Andreas Mikkelsen och Ola Fløene gjorde exakt vad som förväntades av det WRC-rutinerade paret och vann tämligen enkelt ERC Rally Hungary i Skodan från teamet TopCars, faktiskt första tunga segern  för honom sedan han vann WRC-finalen i Australien 2016. Enkel seger i den bemärkelsen att man hade 1.32,1 ner till tvåan Gregoire Munster men resan dit var alltifrån enkel. De skiftande förhållande som rådde på sträckorna innebar lite av ”ungersk roulette” och där däckval spelade stor roll. Skoda-duon gick upp i ledning direkt på fredagen och sedan släppte man aldrig greppet även om Craig Breen i den MRF-försedda Hyundaien jobbade stenhårt för att gå förbi. Men strax före mål på sträcka 12 händer något tekniskt med irländarens bil och det blev ”retired” istället för pallen för Breen och Paul Nagle. Att det var en nöjd norrman som rullade i mål var uppenbart och för honom kan segern vara en språngbräda till ett spännande 2021. Andreas har ju varit öppen för en säsong i WRC2/3 till nästa år om möjligheten yppar sig, för att sedan kliva tillbaka till WRC 2022.

– Än så länge är jag oslagbar 2020, utbrast Andreas vid målgången efter årets första rally

– Asfalten var riktigt jobbig så det var kul att vi kunde vinna. Vi valde en klok strategi med att inte ta några stora risker och nu blev det riktigt njutbart!

 Om Andreas var glad så är det frågan om inte Ola Fløene var ännu gladare.

– Norges lyckligaste co-driver idag, konstaterade Ola som senast gjorde en start på denna nivå med Pontus Tidemand i Wales Rally GB 2019.

Med detta i bagaget blir jag inte alls förvånad om Andreas och Ola även dyker upp i Rally Monza, sedan om det blir i Pireilis C3-WRC eller en Rally2-bil återstår att se.

Den stora knallen var ändå luxemburgaren Gregoire Munster som körde ett nästan helt ”clean race”. Med detta spetsade han till toppstriden i både ERC och ERC 1 Juniors gentemot Oliver Solberg och med två tävlingar kvar kan fortfarande allt hända. Överraskade gjorde också ERC 3 Junior-vinnaren 2018 Efren Llarena som här fick första riktiga framgången i en R5-bil med en tredje plats. Hans Citroën var visserligen två minuter bak Mikkelsen men ändå borde detta göra gott för det spanska självförtroendet. 

Tack var sträckseger på allra sista sträckan lyckades Oliver Solberg i Skodan från Eurosol Racing Team Hungary  knipa fjärde platsen och gick då förbi österrikaren Niki Mayr-Meinhof med lite över tre sekunder. Då hade verkligen inte Oliver och Aaron Johnston haft turen på sin sida med två tidsödande punkteringar. Utan dessa hade man högst troligt tagit andra platsen då det dit upp bara skilde en och en halv minut. Nu hängde inte Oliver med huvudet för detta, utan menade istället att han var nöjd då detta var hans tredje asfaltrally och första med Skoda.

– Vi har lärt oss mycket med nya bilen och jag är nöjd med insatsen, summerade han moget.

– Fyra är ett bra resultat och bra poäng efter en verkligt utmanade helg!

Trots att Alexey Lukyanuk stod upp och körde i dag med bland annat tre sträcksegrar blev han inte bättre än 14:e man. Därmed blev följaktligen poängskörden skral och när man dessutom vet att han har budgetproblem och nu tvingas köra resterande tävlingar om han vill försvara sin EM-titel. Onekligen vilar ett tungt ok på de ryska axlarna och att han även blev irriterad, arg och  besviken efter sina fem minuters tidspåslag på grund av för tidig ankomst i går är högst naturligt.

De här fem minuterna kan innebära att Citroën-föraren också missar sitt andra ERC-guld. Gissar att där betts rysk böner hela dagen för att inte tabelltvåan Solberg och trean Munster skulle klättra alltför högt i slutresultatet. Lukyanuk är högst medveten om sitt häftiga temperament vilket ofta inte är så lyckat när man dessutom är perfektionist. Ett faktum han själv erkänner inte är så bra.

– Jag måste lära mig att hantera den ilska som jag visar när saker går fel, ursäktade sig ERC-ledaren vid lördagens målgång.

– Erkänner att jag måste visa ett mjukare humör mot både folk och händelser eftersom jag inte kan ha kontroll på allt, även om jag önskat det.

