMK Örkelljungas sprint och för övrigt ser Victors resultat-cw för 2018 ut som följer: 1:a Sydsvenska Mästerskapet Kl:R2-1:a SSRC C-förare Kl: Trimmat-1:a Rally-DM C-förarcupen-3:a Rally-DM Kl: Trimmat-1:a Klubbmästerskapet SMK Hörby C-förare-3:a Klubbmästerskapet SMK Hörby Rally. Trots allt ett hygglig första år som C-förare eller? Stort grattis säger Motorbloggen till både Victor och Tools som hittade så exakt rätt med stipendet.

Så klart måste även Victors co-driver östgötska blekingskan, jobbande i Växjö Ida Lidebjer Granberg även hon uppmärksammas. Därför kunde Rallyradions Per Johansson överraska henne med att berätta att hon utsetts till MAS (Rally-SM:s arrangör) stipendiat för 2018. För detta tilldelades även hon 10 000 kronor som kommer väl till pass när hon 2019 väljer att hoppa ur Victors bil för att försöka få till en internationell karriär som co-driver. Till Ida säger även Motorbloggen stort grattis och lycka till.
*

När nu ”silly season” trots allt börjar bli lite mer strukturerad är det enkelt att konstatera att WRC-klassen 2019 inte får större startfält än i år. Snarare finns risken at det blir ett par bilar mindre då trion, Mads Østberg, Craig Breen och Hayden Paddon för närvarande står utan rattar att vrida. Som det ser ut nu så läget så här i de fyra teamen. 

Toyota: Ott Tänak- Jari-Matti Latvala – Kris Meeke.

Hyundai: Thierry Neuville – Andreas Mikkelsen – Dani Sordo – Sebastien Loeb.

M-Sport Ford: Teemu Suninen-Elfyn Evans-Pontus Tidemand

Citroën: Sebastien Ogier- Esapekka Lappi.

Totalt elva förare ( tolv om man även räknar med Tidemand som än så länge bara har klart med två tävlingar) ska alltså göra upp om ”VM i rally” och jag tror inte på några större mothugg om jag tycker att detta trots allt är i tunnaste laget.  Räcker att jämföra med Formel 1 som har ännu högre kostnader men trots detta ändå 20 förare som varit med i årets VM-fajt. Alltså nästan dubbelt så många som ska göra upp om WRC-guldet nästa år.

Önskedrömmen för mig vore det dubbla antalet förare/bilar i WRC men detta lär stanna vid just en dröm. Anledningen är naturligtvis den explosionsartade kostnaden för att driva en bil i VM. Läste någonstans att Craig Breen erbjöds att stanna kvar hos Pierre Budar och Citroën men det skulle kosta irländaren runt 35 miljoner. Av förståeliga skäl sitter han därför inte heller i en C3 WRC till nästa år.

Undrar (fel ord, helt säker är mer passande) om inte det är dags för FIA att dra i handbromsen och sätta stopp för den rasande kostnadsutvecklingen. Om inget görs är jag rädd för att WRC kommer att ta död på sig själv. En uppgift häromdagen gjorde gällande att Toyota hade spenderat över 2,5 miljoner kronor på aerodynamik prylar under Rally Australia. Du läser rätt 2,5 miljoner för lite utanpåliggande plasticskit som dessutom verkar vara rena förbrukningsartikeln i ett VM-rally. Om inte spårat ur är korrekt, vad krävs då för att man ska börja snacka om urspårning?

 

I dag lär prislappen på en WRC-bil (handlar väl då om Fiesta som verkar vara den enda bil som går att köpa) på strax över åtta miljoner svenska kronor. Till detta kommer så reservdelspaket och andra driftskostnader, alltså inte billigt att utmana Ogier & Co. Utan att ha gjort någon djuplodande ekonomisk analys eller kalkyl så vågar jag ändå säga att den kanske inte första, men definitivt kraftigaste pengaexplosionen kom med införandet av ”WRC 2017”. Olyckskorparna kraxade om att bilarna skulle bli livsfarliga både för besättning och publik vilket tack och lov inte infriats, istället är det nog ekonomin som drabbats mest. 

