Mikkelsen kör full WRC-säsong, Toyota i startgroparna för R5-bil, Victor H. och Adrian R. fick Rally-Berndts kalenderpengar och när Jocke Sjöberg missade med road-booken!
Spekulationerna om Andreas Mikkelsens framtid hos Hyundai har varit ett hett ämne och det svalnade inte heller speciellt när det stod klart att Sebastien Loeb blev ny fjärde förare. En del menade att Andreas skulle få ett reducerat program och kanske dela bilen med Loeb. Andra var mer inne på ett kliv neråt till WRC2 och där köra R5-i20 i stället för tämligen mediokert presterande Jari Huttunen. 
Nu verkar det ändå som att det är ”slutdiskuterat” då högste bossen efter Michele Nandan, Alain Penasse slår fast att det är 14 tävlingar i WRC som Andreas har kontrakt för.
– Vi har inte heller några planer på att bryta skrivna kontrakt, säger Penasse till Autosport.com.
Om detta är ett besked som kommer efter ryktet att Andreas kopplat in advokat i kontraktsfrågan eller om detta verkligen är vad Hyundai vill verkar lite oklart. Men att det är full säsong som gäller är klart. Penasse berättade också att Mikkelsen inte på långa vägar motsvarat förväntningarna under året men att teamet hela tiden försökt bygga upp hans självförtroende. Tråkigt nog lyckades man inte med ”peppet”. Andreas själv håller med om att 2018 blev ett misslyckat år, en enda pallplats. och avslöjar också att han hade problem i alla tävlingarna och försökte därför höja sig inför nästa chans.
– Hade bara behövt ett enda bra resultat så jag kunnat slappna av, nu tänkte jag allt för mycket på min körning!
Med detta kvarstår vem som får förtroendet att köra R5-bilen hos Hyundai? Ole Christian Veiby var påtänkt men för honom är det nu Volkswagen Polo som gäller. Även Pontus Tidemands namn snurrade kring Alzenau men han kör som bekant i WRC för M-Sport. Sedan finns där en flock Hyundai-förare runt om på kontinenten som kanske Penasse eller mer korrekt Stéphane Zarazzin som ansvarar för Hyundai Motorsport Customer Racing kan tänkas ge utökat förtroende. Eller så blir det ändå Huttunen som får fortsätta och kanske samma sak för honom som för Mikkelsen, ett enda bra resultat så han kunde slappna av lite…
*
Häromdagen hade jag lite tankar på att göra R5 till huvudklass i WRC och parkera ”WRC 2017-bilarna” för gott och låta dom dela vilrum med monsterbilarna från Grupp B. Skrev då att alla WRC-team utom Toyota idag har R5-varianter men om min dröm skulle uppfyllas då skulle det inte dröja länge innan även Mäkinens gäng hade en R5-Yaris på gång. Nu bekräftar även Toyota Gazzo Racing WRT genom Tommi Mäkinen i Ilta Sanomats webb-upplaga att man planerar för en R5-bil. Dock har teamet mycket med WRC några år framöver.
– Tidsramen är lös och vi kommer att starta projektet långsamt, menar Mäkinen.
*
För två veckor sedan utsågs SMK Hörbys unge Victor Hansen till mottagare av stipendie ur ”Dan Nilssons Minnesfond” som drivs av hemmaklubben. Före jul kom så nästa bidrag till Junior-SM/SSRC-satsningen 2019 och den här gången var det Rally-SM:s huvudsponsor Tools som utsåg honom till sin stipendiat för 2018. För detta fick Victor ta emot 10 000 kronor och i går toppade så rallyentusiasten från Östergötland Berndt Carlsson med att även han utse Victor i hop med Linköpings Adrian Ring till sina stipendiater för 2018.
– Det blir de som får dela på juniorpengarna som alla betalat som köpt min rallykalender, berättar Benrdt.
– Två 19-åringar som verkligen visat framfötterna i år och båda får 11 000 kronor vardera, så grattis än en gång!
Berndt har inte bara ett jättestort rallyintresse utan även ett minst lika stort hjärta om ni frågar mig…
*
Precis före jul avslutats en epok i Hörby när sambon stängde ”Ewa-Salongen” för gott efter över 40 år som egen frisör. Stängd salong betyder att lokalen skulle tömmas för nya hyresgäster och detta skedde i dag. När man provar på nya saker som idag, att vara lite ”hobby-snickare” med att riva och slita ut grejor lär man sig också lite nytt. Till exempel lärde jag mig att nyttan av skyddskor med stålhätta inte ska underskattas…
*
Då fortsätter ”The Sjöberg Story” med del fyra och där Joakim Sjöberg berättar med egna ord och genom egna ögon.
