För tre månader sedan kördes de första testerna med Citroën Racings WRC-bil för 2017 och i veckan som gick avslutades de allra första asfalttesterna. Kring staden Aude i södra Frankrike fick Kris Meeke och Stéphane Lefebvre lära sig hur det nya ”monstret” uppfördes sig med asfalt under Michelin-hjulen. Anledningen till att asfalttesterna fått vänta är att ingenjörerna menat att det är bättre att utveckla driftsäkerheten på grus som är mycket mer ansträngande för en rallybil än asfalt.
Man är mycket nöjd med hur nya bilen utvecklats så här långt och där det inte verkar ha varit så värst mycket barnsjukdomar. Ett faktum som gjort att man fått många fler testmil än planerat.
– Citroën har alltid gjort bra bilar för asfalt och den nya blir inget undantag, konstaterar Kris Meeke nöjt efter att ha kännt på sin nästa arbetsplats.
Nu fortsätter testerna de närmaste veckorna med två bilar, en för asfalt och en för grus och med allt fokus på att vinna WRC-öppningen Rally Monte Carlo i januari.

*
Joachim Grahn och Rickard Nilsson var snabbast i samtliga tre heat i den luriga ”grusgraven” i Gammelrand och vann därmed för andra året i rad KOMO Rallysprint. WRC-Focusen med uppfräschad motor fick dock oväntat hårt motstånd av bästa 2WD-bil, rattade av Kenneth Madsen. Hemmaförarens vassa Suzuki Swift Maxi 2000 var i princip sekunden långsammare per heat och i mål skilde ganska exakt tre sekunder. Inte illa med bara drivning på framhjulen.
Som bästa R2-bil slutade lillebror Madsen, Jacob med Opel Danmarks nya Adam R2, han var runt tio sekunder bak Jockes Focus. Trea i klassen, sjua totalt och näst bäste svensk blev Mats Andersson från Eslöv som satte Jörgen Jönsson i en systerbil till Jacob (bilden) och tog sig runt också han ganska exakt, tio sekunder långsammare än klassvinnaren.
Trea i 4WD med bara Jocke och Dennis Pleidrup före sig slutade Trelleborgs Magnus Hägg/Kristian Lindberg. Subarun hade dammats av och en rattrostig Magnus som numera mest ägnar sig åt att lotsa sonen Lukas i Ungdomsrally var riktigt bra med. Visst skilde över tjugo sekunder till seger men med en ”slöare” bil och rattrost långt upp i knäna måste ändå ”snickaren” vara nöjd.
En som garanterat inte var nöjd var SMK Hörbys Sune Larsson som i heat 2 gjorde vad som på danska beskrevs som ”1⁄2 kolbøtte”. På svenska betyder det en halv rullning och så var dagen förstörd för Sune.

*
På Åland kördes ÅMK Rallysprint med runt 50 startande. Det blev helsvenskt på pallen med Emil Karlsson/Jessica Larsson (bilden) från Hällefors med 940:an som vinnare och på andra plats gotlänningen Andreas Frölander/Camilla Walther. Här var det en udda Citroën ZX som användes. På tredje plats slutade Skillingaryds David ”Plombo” Lindström med Jeanette Svensson i högerstolen. Helt klart var det en tjej som motvikt som gällde på Åland…

*
I helgen är det dags för Mikaela Åhlin Kottulinsky att starta upp den svart/rosa Audi R8:an och som hon själv skriver ”Time to go kick some ass!”. ”Rövsparkningen” sker på österrikiska Red Bull Ring utanför Spielberg och på plats för att supporta finns även brorsan Fredrik som ser till att hjälm och allt sitter som det ska på syrran (bilden). I Q1 slutade värmländskan på 23:e plats av de 32 som startade.
Inget snack, om motorsporten ska synas utanför de vanliga kanalerna så måste den förlita sig på tjejerna. Först ut att tränga in i mansvärlden utanför de vanliga ”brummarna” var Ramona Karlsson som figurerade i flera olika sammanhang utan motor anknytning. I den här veckans nummer av Dagens Industris påkostade magasin DI-weekend är det Mikaela som pryder omslaget och inne i tidningen utlovas ”Racingstjärnan @mikaelaakottulinsky gasar mot toppen”. Tar nog ett tag innan ”Gasar-Berra från Knäckebröhults MK med sin ”Grupp H tvåförti” hamnar där…

*
Vet inte riktigt om jag ska klassa torsdagens bilfråga som svår eller lätt, men fyra rätta svar kom i alla fall. Det var ingen Peugeot, Moskwitch, Rover eller som någon gissade en Opel. En Opel? Nej detta var en engelsk Jowett Javelin och vars mer sportiga broder Jupiter vann klassen i 24h Le Mans 1950 och så även Rally Monte Carlo året efter. Ett ganska kortlivat bilmärke i den brittiska floran och redan 1954 producerades allra sista Jowett. Gratulerar Jan Tromark, Tommy Högström, Ulf Lagerquist och Jan Österberg som kunde både sin (och min) bilhistoria.

