Något man inte är bortskämd med, är nya namn i WRC-klassen för Rally1-bilar. När det någon gång förekommer är det ofta så kallade ”gentleman drivers”, förare med stort rallyintresse och ännu större plånbok. En som kört ett antal tävlingar med Rally1-bil är belgienboende greken Jourdan Serderidis. Tidigare körde ofta 59-åringen Citroëns olika WRC-modeller men skiftade över till M-Sport Ford från 2021 när han startade med en Fiesta WRC i hemmatävlingen ”Acropolisrally”.

Nu nöjer sig inte Serderidis med att köra själv utan håller även ett vakande öga på luxemburgaren Gregoire Munster.  24-åringen är son till Bernhard Munster som även han är känd i rallykretsar, gjorde debut med Puma Rally1 i Chile efter ekonomiskt stöd av Serderidis. En tävling som genomfördes utan större missöde, han slutade på en 13:e plats totalt och sexa i WRC-klassen. Följde sedan upp detta i ”CER” med en sjunde plats totalt. En placering som han enligt franska Autohebdo, fick mycket beröm för av bland annat Serderidis. Att han höll jämna steg med med Rally1-rutinerade Teemu Suninen och Takamoto Katsuta imponerade.

Det lär dock inte sluta här, utan nu planerar Serderidis för fullt hur Munsters framtid ska bli. Tanken är att få till sex WRC-starter med debut i Rallye Monte Carlo och så fylla på med WRC2-starter. Att M-Sport som säkerligen är sugna på ekonomiskt bistånd är första valet, sticker greken inte under stol med. Men även om hans ekonomiska muskler är stora menar han att det inte finns en chans att han ensam ska stå för fiolerna, det krävs även andra sponsorer plus ett bra bud från M-Sport. Om inte, finns det andra alternativ menar Serderidis till Autohebdo.

– Om inte Ford är med så finns ju till exempel Hyundai…

I Alzenau har ännu inte beslutats om det blir tre eller fyra Hyundai i20 Rally1 för nästa år. Ott Tänak och Thierry Neuville är klara och sedan ryktas det att Esapekka Lappi och Teemu Suninen kommer att dela bil tre. Skulle en fjärde bil vara aktuell kan den få Luxemburgs flagga på taket om man ska tro Serderidis. 

*

En som också knackar på Hyundais Rally1-dörr är Emil Lindholm och Reeta Hämäläinen. Inte minst hans körning i senaste WRC-tävlingen visade hur snabb Sebastians grabb är med Hyundai i20 Rally2.

 

Lite oväntat är paret anmälda till ”Rallye Terre de Vaucluse”, deltävling sju i Franska Grusmästerskapet. En stor tävling med över 150 anmälda och där Emil ska mäta krafterna med de allra snabbaste franska förarna som står utanför WRC och ERC. Till exempel toppåkaren i serien Jean-Baptiste Franceschi, Skoda men även Gregoire Munsters bror Charles Munster, som även han kör Hyundai. Totalt 28 förare i klassen för Rally2/R5-bilar och där M-Sports problem med att övertyga om att Ford Fiesta Rally2 är en vinnarbil blir väldigt tydlig. Endast en Fiesta av de 28 i klassen medan Skoda som vanligt, är totalt dominerande. Hos oss finns det knappt någon som vet vad en Rally3-bil är (en tamare versions av Rally2) medan det i helgens tävling finns nio bilar anmälda. Inte ens här lyckas Ford övertyga som länge var ensamma om bil för klassen, men nu är fem av dessa nio Renault Clio Rally3.

*

En titt ut genom ett regnmönstrat fönster där det mesta utanför är grått får mig att tänka tillbaka till svunna tider. I helgen som gick var det dags att stänga 2023 när ”Novemberskölden” avslutade rallyåret. I Skåne var det annars ”AMC-Sprinten” i mitten av oktober som satte punkt. Annat var det för när Hyllinge MS svarade för en av höstens höjdpunkter i mitten av november, med alltid lika stentuffa ”Knutstorpsvängen”. Inramningen var så gott som alltid densamma, mörker, regn, dimma, hala sträckor täckta av löv ja till och med snö och is förekom på Söderåsen, lite av brittiska ”RAC-light”. Körde detta mandomsprov ett antal gånger från 1971 och framåt. Första året jagade jag mitt sista uppklassningspoäng till ”A-junior” med en grön (?) Saab V4. Körde i Grupp2 (Trimmat)trots att bilen var helt standard så när som på nerväxling och så klart, hårdare fjäder i oljepumpen, fanns budgetmässiga begränsningar. Har inget minne hur många sträckor jag och min kartläsare Claes-Göran Persson hann köra innan jag eller V4:an, understyrde ner i ett djupt vattenfyllt dike. Trots enträgna försök av den fåtaliga publiken i busvädret, kom vi inte upp på vägen förrän tävlingen var slut. Dock ordnade sig poängen i årets sista möjlighet, ”Sjöbo-Specialen” som kördes i månadsskiftet mot december.

Bättre gick det 1974 med min då nybyggda Standard B Saab. Lackerad i ”Indisk Gul” precis som fabriksbilarna, såg 67:an trots ”lilla rutan” och ”gamla fronten” nästan modern ut. Till höger hade jag Kjell Gulin och resultatet skäms jag inte direkt över, trea i sammanslagna A-förare Standard A/B. Före oss hade vi Christer Haglund, Varberg i en BMW och Värnamos färgklick Hasse Peterzon med Saab 99 EMS. Det som värmde extra var, att två sekunder bak oss, kom klubbkompisen och lite av ”Skånes Rally Kung”, Stig Kristiansson med Opel Ascona. Glädjen grumlades dock till en del av att en annan från SMK Hörby, Vollsjöboende Lars Jönsson. I en likvärdig Saab vann ”Pumparen” B-klassen och var 13 sekunder snabbare än oss.

Två saker skiljer extremt mycket mot i dag, dels att säsongen här nere sträckte sig hela november ut. Än mer att ”Knutstorpsvängen” 1974 var lite kortad mot tidigare år och innehöll sju sträckor på ”bara” 75 kilometer. Sätter detta i relation till ”Novembersköldens” 24 kilometer och längden den 16 november, som var tre gånger så lång som det Nässjö MK bjöd på. Inget snack utan att sporten förändrats och där tyvärr själva tävlingsmomentet i dag kommer lite i skymundan. Istället är det lite hårddraget, flådiga tält på serviceplatsen och allt runtom kring som verkar prioriteras högre. Bara en personlig reflektion från mig…