”2014 – Del 4 Mitt stora misstag
Som Co-driver har man vissa specifika områden som man är ansvarig för. Vissa delar är ganska självklara, så som läsa noter och följa roadbook. Sen kommer all planering, när är anmälan? I vilken stad? Hur ser reken ut? Man gör ett rek schema osv, ett eget bränsleschema skadar inte heller. Man försöker ha koll på så mycket som möjligt från att man lämnar Sverige tills man har lämnat in bilen i parc fermé. Allt går på olika sätt att strukturera upp. Mycket kan man göra hemma, så som att läsa på om olika reglementen, beroende på land och bilklass. Man kan räkna ut på minuten när vi kommer vara i nästa TK. Allt är simpelt förklarat med matematik.
Allt detta har jag lärt mig på olika sätt genom de åren jag har varit aktiv. Oftast lär man sig enklast genom att helt enkelt göra misstag. Då brukar misstagen inte återkomma. Men vad jag kommer öppna upp nu, är mitt största misstag hittills. Att försumma roadbook delen.
Minusgrader och slicks
Vi åkte ner till ADAC Litermont Rallye Saar med gott mod. Om vi vann, och med vissa resultat som gick vägen skulle vi kunna utropa oss som segrare av Opel Adam Rallye cup 2014.
Allt kändes bra, började få en bra relation med våra mekaniker och hela upplägget. Någonstans smög en känsla av bekvämlighet fram. Reken gick som smort. Jag kände att vi hade koll på läget. Då detta var på hösten så började det bli ganska kallt om nätterna. Någonstans visste vi att de första sträckorna är de absolut viktigaste i tävlingen. Det är väldigt svårt att ta mycket tid på någon när väl rallyt har kommit igång.
Första sträckan på morgonen var hal, det hade varit minusgrader på natten och all fukt hade bildat ett tunt lager av is, eller iskristaller på vissa delar av sträckan. Framförallt där solen inte kom åt. Men som jag har varit inne på tidigare så är förberedelser A och O för att lyckas. Jag minns inte vilka slicks vi åkte på, men jag minns hur väl vi värmde upp dem, hur vi med 15 sekunder innan vår tid gick ut kom smygande in i TK:n. Jag hade koll. Jag visste vart vi skulle stanna, hur många kilometrar vi behövde för att få däcken och bromsar varma och jag hade räknat ut när vi skulle åka från vår plats, för att precis hinna till TK:n. Allt väl så långt.
Snabb på första SS.
På SS1 var vi snabbast med 6,1 sekunder. Stor lättnad. Förberedelserna betalar av sig…
När vi stod i starten till SS5, som var powerstage, så hade vi en nyttig ledning med 29,6 sekunder. Då vi ledde cupen innan tävlingen var vi också först på vägen av alla cupbilar. Så fick vi till en bra sträcka, dvs max poäng och tog bilen i mål så var vi mer eller mindre klara cupmästare. Vi gjorde en bra sträcka, åkte ut på transporten till SS6 och jag kollade snabbt i roadbooken. Vid 3:e avfarten på autobahn så tar vi av. Jag gav dessa instruktion till Emil, medan jag satt och kollade tider från sträckan. Första bilen efter oss 4,2 sekunder långsammare. Bilen efter det också 4,2 sekunder långsammare, jag kände ett lugn komma. Nu ser det riktigt bra ut. Emil frågade mig, är det här vi ska svänga av? Jag kollade snabbt igen i roadbooken och sa, om 2 avfarter. Ner i telefonen igen. Tredje bilen var 2,2 sekunder långsammare än oss. Nu var det bara en bil som jag trodde skulle kunna slå oss. Jag satt och uppdaterade sidan i telefonen gång på gång, men det kom inte in någon tid.
– Ska vi svänga av här, frågade Emil.
Jag dubbelkollade igen.
– Nej nästa, svarade jag.
Då kom tiden in, bil nummer fyra var 0,8 sekunder snabbare än oss. Fasen, aja, tar vi bara mest sträcksegrar under rallyt så skall det fortfarande vara klart tänkte jag.
– Så det är här vi ska av, sa Emil och pekade på skylten.
– Men vad konstigt, vi är nästan vid starten av ss5?
Fel skyltar, panik!
Jag kollar ner i roadbooken,här ska vi inte av, det stämde inte alls. Fel skyltar och trippen stämmer inte. Men hur har detta hänt? Jag fick en snabb släng av panik men tänkte samtidigt, det måste då vara nästa avfart. Men jag fick en gnagande känsla direkt. Hur har vi åkt fel? Bläddrade tillbaka till sidan där Mål SS5 fanns. Gick igenom nivå för nivå, tills jag såg felet.
