”Slaget om Hovdala”, kommer att för evig tid ristas in i rallyhistorieboken sedan Stoffe Nilsson här ute gjorde det ”omöjliga” och körde ifrån Jocke Grahns WRC-Focus. Inför de sista sexton kilometrarna av AM Snapphanerallyt ledde Grahn med minimala 0,3 sekunder och med tanke på att han dängde till Stoffes tamare Grupp N-Subaru med fem sekunder när sträckan kördes som första sträcka ( då bara 13 kilometer), verkade läget under kontroll. Stoffe med Jesper johansson till höger satsade allt på ett kort, höll stumt, plattan i mattan, pedal to the metal, fullt påslag kort sagt allt man kan göra med en rallybil om man verkligen vill vinna. Chansningen höll men frågan var om det skulle räcka mot Jockes vassare Ford.
– Gissa om det var nervöst vid sträckmålet när vi väntade på Jockes tid, berättar Stoffe.
Nu löste det sig då WRC-Focusen fick ett kraftigt genomslag någon kilometer före mål som gjorde att bilen lyftes av vägen och där försvann både tre-fyra sekunder och segern för Jocke.
– Fy f-n vad vi jublade i bilen när vi fick hans tid. En fantastisk känsla, så som vi har kämpat den här dagen, förklarade Stoffe som tog sin tredje seger i hemmatävlingen.
– Förbannat trist att tävlingen skulle avgöras på en sådan här skitsak, menade en mycket besviken Jocke med minst lika missnöjda co-drivern Rickard Nilsson sufflerande över axeln.
– Vi gjorde vad vi kunde, men det höll inte hela vägen…
Därmed gick mitt tips i 4WD åt skogen, även om Stoffe höll med att jag hade tänkt rätt med WRC-bilens överlägsenhet på snabba Hovdala.
– Alltid roligt att kunna överraska, skrattade Stoffe.
Ombytta roller i toppen och när så trean Åke Jacobsson gav upp redan före första sträckan så var Anders Jonassons tredje plats klar.

Mattis Olsson var inte sen att påpeka att mitt tips var ”uselt” i 2WD, jag tippade ju Kjell Fransson som etta och Gullabos Toyotaåkare som tvåa.
– Ditt tips är perfekt som tändmedel och jag tänkte för mig själv, detta måste vi ändra på, skrattade Mattis efteråt med högersittande Kalle Lexe brett flinande.
Nu blev det Mattis seger, med Daniel Halldén som tvåa 0,5 efter och Fransson som trea. Skäms lite över att jag inte tänkte riktigt på Rickie Borgström i nymålad blå 240, att åka in som fyra efter nästan ett helt års frånvaro är imponerande. Däremot fick både Hans Johansson och Todde Johansson ge upp, koppling respektive motorproblem.
Sedan denne Håkan Ståhl, utan tvekan Sydsveriges ”VOC-Loeb”. Nu hade jag förmånen att få starta direkt efter Håkan (han var inte ett enda dugg nervös över att ha mig i hasorna på Hovdala, lite märkligt?) och kunde studera hans spårval. Eller rättare sagt kunde jag inte det, för efter Håkans röda 244 finns inte ett enda yvigt eller krisaktigt spår i grusen. Jag är helt ärlig när jag inte för mitt liv kan förstå var han plockar alla de här dj-la sekunderna (sekunder och sekunder, på första sträckan var det en minut och två sekunder…). Tycker att jag kämpar på bra i Silver-VOC:en, men i jämförelse är det väl som när prästen kör mellan söndagens gudstjänster i Brönnestad och Norra Melby…
Håkan vann så klart, blev 27:a totalt men måste ändå nämna min egen klubbkompis i B-klassen, Jim Nilsson som var den som utmanade bäst. Till och med slog VOC-Loeb på sista sträckan där han uppenbarligen gjorde en ”Stoffe satsning” och var fem sekunder värre. Sekunder som gjorde att Jim passerade Erik Telehagen, medan trean Ola Wingren i Silver-Grisen slet sitt hår och undrade samma sak om Jim som jag gjorde om Håkan…

Min egen comeback efter terapin bedömde jag som hygglig även om de där klockorna går alldeles för fort för min smak. Har insett att jag måste börja knapra ” sluta dutta på bromsen-piller” och att inte fega så förbannat mycket. Men jag vill ju så gärna ha Silver-Voce:en med mig hem i garaget och in dit ska den helst rulla för egen maskin. Är detta till att ha för högt ställda önskemål när man åker VOC?

 Dessutom spolierades lördagen dessutom av en punktering strax efter start på sista Hovdalakörningen vilket som vanligt påpasslige Kristian Lindberg förevigade ( antagligen för att jag ironiserade om de nya klassade punkteringssäkra fälgarna i VOC). Körde mitt i spåret, antagligen exakt samma  spår som Håkan, Jim och alla de andra. Men självklart skulle en jordfast spetsig sten träffa mitt på insidan av högerbak. Tre kilometer utan luft senare insåg vi att det bara var dags att byta hjulet. Nu har ju jag  ”HANS-krage” och att ta sig i och ur bilen tar nästan lika lång tid som själva hjulbytet. När jag dessutom fick ett akut behov att tömma blåsan gick där ett antal minuter (drygt nio för att vara exakt) innan vi var klara med skiftet. Men skiftet gav lön för mödan när jag nådde sträckans högsta punkt där jag ser jättebanderollen med ”Heja Tommy”. Förstod att det var några entusiastiska ”bloggläsare” som förstått att mitt psyke måste stärkas och med detta lyckades ni verkligen. Tack ska ni ha!
En tråkig nyhet dök upp i går, Citroéns f.d WRC-åkare Philippe Buglalski hade omkommit efter en fallolycka hemma i huset i franska Vichy. Le petit Bug som han kallades var förste förare att ge Citroén en WRC-seger för dryg tio år sedan. Numera tävlade han mest med historiska rallybilar bland annat körde han Audi Quattro. Bugalski blev 49 år gammal.
Den italienska stenkonstnären Silvana Bontempo ville hedra den i IRC-tävlingen Targa Florio omkomne Gareth Roberts. Vid broräcket som ändade Roberts liv finns nu en minnesten med olycksbilen avbildad en Peugeot 207 S 2000.
Vilken dj-la smäll! Ungefär så måste TTA-gänget ha uppfattat STCC:s nytänk med ”STCC Airport Race” i Östersund som lockade 15 000 åskådare. Måste vara årets med råge högsta publiksiffra och måste väl ändå visat att ”liket inte bara lever, det rör på sig”?
Tyvärr gick det inget vidare för Johan Stureson som blev poänglös i första racet men kom tillbaka och förbättrade sitt totala resultat i det andra. Ligger nu femma men långt efter Scirocco-kompisen Johan Kristoffersson i ledning. Östersunds store hjälte var Hondaåkaren Thomas Engström som vann båda racen.
I Camaro-Cup hette segrare nummer ett Tobias Brink, min klubbkompis medan Kristianstads Jens Edman vann race två medan tvåan i bägge racen var cupledaren Jocke Mangs. Tvåa i listan ligger nu Brink med Edman som trea, ser ut att bli en spännande höst?