Idag tänkte jag skippa allt vad WRC, Rally-SM, TTA/STCC, Solberg, Loeb, PG och annat jag brukar avhandla i Motorbloggen. Dagens inlägg handlar istället om ”min allra första bil”. Okej min och min, egentligen var det min far som stod som ägare men under ”toppaluan” (skånska och betyder mössa med tofs) var det min bil, punkt slut.
En dag i början av sextiotalet kom far hemkörande med en svart Morris Minor, en 52:a enligt papperna. Mor undrade varför och då förklarade han att ännu en gång hade en släkting fått lite ”pengabekymmer”. Far hjälpte honom ur den knepiga sitsen genom att köpa hans gamla Morris.
– Vad ska du ha den till, undrade mor som inte var helt imponerad av hjälpaktionen.
– Tänkte att du kunde köra med den, svarade far.
Hör till saken att i garaget stod en nästan sprillans ny grön/vit Opel Rekord. Dessutom kördes den väldigt sparsamt och då nästan uteslutande av min mor. En bil till i familjen kändes alltså tämligen onödigt. Veckorna gick och Morrisen stod mest parkerad vid sidan av ”mattebommen”, tror faktiskt att jag bara åkte en enda gång i den med far bakom ratten.
Vintern kom och Morrisen doldes alltmer under ett tjockt snötäcke. En extra kylig dag frågade vår bilmekande granne om far kollat glykolen på Morrisen. Svaret blev nej, så man beslöt att göra detta omedelbart. Nu behövdes ingen glykolprovare överhuvudtaget, för när far öppnade motorhuven stod kylflänsarna rak ut och på motorblocket hängde tjocka istappar. Morrisen skulle aldrig mer gå för egen maskin, den var död och det var nu den övergick till att bli ”min bil”.
Ännu mer snö föll och snart var den engelska stoltheten helt dold i den vita härligheten. Karossformen med sin rundade bakdel gjorde att jag helt plötsligt hade en perfekt tefatsbacke vid mattebommen. Inte lång men ganska brant och på den här tiden var man inte så bortskämd. Hela grannskapet hade snart hittat till ”Pist-Grönegatan” och vi hade jätteroligt på Morrisen med våra tefat.
Sedan är det som Robban sjunger ” det som göms i snö kommer upp i tö”, plötsligt stod där återigen en svart Morris på gården. Tefatsåkandet hade dock satt sina spår, taket var nertryckt, motorhuven likaså och dessutom var två av däcken tomma på luft. Kort och gott, där stod en skrotbil på gården och mor var obeveklig den skulle bara väck fortast möjligt. Far var inte så snabb, utan det blev många stunder för mig och grannungarna med torrkörning bakom den tunna bakelitratten. Dessutom provade vi hur mycket karossen tålde med hjälp av hammare och spett. Några riktigt bra bucklor lyckades vi få fram även om vi inte var så starka som vi inbillade oss.
Vid den här tiden var Åsa Nisse oerhört populär och när den nya filmen från Knohult visades på Metropol satt vi som klistrade. Här körde som vanligt Nisse runt med den gamla A-Forden med Eulalia 2 handmålat på sidan. En mera företagsam kamrat föreslog då att vi också skulle måla upp Morrisen och den döptes högtidligt till ”Vilda Hilda”. I garaget fanns lämplig vit lackfärg snart stod namnet att läsa med stora bokstäver. Stolta som få tyckte vi att vi gjort något riktigt bra, kan bara säga att min mor hade en helt annan uppfattning. Hon blev på gränsen till skogstokig över min pimpade Morris, befallde far att bilen skulle till skroten och det med en dj-la fart annars…
Efter några timmar vågade jag fråga varför mor blivit ”lite irriterad”? Visade sig då att det inte var jättesmart att döpa den skrotfärdiga Morrisen till Hilda, bara några dagar före mors födelsedag.
– Vet du inte att mormor och morfar kommer på söndag och att mormor heter Hilda, undrade mor.
Hilda tänkte jag förvånat, jag som alltid trott att mormor hette mormor. Två dagar senare var Morrisen på skroten…