– Ska jag svänga av, frågar Emil igen.
– Nej, svarade jag.
I roadbooken, när jag sade att vi skulle åka 3 avfarter bort på autobahn var felet, vi skulle svängt av första avfarten och sedan andra avfarten på den andra autobahn som vi då skulle hamna på. Vi kör förbi avfarten, när Emil säger.
– Men nästa sak som händer är att vi åker in i Luxemburg! Jocke det måste vara fel?
Jag försökte förklara situationen lugnt och sansat för Emil. Jag plockar fram telefonen och använder någon typ av kartprogram, slår in GPS punkten för starten av SS6 och ser direkt att vi är ca 2 mil fel, ridå ner. Efter snabb huvudräkning så hade vi 12 minuter på oss, jag dubbelkollade genom att också räkna ut det på papper, resultatet blev också 12 minuter. Kartprogrammet i telefonen sa att vi var ca 35 minuter bort. Från att jag förklarade detta för Emil och fram till starten av sträckan minns jag inte så mycket. Vi körde som dårar, tog vänstervarv i rondeller när det var kö in i rondellen, åkte om någon typ av sporthoj, på påfarten till autobahn osv. Hur tar jag livet av mig snabbast i en rallybil svepte förbi i mina tankegångar. Jag vill inte göra detta mer. Jag sabbar Emils säsong. Allt var mörkt.
När vi väl kom till SS6 var vi 9 minuter sena in i TK:n. Vilket betyder 1 minut och 30 sekunders tidstillägg. Men eftersom vi inte följde roadbook, fanns det en risk att vi skulle bli uteslutna, fick någon av våra närmsta konkurrenter nys om detta så låg vi, jag riktigt illa ut.
Emil körde som besatt.
Hur som helst, Emil körde som besatt resten av sträckorna, på SS6 var vi 4:a totalt, endast 5,2 sekunder upp till total snabbaste. Men också 10,2 sekunder snabbare än närmsta cup bil, på 6.82 kilometer!
Allt var som en stor mardröm, men jag hade ändå en tanke. Jag kan inte få detta ogjort, men att bryta ihop totalt hjälper inte. Jag försökte läsa så bra som jag bara kunde på sträckorna. Någon gång, troligen när vi skulle in på en service, hade vi 10 minuter över. Emils far och en vän till honom stod där. Jag hoppade ur bilen och grät, jag ville bara försvinna från jordens yta. Jag fick höra, ”alla gör vi misstag” ”ge inte upp än” osv. Det hjälpte lite, men i mina tankar här och då var, detta är min sista tävling. Om inte Emil säger ifrån och sparkar mig så kommer jag lägga av iallafall.
När vi kom in på service, så såg teamet ändå ganska muntra ut. Jag bara väntade på utskällningen, men istället tog vår chefsmekaniker Jan Knöbel mig i sina armar. Kramade mig hårt och kysste mig i pannan.
– Du vet att det finns WRC co-drivers som tappar bort sitt tidkort va? Detta är inte så farligt, häng i resten av tävlingen så fixar ni detta”
Den där kyssen i pannan var jag absolut inte beredd på men det var precis något sådant jag behövde, det fick mig att börja tänka i mer positiva banor. Tävlingen är inte över, inte cupen heller.
Pokalen hamnade i papperskorgen.
Efter en total urladdning på de sista sträckorna så slutade vi 4:a, 28,6 sekunder efter vinnaren. Vi tog mest sträcksegrar, vilket innebar att vi skramla ihop lika många poäng som i tävlingen innan då vi slutade 2:a, en liten tröst i alla fall. Och ingen lade in någon protest mot oss.
Efter prisutdelningen slängde jag pokalen i en papperskorg, jag ville inte se den. Ville inte ha den hemma som ett minne över mitt misslyckande. Efter ett par hundra meter tänkte jag till, är det inte misslyckanden man lär sig på? Jag sprang tillbaka och hämtade upp pokalen.
Sen denna dag så har den pokalen en speciell plats i mitt hjärta, och roadbooken bar jag med mig i min ryggsäck i ca 2 år. Bara som en påminnelse att inte bli för bekväm.
Emil var stor i frågan.
– Vi vinner ihop, och vi förlorar ihop, jag vill att du åker med i finalen. Men snälla ha lite bättre koll på roadbooken!
Tro mig, det sista hade han inte behövt säga.
I nästa del, finalen i 3-städte Rallye 2014.”.