Det mesta tyder nu enligt Värmlands Folkblad på att PG Andersson kommer till start i Rally Sweden men tyvärr inte i ”stora” WRC-klassen utan precis som i fjol blir det i nya WRC 2. Teamchefen hos Proton har lovat PG en bil för att kunna försvara fjolårsegern, även om Proton i år mer verkar fokusera på Asia Pacific Mästerskapet. Då med PG i en av bilarna.
– Inget är definitivt ännu med Värmland men självklart hoppas jag att det blir som man lovat, säger PG till VF.
Han sticker inte heller under stol med att han självklart hellre suttit i en WRC-värsting. I mina ögon är ändå detta mycket, mycket bättre än att agera vägvakt i något behövligt vägbyte…
Även Pontus Tidemand jobbar som en bäver för att få ihop det hela, här snackar vi enbart WRC och då Mini eller Ford, innan anmälan stänger på tisdag kväll. Pontus konstaterar att det ser tufft ut, men att han inte gett upp hoppet.
Dramatiken står i högsätet vid ERC-premiären (Rally-EM) Jänner-Rallye. Med en sträcka kvar att åka leder nu en av favoriterna Bryan Bouffier med sin Peugeot 207 S2000. En ledning han fick sedan tidigare ettan Jan Kope´cky åkte på en punka vänster fram på sträcka femton och fick köra sju kilometer med tomt däck. Trots att Bouffier samtidigt snurrade kunde han ändå ta sig förbi i resultatlistan och leder med tio sekunder över tjecken. Trea är hemmafavoriten Baumschlager.
På näst sista sträckan tog Kope´cky i allt vad han kunde och slog ledaren med fjorton sekunder och detta i hällregn. Samma sträcka ska köras som sista sträcka så allt kan hända.
– Vi har inte gett upp hoppet om seger, menade Kope´cky efter målgång på sträcka sjutton.
Uppenbarligen har ERC-premiären varit väldigt tuff med extremt skiftande underlag. Francois Delecour har haft mest klydd hela rallyt igenom och konstaterar att det bitvis liknar mer rysk roulette än rally. Dessutom verkar fransmannen som sponsras av Rumänska Turistbyrån, ha kört slut på lämpliga däck.
– Helt galet nu kör vi på skurna slicks och det är halt, mycket halt!
Syns också i ”retired listan” där över trettio ekipage redan fått ge upp. Lite märkligt är det att se att tre förare har brutit på grund av hälsoproblem, har vinterkräksjukan nått Österrike?
Stig Blomquist pinnar på, slog t.ex Delecour på sträcka sexton med en tiondel och har avancerat till andra platsen i Grupp N. Fram till ledande Orsak skiljer dock flera minuter som Stig aldrig kör in, då måste där finnas en ”orsak” till att Orsak (kul va?) försvinner.
Tänker nu på den fantastiske Stig Blomquist som fortfarande är snabbare än de flesta. Mitt första minne av Stig var i samband med andra deltävlingen i ”SM i Tillförlitlighet 1969” som avgjordes i Värnamo genom Finnvedsrundan. Riktig vargavinter med massor av snö, dålig sikt och fallande blötsnö under tävlingen bäddade för Saab-triumf. Stig hade då pappa Lennart i högerstolen på den röda grupp 2 V4:an och gav honom en resa i Smålandsskogen han sent skulle glömma. Att det var ”Saabföre” bevisades med eftertryck då tolv av de fjorton sträckorna vanns av Saabåkare. Stig vann före märkeskollegorna Calle Orrenius, Tom Trana, Håkan Lindberg. Bäste ”icke-Saab” var Leif Nilsson i en Porsche på femte plats.
Ett annat minne från Värnamo var min klubbkompis Larry Svensson som körde en sandfärgad och motormässigt sett hopplöst underlägsen Saab i Grupp 1- klassen. Medan Larry hade sextiofem hästar under huven hade konkurrenterna som åkte Rally Kadett och BMW 2002 runt hundra att leka med. Till detta ska även tilläggas att Hörbyåkaren enbart var A-junior (B-förare idag) och körde ändå in på en total nionde plats. Ende Saaben som var bättre än Larry var motorgurun från Trollhättan Sigvard Johansson som gick in som sjua.
Som skåning i Småland har man alltid haft det tufft och så även för lite drygt fyrtio år sedan. Jag och min kompis Claes blev hårt attackerade av hemmapubliken på första sträckan som menade att skåningar över lag inte kunde köra bil och i synnerhet inte på snö. Vi höll tyst och väntade på våran klubbkompis Stig Kristiansson med kartläsaren Hans-Lennart Hansen som var SM-seedad med Grupp 1 Kadetten. Vi väntade på att Stig skulle täppa till truten på lokalbefolkningen när vi plötsligt såg de fyra extraljusen i Opelfronten lysa upp skogen.
Publiken och däribland vi två stod placerade i en kraftig vänsterböj, vilket det tråkigt nog skulle visa sig vara alltför kraftig för Stig med Kadetten i den djupa snön. I ett väldigt snömoln dök Kadetten rätt ner i diket på insidan vilket föranledde smålänningarna att storskratta medan vi i våra nyinköpta ”ryssmössor”slokade med öronen. Nu var publiken sportsliga som vanligt och tillsammans lyckades vi få upp Kadetten på vägen igen efter en dryg minut. Stig trampade gasen i botten mot nästa kurva femtio-sextio meter längre fram. Han hade dock missat att hjulhusen fram var alldeles igenproppade av blötsnö med påföljd att hjulen inte gick att rubba. Det var då när Kadetten dök genom snövallen igen som publiken verkligen fick utlopp för skadeglädjen mot oss skåningar. Igen fick vi upp Kadetten på vägen och sedan vad jag kan minnas avlöpte resten av Finnvedsrundan utan problem för Stig och Hans-Lennart som fick det allra sista SM-poänget som belöning. När SM-säsongen var slutkörd stod Stig som nia i Grupp 1 medan bäste smålänning var Nässjös Olle Syrén på tolfte plats, även han i en Kadett. Skrattar bäst som skrattar sist kan jag tillönska mina småländska kamrater…
Tävlingen kördes den 18 januari och om det var samma dag eller någon dag före eller efter minns jag inte riktigt men Claes och jag vi testade då ungefär samma sak med tvåtaktaren utanför byn. De ”Svensson-dubbade” Firestone TC-däcken gav inte på långa vägar samma grepp som fulldubbade ”Goodrich” vilket vi fick erfara. Rakt fram i en vänster bak ett krön blev resultatet när vi försökte utmana tyngdlagen. Turligt nog missade vi ett träd så stoppet mot stenmuren blev ganska mjukt tack vare all snö. Snöskyffel fanns i bilen så med hjälp av lite kroppsarbete kunde vi snart fortsätta mot nya djärva mål…
Idag för exakt tio år sedan omkom min kartläsande klubbkamrat Mats Åkesson i samband med Bergslagsrallyt. Precis som varje år sedan dess hedrar SMK Hörby hans minne genom att träffas, minnas och lägga blommor på graven. Tio år är lång tid men det känns som det hände i går och vissa saker försvinner aldrig ur minnet, detta är ett sådant. Mats, vi glömmer dig aldrig!