Så nära full pott man kan komma blev det i Vimmerbys Emil-Trofén. Hade bara inte Rickie Borgström kanat ner i diket i det lömska vägbytet på sträcka två och blivit kvar, plus om Åke Jacobsson haft ordning på hydrauliken i Forden, då kunde det faktiskt blivit hundra procentigt.
Stoffe Nilssons seger var solklar och glädjande var att Jocke Grahn behärskar WRC-Focusen både bättre och snabbare än vad jag och många med mig förväntat. Nu hade jag honom som trea efter Åke, men det hade nog blivit tufft. På första sträckan var faktiskt Grahn nästan två sekunder vassare än Åke med lite hemmavägar…
I 2WD vann Kjell Fransson, högst väntat och lika väntat var Mattis Olsson tvåa. Sedan var det alltså Rickie som skulle blivit trea och helt uppåt väggarna var inte tipset. På första sträckan hade han fjärde tiden i klassen, fem tiondelar bak Daniel Halldén som jag nämnde som potentiell ”topp-tre” åkare och nu slutade trea.
Vimmerbyterrängen blev tuff, cirka femtio bilar bröt och en av dessa var Jocke Kristiansson från Hörby som än en gång lyckades köra ner en elstolpe (kan ha varit en telefonstolpe, därom tvistas det).
Håkan Ståhl, jag säger bara Håkan Ståhl som vinner Volvo Original och med vilken tid sen. Den hade räckt till en tredje plats i B-förare 2WD och nu blev smålänningen 32:a totalt med en 240:a. Noterbart här att Christopher Zeijlon verkar ha gett upp grupp H-åkandet och sitter nu åter i en ”Originalare”. Med en 940 körde han in som fyra i klassen, men nästan minuten bak Ståhl och jag kan bara konstatera att 240:an äger, (vi ”VOC-240-åkare” måste hålla ihop)…
I Tyskland körde Loeb punktering och missade första asfaltsegern sedan 2004. Kronprinsen Sebastien Ogier tog över och var till slut 39 sekunder före. Riktigt kul var att Mini utmanade på allvar och Dani Sordo slutade trea, med betryggande marginal till fyran Hirvonen.
Överdriver väl inte om Minis intåg i WRC mötts av en viss skepsis av många. Gänget bakom bilen hos Prodrive är ju i stort sett samma som såg till att Subaru tappade allt i VM och nu bara åker P-WRC. Men Dave Richards har gjort ett kanonjobb den här gången och trea bland vingårdarna för Sordo är en knall om ni frågar mig. Teamkompisen Kris Meeke fick utgå på slutet och då hade han dessförinnan börjat jobbet med årets vinskörd…
För Patrik Flodin, även han i Mini blev Tysklandsäventyret verkligen ett äventyr. Trasig drivrem på fredagen och ”retired”, omstart på lördagen med diverse tekniska problem. Men flera fina tider på slutet bör göra att hans chanser ingalunda är sumpade. Kanske kan det bli fler WRC-styrningar innan året är över. Håller vi tummarna?
Stabil insats av Fredrik Åhlin i WRC-Academy. Sexa på de tuffa asfaltsträckorna visar att Fredrik lyckats skaka av sig kraschen i Finland snabbt!
Snackade just med Hässleholms egen Asfaltskung, Ebbe Nilsson. Blev totalseger i Örkelljungas RS-tävling för ”mjölkabonnen”, detta före östgötarna Jörgen Johansson och Per Carlsson. Däremot går det tyngre i Danmark där han nu tvingats avstå två tävlingar i mästerskapet. Anledningen är enligt arrangörerna, att de aldrig fått hans anmälan och därför gett Ebbe startförbud. Märkligt då han har mejlbevis där man tackar för hans anmälan. Ebbe har gått vidare till det danska förbundet men är föga hoppfull. Så här i efterhand måste det också vara omöjligt att få någon rätsida på problemet, tävlingarna är ju redan körda. Intressant är naturligtvis varför danskarna helt plötsligt agerar på det här viset. Har Ebbe vunnit för mycket på andra sidan Öresund? Nej så enkelt kan det väl ändå inte vara…