Punkteringar blev Andreas Mikkelsens förbannelse när den allra sista IRC-tävlingen Rally Cyprus kördes i helgen. Två tomma däck på lördagen följdes upp med ett tredje på söndagen. Då var självklart alla möjligheter för Mikkelsens bortblåsta att vinna tävlingen för andra året i rad. Istället behöll Nasser Al Attiyah den ledning han övertog efter sträcka två hela vägen in i mål och detta gav även ”Quataren” segern i Mellersta Östern Mästerskapet.
Marginalen blev också rejäl, tre och en halv minut skilde ner till Skoda UK- föraren från Norge och ännu större var den till tredje placerade japanen Toshiro Arai, över tio minuter.
Då fick alltså Mikkelsen och Ola Flöene nöja sig med att bli sista IRC-vinnaren innan de jäktade till Spanien och WRC-finalen nu till helgen.
På lite närmare håll var det säsongs avslutning i Sydsverige på rallysäsongen med Nässjös Novemberskölden som även gick som final i Bilsport Rally Cup. Totalsegrade gjorde hemmaföraren Johan Axelsson med sin 940, som tvåa totalt och bäste 4WD-åkare slutade Skaras rallyveteran Bengt Thorsell med Mitsubishin. Vet inte om det var premiär för Vimmerbys Mats Karlsson som Appendix K-åkare men hur som helst så vann han den sjutton bilar stora klassen i en Opel Ascona 400.
I denna stund passerade min store favorit F1-favorit Kimi Räikkönen i mål som vinnare av Abu Dhabi GP. Tvåa efter världsmästaren från 2007 kom Alonso medan Vettel slutade trea. Två race återstår.
Är lite oklar över tidsskillnaden mellan Sverige och Argentina och kan därför inte säga att det var exakt i denna minut för femtio år sedan som Ewy Rosqvist och Ursula Wirth rullade i mål som segrare i dåtidens kanske allra tuffaste rally, VI Gran Premio Internacional Standard Supervomil. Om inte på minuten så åtminstone på rätt dag, den 4 november 1962 blev skånska veterinärassistenten Rosqvist världskändis som förste kvinna att vinna det tuffa rallyt som i folkmun kallades Argentinas GP.
Rallyt kördes över 462 mil på stentuffa, dammiga och svårkörda vägar/stigar med start och mål i Buenos Aires. Det här årets upplaga hade lockat 258 startande och av dessa kom endast 43 i mål och då med Rosqvist som vinnare. Hon körde för det proffsiga Mercedes-stallet under ledning av legenden Karl Klinger som ställde upp fyra 220 SE alla ljusgrå med vitt tak och med den klara målsättningen att vinna. Bara Rosqvist lyckades med målsättningen, de andra tre kom inte ens i mål och Rosqvist skrev för alltid in sig i historieboken. Frågan är om någon svensk rallyåkare kan sägas ha gjort en liknande bedrift, jag är tveksam. Visst, Stig Blomquist blev världsmästare och Erik ”Carlsson på taket” Carlsson tog tre raka segrar i RAC-Rallyt och två i Monte-Carlo men båda dessa prestationer förbleknar ändå vid sidan av Rosqvist/Wirths bragd.

Mersan som de rattade till seger var ju egentligen ingen rallybil utan mer av lyx eller direktionsvagn vilket inte gjorde prestationen sämre. Hemma i Hörby fanns en likadan bil som kördes av en dansk läkare men hans var inte feglackad i grått, svart eller vitt som de flesta ”Fen-Mersor” var på den här tiden. Nej danskens var lackad i en kraftfull ljusblå kulör och dessutom extrautrustad med vit ratt. Av någon anledning fick jag och min far en åktur i bilen, vill minnas att färden gick på riksväg 13 söderut mot Sjöbo. Syftet med färden var för mig oklart då doktorer normalt sett inte ingick i min fars umgänge. Men hur som helst minns jag tydligt när jag stod på den breda kardantunneln i baksätet och stirrade förhäxat på den stående hastighetsmätaren av termometertyp. I vår egen Opel Rekord fanns en liknande mätare, fast liggande men den var bara graderad till 140 vill jag minnas. Här var det upp till 200 vilket säkert var lite av en glädjemätare, för under huven satt en motor på ”bara” hundratjugo hästar, mycket på den tiden i dag som vilken familjebil som helst.
I min värld ”toppade” doktorn mätaren på vägen mot Sjöbo men i verkligheten gick det kanske bara lite över hundra. Dock inget som jag berättade för kompisarna i skolan, i deras ögon var jag lite av en hjälte som åkt i tvåhundra i en Mercedes…