”Do they know it´s christmas” citerande den klassiska jullåten så kan man faktiskt undra om inte WRC-teamen känner till att det faktiskt är jul? Så tätt in på julen höll Toyota och Jari-Matti Latvala på att testa Yarisen att risken att krocka med Tomten, Rudolf och släden var överhängande. Testerna kördes på svensk mark och vad jag förstått ytterligare stärkt självförtroendet hos hela Toyota Gazoo Racing.

*
Att Hyundais Thierry Neuville häromdagen utsågs till ”Årets Förare” i Belgien kan inte ha inneburit några större tankevåndor hus juryn. Nu lovar Neuville dessutom att slå Eyvind Brynildsens hopprekord från i år på Colins Crest. Då flög Brynildsens R5-Fiesta 45 meter och raderade därmed ut det gamla rekordet med en hel meter. Detta hade året före satts av just Neuville som hade 44 meter luft under hjulen på Hyundaien. Efter norrmannens rekord var Neuville skeptisk till att en ”trött” R5:a skulle kunna flyga längre än hans WRC-bil. Något som Brynildsen kommenterade.
– Hörde att Thierry inte trodde på rekordet men han kan åka med så gör vi om det igen om han inte tror på det…
R5-Fiestan lämnade krönet på Vargåsen med en hastighet av 165 km/t så nu är det upp till bevis i början av februari för ”Årets Förare 2016”!

*
Klockrent att från detta gå över till att Svenska Rallyt AB igår fick ta emot Värmlands Folkblads utmärkelse ”Årets Värmländska Idrottsprestation”. Något som fick VD Glenn Olsson att i VF kommentera det hela med.
– Vi är oerhört stolta och hedrade!
Det som fällde avgörandet enligt juryn var att krisen inför årets rally var påtaglig med mildvädret som hotade genomförandet och bara fyra dagar före starten var man säker på att tvingas ställa in. En positiv alltså med kyla, väderprognos gjorde att man tog det i efterhand så kloka beslutet, vi kör. Detta imponerade på juryn.
Sedan följde timmar med diskussioner om ”Plan b” vilka sträckor som man skulle ställa in och vilka som såg bra ut. Mest kritisk var Sebastien Ogier som efter ”reccen” undrade varför han överhuvudtaget befann sig i den ”Värmländska leran”? Vi vet alla hur det sedan gick och att rallyt kördes med 12 sträckor medan nio fick strykas plus att att hela Rally Sweden Historic utgick. Att det dessutom blev ett riktigt bra ”vinterrally” trots uppladdningen med plusgrader och att det var viktigt att genomföra förstår man av Olssons kommentar.
– Det hade blivit förlust på runt 15 miljoner om vi hade ställt in, det finns inget kapital för att täcka det. Det var köra eller dö som var alternativen!
Att sedan Glenn Olsson i all röra även samma helg lyckades ro ett nytt WRC-avtal i hamn är snudd på osannolikt men ändå gjordes detta. Men ett litet men finns i avtalet, en upprepning 2017 så bryter WRC och flyttar från Värmland.
– Ja, det står hur tydligt som helst. Och det är självklart att en lika dålig vinter till inte går att försvara. Avtalet bryts om vi inte uppfyller snögarantin.
Gratulerar både Svenska Rallyt, Glenn Olsson och så klart även juryn på Värmlands Folkblad mer perfekt än så här kan inte en sådan här utmärkelse hamna!

*
Jag har många luckor i mitt bil-cw och en av dessa är att jag aldrig ägt en Ford. Mina enda erfarenheter med ”The Blue oval” är när jag körde fars ljusgula Ford Taunus 17M plus när jag och Roland Brorsson stod utan rallybilar när det kördes ”Stubbarace” i SMK Hörbys regi i början av 70-talet. Epitet ”alla var där” stämde bra på den höstskördade åkern söder om Hörby men vi två, vi stod utan bil. Då dök idén upp att köpa in en lämplig ”stubbaracer” och valet föll på en åtta år gammal Ford Anglia ”Sneruta” som fått körförbud hos Bilprovningen. Följaktligen var det en prisbild på Anglian som passade våra plånböcker och under några kvällar förvandlades den från vit familjetransportör till grym ”BDA-Anglia”.
Minns inte så mycket mer än att vi hade jättekul med bilen och att vi trots idoga försök aldrig lyckades rulla. Jag nådde längst men mer än ett sidlägg blev det inte under en hel helg.
Övergången till min julhistoria blir enkel då det även här är en likadan fast blå Anglia som har huvudrollen. Ni som redan läst om detta äventyr i Kristianstad Open, kan börja på glöggen direkt. Än en gång God Jul önskar Motorbloggen