Han utvecklar resonemanget med att även små saker kan göra honom rasande arg och något som han absolut måste jobba på. Man kan också undra hur stämningen har varit inne i Sainteloc-Cittran efter Dmitry Eremeevs misstag vid TK:in till SS6, det känns inte som att den varit på topp…

Tilläggas kan att MRF i helgen visade att deras indiska däck väl kan mäta sig mot konkurenterna. Även om det blev dålig utdelning för teamet rent resultatmässigt med Breen som bröt och Emil Lindholm långt ner i resultatlistan efter dum avåkning på lördagens sista sträcka så hann man ändå visa att däcken funkar.

*

I klassen ERC3 Juniors tog rutinerade Ken Torn hand om segern med sin Rally4-Fiesta. Estländaren ser även ut att gå mot totalsegern i  EM efter sina tre segrar. Ola Jr Nore/Veronica Engan Gulbaeck motsvarade mer än väl förhoppningarna i ERC-premiären. Trea i klassen med sin långsammare Rally5 Renault bäddar för fler körningar utanför ”lusekofternas förlovade land”.  Nästa anhalt för ERC blir med ”Rally Islas Canarias” sista helgen denna månad.

*

Skoda-dominansen i ADMV Lausitz Rallye var total där alla i topp-fyra körde en bil tillverkad i Mlada Boleslav. Den första som lyckades bryta den massiva tjeckiska insatsen var ironiskt nog tjecken Martin Vlcek med sin Hyundai som femma. Vann grustävlingen utanför Boxberg gjorde favorittippade  Matthias Kahle, 26 sekunder före f.d Opel-föraren Julius Tannert och ifjol Tom Kristensson-utmanare i Junior-WRC. 26 sekunder skilde mellan honom och Kahle, sedan ett långt hopp,över en minut längre ner kom trean Jan Cerny och därefter Carsten Mohe. Skoda-kvartetten stod i en klass för sig och Hyundai-åkande Vlcek var över fyra och en halv minut efter Kahle.

Det blev Lada VAZ-seger bland de tvåhjulsdrivna då litauern Dovilas Ciutele tog ryssbilen i mål som 15:e totalt bland de 36 som kom i mål efter de 12 tuffa sträckorna. Allra surast för de som inte  gjorde detta var det för rutinerade tysken Dark Liebenschel som åkte av efter målgång på allra sista sträckan och bröt. Ännu surare måste det vara eftersom han ledde klassen med sin Mitsubishi med över två minuter inför starten på SS12. Sådant här får egentligen inte bara hända och när jag gjorde samma fadäs, om än inte på sista sträckan  i Lundatrofén 1979 låg jag åtminstone bara mitt i Standard B-klassen med ”Fina-Stina”. Åter till Lada-vinnaren, för att ge extra tyngd åt hans placering så var han över en minut före Berndt Knüpfer i en Opel  Astra,. Nu kanske ni förstår lite bättre hur imponerande Ciuteles insats var. Som lite kuriosa så slutade bästa Trabant-förare Thomas Grimm som 33:e ekipage. Inget han behöver skämmas över, två placeringar längre ner finns en Volvo 940 och allra sist en Porsche Carerra RSR så det så…

*

Känns inte riktigt så men ändå är det bara tre månader kvar till det är tänkt bli rallyfest i Värmland och detta med deltävling två i WRC, Rally Sweden. En fråga som ständigt återkommer till mig är hur jag bedömer chanserna för att det ska bli något rally  i mitten av februari med hänvisning till pandemiläget? Självklart en fråga som jag lika lite som någon annan har något svar på, men ska jag enbart gå på min egen känsla så är jag tveksam med tanke på den andra virusvåg vi nu ser som om inte exploderat, så åtminstone inte känns som att vara under kontroll. Vet att Glenn Olsson och hans stab jobbar med olika sätt att Covid-19-säkra rallyt och där det i första hand gäller att göra detta på ett sådant sätt att publik på ett säkert kan beredas plats ”på skogen”. Hörde något om att man tänker sig många små publikplatser uppdelade med smittsäkert avstånd mellan varandra. På några håll i landet är det tillåtet med en publik på 300 sittande och om det blir detta som är måttstocken, behövs det onekligen många små publikplatser om man ska svälja samma antal åskådare som vanligt. Men om det finns ett sätt att ro detta i land är jag säker på att man fixar det, bara att hoppas att myndigheterna är samarbetsvilliga. Oavsett hur det blir så har jag ändå svårt att tänka mig att det blir samma typ av folkfest som vanligt, även om FHM släpper på 300-gränsen. Rädslan för stora folksamlingar och därmed risken för att bli Coronasmittad tror jag kommer att hänga i betydligt längre än till februari, förhoppningsvis har jag dock fel…