Med bara dussinet bilar kvar i WRC är det nog tid att tänka nytt och jag har skrivit det förut, vad är där för fel på R5/WRC2? Ingen kan med trovärdighet påstå att en modern R5-bil inte går tillräckligt fort för att locka publik. Saken är ju den att om startfältet i WRC enbart bestått av R5:or då hade man inte haft något annat att jämföra med, svårare är det inte. Alla fabriksteamen i WRC förutom Toyota har också i dag nya konkurrenskraftiga bilar för R5. Men hade FIA beslutat att VM skulle köras med just den här typen av bilar är jag säker på att Tommi Mäkinen snabbt som bara f-n utvecklat en vinnare även för den här klassen.  Följer en hel del brittiska rallysajter/skribenter och där verkar man vara inne på samma linje. En skribent dessutom f.d R5-åkare, menade att R5 med lite större turbo skulle vara exakt den bil som borde köras i WRC.

– Plenty of performance and usable power, är hans bestämda åsikt.

Om min dröm gick i uppfyllelse skulle det kunna innebära minst sex-sju fabriksteam i WRC. Dagens fyra team plus Skoda känns tämligen klara plus att Proton är på gång med sin nya Iriz. Skulle sedan även Peugeot ta sitt förnuft tillfånga och låta Opel/Holzer utveckla den R5-Corsa som bara står och samlar damm, komma ut då är där en helt ny spelare med i matchen. Så klart vore även Peugeot välkommen på R5-scenen men då får man nog försöka få bättre fart på sin 208 T16. Utan att ha full inblick i dagens WRC-teams kassaböcker vågar jag nog ändå hävda att starta med en WRC-bil idag i kostnader, motsvarar mellan tumme och pekfinger en kostnad för tre R5:or. Bara i inköp så får du nästan fyra R5:or istället för en WRC-2017-bil 

Ett annat argument som är svårt att snacka väck är att dagens R5:or faktiskt är snabbare än Grupp B-monsterna. 1985 i Rally Finland körde Hannu Mikkola (inte helt oäven förare…) klassiska sträckan Ouninpohja 2 i en Audi Sport quattro med en snittfart på 127,3 km/t. För två år sedan körde Esapekka Lappi en Skoda Fabia R5 på samma sträcka och detta med ett snitt på 127,7 km/t, alltså 0,4 kilometer högre än Mikkolas monster. Tilläggas kan att där var lite skillnad på sträckan mellan 1985 och 2016. När Lappi körde med Skodan hade man lagt till en hyggligt lång bit smal krokig väg, ändå hade han högre snittfart…

Nu räknar jag med att få mothugg för mina åsikter från folk som menar att klockan inte kan skruvas tillbaka. 

-Fel, fel och återigen fel säger jag då. 

Jag är så gammal att jag upplevde ”The golden era” ”IRL” (in real life som vi brukar säga) som tiden med Grupp B-bilar kallas. En klass som uppkom efter att någon hos FIA eller/och kanske WRC-promotorn i slutet av 70-talet menade att det behövdes ett nytt och ”häftigare” reglemente i Rally-VM. Ut med de gamla ”trötta” Grupp 2/4-bilarna som Ari Vatanens Escort BDA och in med nya än mer hästkraftstinna plastbombe var det som skulle rädda Rally-VM resonerade man.  

– Vi måste locka mer publik till tävlingarna och även få med nya fabrikanter men utan nya häftiga bilar går det inte, menades det från ”höjdarhåll”.

Teamen protesterade inte heller speciellt högljutt och ska man vara ärlig, så applåderades nytänket istället framförallt av Audi och Lancia. Minns mer än väl när vi stod som åskådare i ”Svenska” och såg de riktiga rallymonsterna in action. Nästan så marken skallrade när Ari Vatanen som vann 1985, lät sin Peugeot 205 T16 gå ”flat out” eller Marku Alén och Juha Kankkunen med sina Lancia Delta För att inte tala om när Stig Blomquist och Walter Röhrl flög på låg höjd genom Värmlandsskogarna med vansinniga Sport-quattron. Verkligheten kom så klart i kapp i form av flera allvarliga olyckor, där Henri Toivonens dödskrasch på Korsika blev det som fick bägaren att rinna över.  

Då tog FIA ett bra och resolut beslut man förbjöd Grupp B i rally och från 1987 skulle det enbart tävlas om VM med Grupp A-bilar, snacka om ramaskri i rallyvärden. Från alla håll kom reaktioner och samtliga gick i samma riktning, beslutet kommer att innebära rallysportens omedelbara död. 

– Vem vill se slöa ”mopedbilar” köra rally, var en vanlig formulering från förståsigpåarna. 