*
När jag var tonåring umgicks jag mest med lite äldre kompisar och anledningen var enkel, dom hade körkort vilket inte jag ännu uppnått åldern för. I princip var det två gäng jag hängde med, det ena var jobbar-killarna och det i det andra var det nästan uteslutande blivande studenter. Mellan de här ytterligheterna rörde jag mig och fördelarna var uppenbara, det fanns alltid chans på bilåkning.
Ena kvällen var det ”brekaas” på byns inofficiella ”man eller mus-grusväg” med Ronny, Bengt eller Krister i deras rallystukade Volvo PV:s. Nästa kväll kunde det åkas på ”hippa” eller popklubb med någon blivande student och då alltid i ”fars bil”. Medan jobb-killarna tjänade pengar och alla hade egen bil så var studenterna förvisade till att låna hjul.
Oavsett vilket behövde jag inte förnedras i samma utsträckning som mina jämnåriga genom att alltid ha mor eller far till chaufför. Hippfaktorn på detta arrangemang när man anträdde dansställen som Jägersbo eller Björksäter var inte på långa vägar lika hög som med kompisar som körde själv.
Dock var det inte alltid saker och ting utvecklades som det var tänkt. En gång fick jag bevis på att grå terylen-byxor, vit nylonskjorta, nappaslips, skinnkavaj och svarta myggjagare på fötterna, att detta inte är optimal klädsel en kall vinternatt. Förspelet var att en av mina student-kompisar faktiskt hade egen bil efter att ha fällt en järnstolpe med föräldrarnas Ford Taunus. En ”olycka” som fick dom att inse att det var bättre att ”gossen” fick egen bil och valet föll på en begagnad blå Ford ”Sneruta” Anglia. Inte det fräckaste man kunde köra i slutet av 60-talet men med navkapslarna borta, fälgarna målade svarta och två Marchal flodljus där fram var det ändå ett acceptabelt fordon.
En decemberlördag hade två tjejer i utkanten av bekantskapskretsen bjudit in till party ute på landet. På plats upptäckte jag och Anglia-chauffören att det inte var något större drag på party. De flesta hade redan grupperat sig två och två och ägnade sig åt sådant som tjejer och killar gör i tonåren. Framåt kvällen bestämde vi oss för att dra hem och under tiden vi varit på party hade det kommit en knapp decimeter snö över det redan tjocka snötäcket. Rena mumman för en slö Ford Anglia som äntligen kunde köras med lite sladd. Chauffören antog utmaningen och med fullt påslag, alltså runt 50-60 kilometer tog vi oss mot hemmet. Efter någon kilometer började ett visst mått av fartblindhet synas hos chauffören och i en högerkurva upplevde jag ett riktigt ”halleluja-moment”. Anglian gled upp i en perfekt bredsladd och när det direkt efter kom en vänsterkurva så var det bara att klippa den på returen. I teorin var det så men inte i verkligheten, istället blev den ”fullfjädrade rallyföraren” vid ratten rädd och plötsligt försvann yttervärlden i ett stort snömoln när Anglian borrade sig djupt ner i det snöfyllda diket.
Efter viss möda lyckades vi ta oss ut genom vänsterdörren, höger sida låg nerpressad i snön. Väl ute konstaterades också snabbt att den här bilen skulle vi aldrig själv få upp på vägen igen utan hjälp. Decembernatten var snöig, kall och dj-ligt mörk och det var nu vi upptäckte att vår minst sagt bristfälliga klädsel inte var väder optimal. Inte något hus i sikte och då vi var obekanta med grannskapet visste vi inte heller var det var närmast att hämta hjälp. Räddningen dök upp efter en stund i form av en pappa som skulle hämta dottern på samma party som vi lämnat. Hans Saab var dock inget redskap ämnat att dra upp en dikeslagd Anglia med utan han lovade att se om han hittade något hus där det kunde finnas bättre redskap för jobbet. Tog väl en kvart innan vi stelfrusna såg traktorljus närma sig och i den satt en ”bonnapåg” som uppenbarligen var svältfödd på underhållning. Han skrattade gott åt oss och vår klädsel, själv hade han både stickad mössa, kängor, vantar och tjock vinterjacka. En järnkätting runt Anglians bakaxel och plötsligt var den ”på land” igen och inga direkta skador noterades mer än att extraljusen pekade rakt upp i skyn. När vi erbjöd oss att betala för bärgningen skrattade hjälten bara rått.
– Absolut inte det är jag som borde betala, svarade han.
– Att få bärga stelfrusna och korkade pågar från byn i gå-bort kläder som försöker köra bil på landet mitt i vintern det är f-n i mig det roligaste jag haft på länge!
Färden mot Hörby gick i mindre entusiastisk fart och efter detta har jag altid varma kläder med mig när jag kör på vintern…