Det blev en tragisk avslutning på Indycarserien i USA när britten Dan Wheldon omkom efter en masskrasch. Olika media passade också helt naturligt på att intervjua Kenny Bräck om tragedin och som vanligt kom klara besked. Besked som kan summeras med att, olyckor händer och de kommer aldrig att helt kunna elimineras. När man kör i 400 km/t är där inte plats för misstag så enkelt är det.
Ser man sedan till att det är fem år sedan det senast inträffade en dödsolycka inom Indycar och till detta lägger alla de tusentals varv som körts. Ja då kan man inte kalla sporten för den ”dödslek” som någon ville göra gällande. Men visst, en dödsolycka är en för mycket oavsett hur man ser det.
På tal om dödslek, så har vi ju vanliga cyklister som sysslar med detta varje dag. I morse när jag kom till jobbet noterade jag en ”dödsryttare” med lille Kalle eller Kalla i barnstolen på pakethållaren. Det gick skapligt fort på cykelbanan så jag förstår att cykelhjälmen var ett måste på ryttaren. Problemet var att det blev rött ljus på cykelbanan därför att vänstersvängande bilar samtidigt fick grönt i korsningen vid Söderportskolan. Bilarna började rulla, men dödsryttaren hade bråttom och rött ljus är som bekant bara en rekommendation att stanna enligt de flesta cyklister. Bil nummer ett hann över korsningen, men bil två blev tvungen att tvärbromsa för cykeltönten som bara trampade på utan minsta hänsyn. Själv höll jag som trea och förvånad åskådare när cykelidioten, märker ni hur jag ändrar uttryck, hytter med näven åt bilen som fick tvärbromsa. Ingen tvekan hos cykelidioten vem som var den stora trafikfaran…
Vist hade det varit skönt om åtminstone en bråkdel av de resurser som läggs på hastighetsövervakningen lagts på ”cykeljakt” inne i stan. Att det behövs råder det ingen tvekan om!