Jag medger att också  jag var lite skeptisk inför Svenska Rallyt 1987 där jag då för första gången skulle få se ”mopederna” på en specialsträcka. Men helt ärligt så finns där inget i minnesbanken att detta år upplevdes som mindre spännande eller häftigare än tidigare år. Anledningen var ju enkel, vi hade ju inget annat att jämföra med. Då räckte Timo Salonens tempo i Grupp A-Mazdan mer än väl för att framkalla ståpäls. Med andra ord, så visst kan klockan vridas tillbaka. Jag vågar lova att när 1987 var slut fanns där inte en enda av de åskådare som FIA så varmt omhuldade med sitt införande av Grupp B som funderade på att intressera sig för knyppling istället för rally. Med detta hälsar jag till FIA med den vanliga frasen, ”gör om gör rätt”. Så klart ska dom bara följa mitt råd om man i likhet med mig vill ha kvar ett Rally-VM värt namnet…

*

I dag fortsätter Joakim Sjöberg med del två av sin co-driver karriär.

” Jag skriver detta, delvis för igen-kännedom, men framförallt för alla unga rallygalningar om att man ska tro på sina drömmar. Kämpa för dem, för om man tror riktigt hårt kan de faktiskt slå in. Vill betona att detta är sett ur mina ögon, hur jag upplevde det, och kan således innehålla vissa mindre faktafel.

2014 – Del 2

Lars Brodmar är en god vän till mig. Jag träffade honom första gången uppe i Östersund under LightOn-Sprinten. Han har förmågan att pressa fram det bästa ur mig, kämpa lite till. ”Lasse” har också en otrolig förmåga att se öppningar och sia i framtiden. Vi är inte alltid överens om allt, men oftast har han rätt. Utan Lasse hade jag troligen inte kommit så långt som jag har gjort idag. Och min historia är långt ifrån färdigskriven än, men jag är ganska säker på att Lasse kommer fortsätta jobba i bakgrunden för och med mig. Men jag tar det från början av 2014.

Jag gick in i 2014 med tanken, ”ju mer jag kan, desto mer förstår jag att jag inte kan”. Den tanken ligger fortfarande med mig, lite djupare kanske, men är fortfarande aktuell. 

En metafor, ”en haj måste röra på sig för att kunna andas”, precis så känner jag med kunskap. För att precisera en co-drivers kunskap, man kan aldrig lära sig för mycket.

En tjänsteresa till Italien ändrade mycket.

Jag var i Italien på en tjänsteresa när jag såg i sociala medier att Emil Bergkvist stod utan kartläsare. Vi hade pratat några gånger i telefon efter Finland 2013. Men bara som bekanta rallyvänner. I detta läget upplevde jag att folk tog parti, och de mesta emot Emil. Samma kväll på hotellet ringde jag till Emil, med ett enda mål. Att få honom att fortsätta med rally. Jag hade inte en tanke på att jag rent teoretiskt skulle kunna bli hans co-driver. 

Efter några dagar så hade vi kommit fram till att jag skulle åka med i en tävling i Sverige, mest på test. Jag hade inte skrivit egna noter, inte gjort en riktigt rekognosering, inte… Här skulle jag kunna namnge väldigt många saker jag inte hade gjort. Men någonstans kände jag att nu får jag min chans, våga visa att du kan JOAKIM!

Jag körde bil upp till Torsåker från Stockholm, möte upp Emil och vi åkte gemensamt upp till Östersund för att åka LightOn-Sprinten. För dagen i en lånad App-K 240. Vi rekade i en hyrd Volvo V40 och jag hade fullt upp att hinna skriva ner allt på papper.

Så fullt upp, så när vi stod i starten på SS1 kunde jag inte läsa första sidan. Jag förstod inget av vad jag hade skrivit. När det var ca 1 min kvar för start ångrade jag mig. Varför gör jag detta? Hur kunde jag tro att jag skulle kunna? Är det inte bättre att Emil har en riktigt co-driver?

Vi gör detta tillsammans Jocke!

Jag kollade ner och såg fortfarande bara massa krumelurer i mitt nothäfte. När det var 15 sekunder kvar sa Emil, ”nu gör vi detta tillsammans Jocke”. Jag kollade ner igen, och nu kunde jag läsa, START 200 Kr 100 HNV 60 V4 60 H1 i VSK osv. Sen bar det iväg, det mesta flöt på bra. Men ett starkt minne har jag fortfarande kvar, den här killen har dödslängtan! Resultat 4:a totalt och vinst i App-K

Efter tävlingen träffade jag Lasse för första gången, han frågade Emil nästan med en gång.

– Nå, är det Joakim som åker med nästa tävling?

– Ja svarade Emil.

Vad jag inte riktigt visste då, var att nästa tävling, som Lasse frågade om, skulle bli en deltävling i ADAC Opel Rallye Cup…”.

Fortsättning följer, ”stay tunned”…