2025 är det full säsong i WRC för Kalle Rovanperä och därmed är han också en av favoriterna till att bli världsmästare. Shake Down i Franska Alperna gick dock inte helt enligt plan utan här var nya Hyundai-föraren Adrien Fourmaux lite för vass för Kalle med Toyota Yaris GR Rally1 och precis som för fransmannen, utan hybrid.

Nu provar han en ny ”nerskakning” inför premiären ”Rallye Monte Carlo” 23-26 januari med en Porsche GT3R. Detta blir med Huber Racing och i ”Dubai 24h” två veckor före och Kalle är i samma  team som Jukka Honkavuori, Jani Käkelä, Mark Wallenwein och Joel Monegro.

*

Italienskan Rachele Somaschini, 30 år är en tuff tjej, tuffare än de flesta och förutom att kämpa om seger i olika bilsportgrenar måste hon även ta fajten med cancersjukdomen cystic fibros. En medfödd sjukdom vilket gjort att sjukhus är som ett andra hem för Rachele och när hennes kompis gick bort i samma sjukdom som 25-åring peppade hon Rachele kort innan hon avled.

– Du är starkare med alla gränser du lyckas övervinna!

Med dessa ord ringande startade hon 2016 cancerprojektet Correre Per Un Respiro (Racing för hälsa) som hon vid sidan av rally brinner för. Så här långt har hon fått ihop runt fem miljoner kronor och senast vid Monza Rally Show fick fonden in 100 000 kronor.

Nu är Rachele extra intressant då hon fått klartecken för sex deltävlingar i WRC2 med Citroën C3 Rally2. 

–Jag kan fortfarande inte tro att det här är sant att ansträngningen gjort det här projektet till verklighet…

– Det var min dröm att bli rallyförare och jag kände en stark längtan att testa mig själv i en toppserie en dag.Trots kampen mot mina hälsoproblem har den här dagen äntligen kommit och mitt hjärta är fullt av tacksamhet för alla partners som litade på mig och lät mig förverkliga denna stora dröm, förklarar en tacksam och ödmjuk Rachele.

I sitt CV har hon bland annat många starter i ERC och i Värmland 2023 blev det 17:e plats i klassen. 

– Jag vet att det kommer att krävas ännu större förberedelser och engagemang för att delta på den högsta tävlingsnivån, men det är min avsikt att ge maximalt med vetskapen att jag kommer att möta flera mycket starka motståndare. Även en fantastisk möjlighet att föra budskapet om #CorrerePerUnRespiro till en internationell scen med stor relevans!

*

Många har undrat vad Patrik Flodin och Göran Bergsten ska köra i Rally SM 2025, efter att man i höstas avslöjat att man inte tänker försvara segern i ”Internationella 4WD”.

I samband med Rallyradions uppesittarkväll berättade Flodin att det blir Toyota dock ingen ”mainstream Corolla” utan en bakhjulsdriven Toyota GT 86. Bilen är dock inte SM-klar förrän till Älmhults ”Silverratten” första helgen i maj och till vintertävlingarna (Boden och Lima) lånar man Jari Liitens nyinköpta Volvo 940. Sticker ut hakan trots att jag inte sett vilka mer som kör i 2WD i SM, men att guldmedaljen lär återigen hamna i Ilsbo.Med Flodin borta lättar trycket i ”Internationella  4WD” där Isac Reiersen och Stefan Gustavsson gör en hårdsatsning ihop med JC Raceteknik och Skoda Rally2.  Inplanerat är också start i Rally Swedens WRC2-klass. Att dom och Dennis Rådström/Rudi Sunniva med GK Doors nya Toyota Yaris GR Rally2 utgör två tunga utmanare om SM-guld, tror jag ingen säger emot på? 

*

I veckan hade Skånska Dagbladet en lång intervju med SMK Hörbys Julia Thulin med rubriken, ”Julia fick drömjobb i världsledande teamet i Japan”. Här avslöjar Julia bakgrunden till hennes uppdrag i Rally Japan i par med Jon Armstrong för Toyota Challenge Program och Yuki Yamamoto.

–Vi körde sträckorna flera gånger och antecknade precis allt som kunde vara av värde, berättar Julia.

I artikeln berättar hon också att att jobbet uppskattades så pass att det redan är klart med en fortsättning i fyra WRC2-tävlingar 2025 med början Rally Monte Carlo. Sjävklart är detta någon Julia är nöjd med men sticker inte under stol med att hon väldigt gärna också vill åka rally själv.