*

Årets Junior-WRC slutade på fyra tävlingar om allt går som det ska med finalen ACI Rally Monza dåblev det trots allt bara en enda tävling färre än de planerade fem. Däremot blev det bara Rally Sweden och Rally Italia de Sardegna som kördes av de ursprungliga fem och då enbart Sveriges bidrag på ”rätt datum”. Chile, Finland och Tyskland försvann i spåren av Corona men ersattes av först Estland och nu Monza. Hur serien kommer att utformas 2021 är ännu inte fastställt men en gissning på att man vill ha premiären i Rally Sweden är nog inte så vild. M-Sport Poland som driver serien vill ha så många olika underlag som möjligt och då Värmland/Dalarna är ensamma om att kunna erbjuda vinter, finns där inte så mycket annat att välja på. Likaså tror jag garanterat att Finland (29 juli-1 augusti) får en ny chans och möjligheten att Chile (9-12 september) kan komma med till nästa år är nog också ganska stor. För övrigt känns det lite som att ansvarige Maciej Woda kan kasta pil på kartan för att hitta de övriga två.  Tittar man på tidsaspekten så borde Spanien och Rallye Catalunya den 14 oktober ligga bra till som final och för att fylla ut våren kanske nya Rally Croatia kan vara ett alternativ. Kroaterna  kör två månader efter att värmlänningarna och numera  även dalmasarna, gjort sin del av WRC 2021. 

Så här långt har endast en förare gjort klart att köra J-WRC till nästa år och detta är då Finska Bilsportförbundet AAK:s stipendiat Lauri Joona. Tråkigt nog har inga svenska namn nämnts som arvtagare till Tom Kristensson/Joakim Sjöberg och blir det så att ingen kör 2021 är det en stolt svensk tradition som bryts.

Ingen VM-serie kan visa upp så många blågula framgångar som juniorerna uppvisat sedan starten 2001 och där Daniel Carlsson inledde med brons 2003. Först att vinna var Patrik Sandell år 2006 och med PG Anderson som trea. Året efter klev PG upp överst på pallen och sedan gjorde Pontus Tidemand exakt samma resa som trea 2012 då Elfyn Evans segrade och sedan blev det VM-guld för Pontus 2013. Fem år senare var det Emil Bergkvist tur att vinna J-WRC med Dennis Rådström på andra plats. 

Kollade lite på andra kända förare som lagt grunden i junior-VM och hittar tunga WRC-namn som Sebastién Loeb, Dani Sordo, Sebastien Ogiér, Craig Breen och Kris Meeke. Alltså inga dåliga fotspår som ”Hörby-Tom” traskar i men som tyvärr inte får någon fortsättning då Tom faller för åldersstrecket när han fyller 30 år 2021.

Det är också så att Sverige och Frankrike delar första platsen sett till antalet utdelade medaljer och båda länderna har elva stycken, dessutom exakt lika fördelade med fem guld, två silver och fyra brons. Kan vara lite intressant se Finlands del i medaljskörden då dom ofta framhålls som landet där man vet hur man får fram nya talanger. Ett enda brons kan man skryta med genom Janne Touhino och detta för 18 år sedan vilket inte är så imponerande i sammanhanget. Kan då passa bra att upprepa vad jag alltid hävdat, nämligen att svenska rallyförare inte på något vis är ”sämre” än sina finska kollegor. Sticker också ut hakan och säger nästan förr tvärtom.  Men det är på vägen mot internationell status som det skiljer och där skiljelinjen stavas ”pengar”. I Finland ses rally som mer rumsrent och något som företag gärna sammankopplas med vilket innebär mer stålar i sponsorbörsen. Här hemma är det förr tvärtom  här satsas det hellre sponsorpengar på mer anonyma sporter med mycket färre publik, men som i gengäld upplevs mer politiskt korrekta… 

*

Motorbloggen får sin information via officiella pressreleaser, sociala medier och läsarkontakt. Även från avsändare med av dom godkända kanaler på Twitter/Facebook. Varje läsare får själv avgöra om källorna kan anses tillförlitliga. Till Motorbloggen avsänt material betraktas som OK att publicera utan restriktioner såvida inget annat anges. Mail till Motorbloggen skickas på: tommy.svensson@kristianstadsbladet.se