När Sven-Erik överglänste Rally-SM, Höljes satsar, Adielsson till Slovakien och gamla rallybilar efterlyses!
I dag kan jag inte bara börja med att skriva om WRC eller annat stort i motorsportvärlden då allt bara känns futtigt när jag redan 05.00 på väg till Sturup med semesterresenärer nåddes av beskedet att Sven-Ingvars största profil Sven-Erik Magnusson förlorat fajten mot prostatacncern. Tänkte direkt att nu räcker det, först lämnade Chuck Berry in i lördags och i natt dog så ikonen/hjälten Sven-Erik. I mina ögon vår tids allra största svenska dansband/pop/rock-kung och jag tror inte jag överdriver om jag menar att stora delar av Sverige idag har sorg…
Kan väl också vara så ärlig och erkänna att på 60-talet när Sven-Ingvars inledde sin karriär så var jag inte deras allra största fan, istället nästan tvärtom. Då som tonåring var det enbart engelsk pop som gällde (läs Beatles, Rolling Stones, Kinks, Small Faces, Spencer Davies Group för att nämna några). I våra tuffa ”modsfrisyrer” närmast hånade vi dom som gillade svensk musik och då i synnerhet den som kom från Värmland. Dock ändrades min inställning och i bandets ”andra halvlek” som började någonstans i började av 90-talet öppnades mina ögon och efter detta har dom varit vidöppna.
Tror att det var på dansstället Jägersbo utanför Höör i slutet av ”the sixties” som jag såg eller rättare sagt dansade till bandet allra första gången (vill även minnas att Thore Skogman stod för pausunderhållningen iklädd blå/gul-kostym). Sedan dröjde det runt 20 år innan våra vägar åter korsades och detta vid en minnesrik danskväll bland ”HB-dunkarna” i Strömsnäsbruks Folkets Hus. En oförglömlig kväll på många vis men framförallt för att bilden av ikonen då flagnat betydligt. De tidiga succéåren låg långt bak i tiden, istället var det en sliten Sven-Erik och hans grabbar som spelade till dans för en om man säger, något beskänkt publik. En publik som inte brydde sig så mycket om vem som stod för musiken bara det spelades, för dom fanns helt andra prioriteringar…
Men bara några år senare vände det och vill minnas att det var på Hultsfredsfestivalen bara något år efter Strömsnäsbruk som ”andra halvlek” startade för värmlännignarna. Efter detta rullade det på och plötsligt var bandet på allas läppar och i allas öron. Bandet spelade in nya versioner av 60-talsklassikerna som varvades med nya hits från några av landets bästa låtskrivare. Niklas Strömstedt gjorde ”Byns enda blondin” speciellt åt Sven-Ingvars vilken blev en braksuccé. När även mannen bakom Sanna Nielsen, Hässleholmsboende Bert Månsson knåpade ihop ”Två mörka ögon” innebar det 71 veckor i rad på Svensktoppen och för bandet en cementerad position med kult och ikonstatus. Något som ingen kunnat rubba sedan dess.
Minns när jag lyssnade på Sven-Ingvars vid ett fullsmockat Christinehof där publiken gav stående ovationer. Samma sak när det 1999 var värmländskt besök på saligen avsomnade stads/sommarfesten ”Kristianstadsdagarna”.
Det var även här på Sommarlusts utescen som jag hade förmånen att se och fotografera bandet live för sista gången år 2006. Kan än i dag känna hur fantastiskt bra dom var den här varma sommarkvällen.
Men ändå går inget upp mot den gången när Sven-Ingvars spelade på hemmaplan i någon park bakom Sandgrund i Karlstad. När detta sammanföll med en deltävling i Rally-SM var lyckan total för mig och min kompis Curt (än värre inbiten Sven-Ingvars fan). Kvällen i i Karlstad blev magisk med ett par tusen värmländska och två skånska Sven-Ingvars-fans i extas framför scenen. Publiken ville aldrig låta hjältarna gå av scen utan det blev extranummer efter extranummer och låtmaterial fanns det som bekant gott om. För att man ska förstå vidden av den här kvällen så är faktiskt detta det enda jag minns från just den här Värmlandstrippen, själva SM- rallyt har för länge sedan fallit glömska!