– Jag bygger för framtiden! 

* 

Då närmar sig julafton och älskade klassiker som ”Kalle Ankas Jul” och ”Karl- Bertil Jonssons julafton”. Precis som SVT förlitar jag mig denna helg på repriser och bjuder återigen på mitt bästa julaftonsminne 1963 med en gul Ford Taunus 17M. Samma bil men på sommaren och några år senare…

” Hemma hade vi garaget under huset och varje snövinter var det samma problem att få upp bilen via den branta uppfarten som dessutom svängde lite grann. Vid ett besök hos ”Olle-Vulkare” blev far övertalad att prova nymodigheten dubbdäck, vilka i ett nafs skulle eliminera problemet med den branta garageuppfarten. Två ”Trelleborg Winter” med Scason-dubbar monterades där bak på den nästan nya gula Ford Taunusen. Klistermärket med isbjörnen uppvisande sina vassa klor i syfte att varna ”icke dubbförare” att här kördes en bil med bromsgrepp, klistrades på bakluckan. Fram behölls naturligtvis sommardäcken. En vanlig kombination vid den här tiden när de flesta körde med sommardäck året om, någon gräns på säkerheten fick det ju ändå vara…..

Julafton åkte jag och far för att hämta mormor och morfar, en kvarts bilkörning bort. Vädret och väglaget den här julen präglades av riktig vinter med massor av snö, trots detta inga problem att ta oss dit med de nya dubbdäcken. Som vanligt var morfar som var byns smed inte riktigt klar för avfärd, då det var brukligt att många kunder kom in på julafton för att ”reeda opp litta affärer”, omsätta växlar (gamla tiders kredit) eller bara få en julasup. Efter en knapp halvtimme var dock morfar resklar, lite lagom smålullig tog han plats i framsätet medan jag och mormor satte oss där bak. Morfar var hundra procent hästmänniska, avskydde egentligen allt med bilar och bilåkning. Hans svarta A-Ford från 1929 lät han smedlärlingen köra när så behövdes då han själv saknade körkort. Väl i bilen talade han genast om för far att han skulle köra sakta, icke över trettio kilometer. Chauffören var redan lätt irriterad över den sinkade avfärden, vilket gjorde att hans egna julasup fick vänta längre än tänkt.

På vägen hem väntade en lömsk höger-vänster kurvkombination i nedförsbacke. Högern gick bra, men i vänstern klev den djävulska däckblandningen in på scen och skickade Taunusen i tangentens riktning. Landningsplats blev ett djupt snöfyllt dike där bilen till slut la sig till ro, halvt på sidan med morfars sida underst. Pustade och stönade lyckades far till sist baxa upp förardörren, medan morfar svor som det anstod en smed över den misslyckade bilfärden. Far insåg snabbt att det krävdes traktorhjälp om det skulle bli någon julasup överhuvudtaget så” vinterklädd” i vit nylonskjorta, fodrad slips, en något tjockare kavaj och trätofflor, stack han en ”Lång Bill” i mungipan, tände på och satte kurs mot närmaste bondgård, en dryg kilometer bort.

Morfar fann sig snabbt i situationen, lutad mot sidorutan hördes snart ljudliga snarkningar medan mormor och jag väntade under tystnad på räddningen. En dryg halvtimme senare syntes en Ferguson-Grålle och bakom lantmannen vid ratten stod far på ”kanneflaket” med fartvind som inte ens Brylcreme klarade av att hålla håret i schack. Inget tjafs med bogserlina, en rejäl järnlänk om fjäderbladet bak på Taunusen och snart var vi uppe på vägen igen. Skadorna inskränkte sig till en tappad navkapsel, en liten buckla i dörren och fars lätt tilltufsade självförtroende. Där hemma väntade mor som undrade varför i hela friden det dröjt så länge. Själv kunde jag knappt bärga mig att berätta om mitt livs allra första avåkning som jag beskrev i målande ordalag. Far tog irriterat sikte på julasupen direkt medan morfar förklarade att han var ytterligare stärkt i sin misstro mot bilar.

– Detta hade aldrig hänt om vi kört häst och vagn, var morfars något dimmiga analys.

För mig var dikesläggningen av Taunusen den allra bästa och mest spännande julklappen. Till och med ishockeyspelet av märket ”Puck” med Tre kronor mot Kanada som tomten kom med i sin säck förbleknade i jämförelse!

*

Med detta önskar jag, Ewa och Nova alla en God Jul och nu ses vi inte förrän Annandagen!