Måste kännas skönt för Ola Fløene att för fjärde gången kliva upp på pallen sedan han gjort comeback vid sidan av Andrea Mikkelsen. Måste ändå ha känts som att nicka ett baseball-trä för Ola när VW-teamet menade att Mikko Markkula var den som skulle utveckla Andreas, trots parets tidigare framgångar i Skodan. Nu har han fått revansch medan VW-ansvariga hoppas jag, turas om att gå omkring i skämshatten.
Ola var den som läste noterna till Andreas från allra första början år 2006 och gjorde detta så bra att det blev många segrar för paret. Tidigare i år beslöt Andreas att ” nu får det f-n i mig va nock” och krävde Olas comeback då personkemin med Markkula inte funkade.
– Ola och jag kände varande väl, vi kände varandras styrka och svagheter och vi både stödde och motiverade varandra på ett bra sätt, säger Andreas till wrc.com.
– Vi jobbar bra ihop och det är så det måste fungera. Det är inte så att Ola kom med någonting nytt men han har verkligen taggat upp och gör ett fantastiskt jobb.
–En ära att få ha honom i bilen!
Att Ola inte är helt väck framför notblocket har paret bevisat genom tredje platsen i WRC-tabellen. Med femtio poängs försprång till närmaste utmanare om bronset, Mikko Hirvonen kan säkerligen norskduon se till att smokingen är struken inför den stora prisutdelning i Monte-Carlo i december…

*
I senaste numret av Teknikens Värld spenderar tidningen sex sidor på ett ”resereportage” från årets Goodwood Revival dit man ordnade en läsarresa. Nu ska jag inte orda så mycket varken Goodwood eller om resan. Istället hängde jag upp mig första uppslaget med en härlig startbild (bilden) med standardbilar, fråga mig inte vilken klass men skulle tippa för bilar runt 1962 och tidigare. På bilden finns ett antal Jaguarer, en Austin A40 Futura ( en sådan hade min morbror Agne, dock utan bur vad jag minns…), en häftig sexcylindrig Ford Zephyr, några Alfa Romeo och minst en Austin A35 (köttbulle).
Mitt bilden, men en bit ner startar en blå Sunbeam Rapier en bil som jag utnämnde till häftigaste bilen i SM-finalen i Tillförlitlighet, Pilevallen 1963. Som tolvåring stod jag med gapande mun och såg en vinröd/vit Sunbeam besiktiga på Bil & Traktor i Hörby i mina ögon tävlingens utan konkurrens finaste bil. Motståndet i Hörby 1963 var Folkvagnar 1200/1500, Saab Sportar och så Volvo PV/Amazon, en munsbit för en Sunbeam trodde jag. Kollade aldrig resultatlistan men ”solstråle-föraren” vann inte i alla fall för det gjorde Harry ”Sputnik” Källström med en ljusgrön ”femtonhundra”.
Nåväl, vidare på Goodwood hittar jag BMW 700, Austin A45, Vauxhall Victor ev. Velox med sexan och så en minst sagt udda fågel, Isabella Borgward. En bil som jag aldrig sett i tävlingsutförande förrän nu, snacka om att våga sticka ut…

*
Det jag vill komma till, hur ser det ut när vi tittat på klassisk racing/rally här hemma? Har vi samma vågade blandning som engelsmännen, svaret är, knappast. Då ska man veta att racingfolket är betydligt vågligare än rallykollegorna. På bana är mixen ändå ganska hygglig och speglar bra hur det såg ut på Ring Knutstorp i början av sextiotalet. Men i rallyskogen däremot, där är det snudd på katastrof.
Där klassiskt rally började med bilar upp till 1965, är återväxten erbarmligt svag och det hade man väl kunnat leva med. Men när återväxten är noll samtidigt som de tidigare entusiasterna låter sina klassiker samla damm i garaget känns det som att knäna viker sig. I TINTER Classic Rally Cups minsta klass Klass 1, som för var lite av flaggskeppet med Saab Sport, Renault Gordini och Cooper S i startfältet såg i år Fredrik Ekendahl som vinnare. Detta genom seger i TV-Svängen vilket gav poäng tillräckligt för segerpokal vid prisutdelningen i Asarum. Totalt fyra förare körde i klassen i någon av de åtta deltävlingarna under året. I Klass 2, ”Amazonklassen” var det något bättre med en handfull förare som ”satsade” på cupen och där Thomas Theorin vann till slut. Klass 3, med Ascona A, Ford Escort och Volvo 142 var det bra intresse medan 240-klassen, Klass 4 var ungefär som Klass 1, väldigt dåligt med andra ord.
Undran från mig är, vad händer med klassiskt rally i Sverige, känns onekligen som ”peaken” har varit och att man är på väg ner i källaren. Inte ens KRC lockar lika mycket som förr och vad nybyggen anbelangar så handlar det i stort sett enbart om 240:er i olika färgkombinationer. Nya bilar för ”65:e-klassen” är lika sällsynt som en Sverigedemokrat vid Stefan Löfvéns lunchbord.
Frågan jag ställer mig är varför måste alla i det här landet hela tiden enbart satsa på att vinna? Engelsmännen ser till kulturbevarandet medan vi måste upp på pallen till varje pris.

– Klart man måste bygga 240 det är ju det som är vinnarbilen, är mantrat.
Tänk istället om man valt att bygga en Isabella Borgward, en Austin A40 Futura eller ännu bättre en Sunbeam Rapier, det är detta som är rally/racingkultur inte Volvo 240. Bladfjäder är kultur, att fråga när det blir klassat med ”Öhlinare” på ”240:an”är definitivt motsatsen…

*
Ingen har väl undgått att jag är MFF:are, har man sett ”di blåe” springa in på Olympiastadion i München 1979 går detta aldrig ur. Däremot har jag alltid haft lite svårare för ”blåvitt” och när jag ser att Kia nu lämnar Göteborgarna utan spons från 2015 stärker detta onekligen koreanernas varumärke i mina ögon!
Trevlig helg.