Nu är sagan slut och Sven-Erik har för sista gången stämt upp i en av mina favoriter, Gunde Johanssons ”Torparock”. Medan det blir tomt på jorden efter ”Chucken” och Sven-Erik så lär det nu liras rock utav bara h-e i himlen!
*
Håller oss kvar i Värmland där Finnskoga MK jobbar för fullt med att förberedda inför rallycrossfesten i Höljes. Det är speakertornet eller som man säger i racingkretsar ” Race Controll tower” där även domarna ska få plats. Här ska den allra senaste tekniken finnas, bland annat ska domarna med hjälp av tv-bilder lättare kunna avgöra tidigare svårbedömda regelbrott under racen. I Värmlands Folkblad berättar klubbens ordförande Morgan Östlund att detta kostar en bit över miljonen. Han är dock inte helt överens om att den nya tekniken enbart är till gagn för sporten.
– Nu ska en domare att sitta och bevaka tv-bilderna och det känns som att tävlingsledaren inte får någon större uppgift.
Nybygget är inte enbart ett bevis på att Finnskoga MK vill fräscha upp, både FIA och promotorn IMG har haft synpunkter tidigare år.
– Det var en av anmärkningarna i fjolårets rapport, att faciliteterna för ”race control” var för dåliga, berättar Östund i VF.
*
Nästa stopp för Mattias Adielsson blir återigen med en R5-Fiesta och tävlingen blir första deltävlingen i Slovakiska Mästerskapet, Rally Roznava nästa helg. Som sig bör väljer Mattias att strajpa bilen i svenskt blått och gult…
*
Sticker ut hakan och vet att inte CG Wilke i Hässleholms MK gillar detta men skriver ändå att landets roligaste asfaltsprint är Ryds MK:s ”TingsRyd Rallysprint” som i år körs ovanligt sent. Detta då tävlingen traditionsenligt körs Kristi himmelsfärdsdag som inte infaller förrän den 25 maj. Det som mest skiljer mellan Hässleholms GP och motsvarigheten i Tingsryd, är att hastigheten hos smålänningarna inte alls blir lika hög som på Garnisonen. Nu vet jag att många tycker att just detta med att det bitvis går ruskigt fort är det som gör Hässleholms GP så kul och spännande. Jag håller inte med om detta utan hyllar istället Tingsryd med sin betydligt mer tekniskt krävande slinga. Hellre vrida lite extra på ratten än att lyssna till varvstoppet menar jag.
Nytt för i år är att man i Tingsryd planerar att ordna en rallybilsutställning på publikplatsen och där dragplåstret ska vara ”rallybilar från förr”. Därför ställer man nu frågan. ”Har du en sådan bil som du vill visa upp hör av dig till rallymalte@gmail.com eller 0705341321”.
Vore kanske något för Silver-Kadetten tänkte jag, men så kollades jobbschemat upp och denna dag står det i Tommy Svenssons kolumn ”10.00-18.00”, synd…
*
Avslutar denna sorgens dag med att visa att det inte bara finns plats för gamla fina Opel-bilar i Motorbloggen genom att visa upp en bild på en Renault Gordini från 1962. Att hitta en 55-år gammal Renault som aldrig varit rostlagad måste vara väldigt svårt men enligt Kristian Lindberg är detta just en sådan udda överlevare. Minns när den första Renault Dauphine Gordini kom till Hörby och detta först några år efter att den börjat tillverkas som var 1956. Men först i slutet av 50-talet fick Hörby sin första Renault-representant i form av Arnold Andersson Bil. Här visades en vit kusin till den röda bilen på bilden upp när det var premiärvisning och då var jag så klart på plats…