*
Övergången blir nu inte svår då jag som lite bonus bjuder på senaste ”Motorkrönikan” från Kristianstad Open. Ni som redan har läst kan istället göra något nyttigare men för f-n gå inte ut och leta löjliga Pokemon-figurer….
Det utan jämförelse populäraste söndagsnöjet när jag var en liten ”påg” inte bara i min familj utan även hos mina kompisar, var söndagsutflykten med bil. Till utflykten hörde också den obligatoriska picknicken i det fria. Inte så att det skedde varje helg men väldigt ofta under sommaren satte sig mor, far och jag plus deras bästa kompisar sig i bilen för att ”åka på picknick”.
Fram till 1959 körde far ”Folkavagn” en bil som inte tillåter så omfattande mängd bagage. Därför fanns inte modernt bjäfs som fällbara bord och stolar utan det var filt som gällde när vi gav oss ut i naturen på söndagen. Populäraste utflyktsmålen var Sövdesjön vid Sjöbo och så fars favorit, Skäralid strax utanför Röstånga (bilden troligen tagen utanför Röstånga Gästis ungefär 1958.) Ritualen var oftast densamma där planerna lades upp på lördagen efter att man slutat jobba (de allra flesta jobbade ”halvdag” på lördagen och så även far). När målet var bestämt började mor med att fixa ihop innehållet i picknickkorgen. En korg som alltid innehöll vissa saker, till exempel fick inte de hårdkokta äggen missas att packa ner. Ej heller kalla prinskorvar, köttbullar och inte minst kall nypotatis plus någon form av inlagd sill. Som efterrätt var det alltid hembakt vetebröd, sockerkaka och så någon lite torr kaka. Hade jag dessutom tur fanns där även en liten chokladbit ämnad för mig.
Turordningen när det gällde vem som skulle stå för bilen till de här utflykterna var strikt, far och ”Farbror Bertil” körde varannan gång. När far körde var det inte speciellt spännande, bilen var köpt ny och kördes sparsamt. I princip var det bara på söndagar som den fick se solljus, resten av tiden tillbringade den ljusgröna ”Folkvagnen” i ett garage utan fönster. En ny bil krånglade sällan och dessutom var far ingen större bilman, ” förberedelserna före körning” var därför minimala och i mina ögon väldigt ospännande.
Annat var det när Farbror Bertil stod för transporten. I synnerhet den tiden när han körde det han menade var ett riktigt engelskt fullblod, en svart Jowett Javelin från början av 50-talet. Gott om ädelträ i inredningen, vinröd skinnklädsel och så ett racerbilsarv genom klasseger på Le Mans var något som ägaren anförde som försvar till betyget ”engelskt fullblod”. Bilen hade några tuffa år på de skånska vägarna bakom sig när den kom till Hörby och hem till Farbror Bertil. Mycket kan sägas om engelska 50-tals bilar, men orden kvalitet och driftsäkerhet förekommer sällan i sammanhanget. Nu var ägaren en synnerligen skicklig bilmekaniker vilket gjorde att Jowetten oftast fungerade när vi skulle på ”picknick”. Han var också mycket noggrann med bilens skötsel, hade alltid olja,vatten och extra bensin med i det i jämförelsen med fars bil, jättelika bagageutrymmet. Här fanns till exempel även två stora masonitskivor att placera framför hjulen så att inte sommarsolen skulle torka ut däcken när bilen stod parkerad.
Bilen fungerade som sagt oftast men en gång höll det på att gå riktigt illa och detta när vi för en gångs skull hade förlängt utflykten ända till Bjärehalvön. Under färden dit noterades en viss doft av bensin som tilltog ju närmare vi nådde målet Torekov. En knapp mil innan målet började bilen hosta för att slutligen stanna. En irriterad förare lyfte på huven och kollade, inget fel. Felet satt istället längre bak. det hade gått hål på bensintanken och nu var bränslenivån så låg att ingen bensin nådde förgasaren. Som sagt, Bertil var en duktig mekaniker och med hjälp av den obligatoriska verktygslådan var snart tanken nerplockad. Bränsleledningen tillfälligt indragen till baksätet där mor, Tant Britta och jag fick order att luta tanken så mycket framåt att bensinen kunde rinna till förgasaren. Reservdunkens innehåll fylldes på och för att få åtminstone en något så när dräglig tillvaro där bak, tätades hålet med hjälp av ett tuggummi som mor konstigt nog hade i handväskan.
Jowetten hostade igång och precis vid infarten till Torekov låg en kombinerad bilservice/smedja. Ägaren var lyckligtvis inte på söndagspicknick utan ställde upp och lagade tanken. Vet inte riktigt hur smart och säkert det var att löda en tank med bensin kvar, men det fungerade och tanken blev tät.
Helgens utflykt blev av förklarliga skäl något rumphuggen, filten och picknick-korgen plockades inte fram förrän en bra bit in på eftermiddagen. Far hade fått vatten på sin kvarn, en kvarn som var mycket skeptisk mot engelska bilar och Jowett-ägaren hade av förklarliga skäl svårt att värja sig mot fars angrepp. När han så också konstaterade att nästa gång blir det lugnare när vi åker ”Folkavagn” då valde försvarslösa Farbror Bertil att ägna sig åt de kokta äggen, sillen, köttbullarna och allt det andra som var uppdukat på filten…”.

*

Dagens bilder: Citroën Racing ,www.mikaelaracing.com, Håkan Bercic, Jessica Larsson och tommy Svensson