Idag blir det en kort Motorbloggen med tanke på stundande julaftonsfirande. Börjar ändå med att återkoppla till i går och där Bryan Bouffier avslöjade att han kör en Toyota Yaris GR Rally2 i Rally Monte Carlo. Inte bara kör utan fransmannen gör dessutom comeback och senast han tävlade med lite reda var 2019 i Polen. 

Foto: Tommy Svensson

Träffade Bouvier i samband med Rally Monte Carlo 2014 och mötte då en mycket ödmjuk förare som där körde en Ford Fiesta RS WRC i privat regi. Inte bara körde, utan var även den som utmanade Sebastien Ogier alla hårdast  debuten för Polo R WRC. I mål skilde lite över en minut till Ogiers fördel och ner till trean Kris Meeke, Citroën hade så Bouffier en halv minut. Även om han pausat tävlandet i fyra år så är det nog för honom som att cykla, har man en gång lärt sig så sitter det kvar. Än har inte namnet på kartläsaren släppts och likaså om detta är ett inhopp eller vi får honom i fler WRC2-tävlingar under året.

*

När Andreas Mikkelsen klev in på Hyundais lönelista kommande säsong innebar det samtidigt att Teemu Suninen flyttades ner till i bästa fall WRC2. Trots att han och manager Timo Jouhki verkligen kämpat för att få behålla Rally1-ratten, så verkar man nu nått vägs ände. Till rallit.fi säger Suninen att han inte gett upp men mest troligt är att det blir Hyundai i20 Rally2 för honom 2024.

– Monte-anmälan är stängd men det finns fortfarande möjligheter till Rally Sweden, säger han till rallit.fi

Hans önskan är att köra så mycket rally som möjligt och blir det WRC2, är det full säsong som gäller. I år blev det bara tre starter i klassen vilket gjorde att Teemu stannade på tolfte plats och där andra platsen bak Mikkelsen på Sardinien blev den bästa.

*

Här rundar jag av med att önska alla runt 9 000 bloggläsare en riktigt God Jul, speciellt alla ni som bidrog via Swish förtjänar en riktig julkram. Vill också tack för alla julhälsningar som nått Motorbloggen och till min hjälp tar jag Nova som just nu är lite uppjagad i väntan på att jultomten ska anlända.

Gör även som SVT kör en repris på mitt juläventyr för runt 60 år sedan, håll till godo.

*

Hemma hade vi garaget under huset och varje snövinter var det samma problem att få upp bilen via den branta uppfarten som dessutom svängde lite grann. Vid ett besök hos ”Olle-Vulkare” blev far övertalad att prova nymodigheten dubbdäck, vilka i ett nafs skulle eliminera problemet med den branta garageuppfarten menade Olle. Två ”Trelleborg Winter” med Scason-dubbar monterades bak på fars då nästan nya gula Ford Taunus 17M (bilden är som synes tagen en annan årstid). Klistermärket med isbjörnen uppvisande sina vassa klor i syfte att varna icke dubbförare, för att här kördes en bil med bromsgrepp klistrades på bakluckan. Fram behölls naturligtvis sommardäcken, en lika vanlig som farlig kombination men någon gräns på säkerheten fick det ju ändå vara…..

Julafton åkte jag med far när vi skulle hämta mormor och morfar, en kvarts bilkörning bort. Vädret och väglaget den här julen präglades av riktig vinter med massor av snö, trots detta inga problem att ta oss dit med de nya dubbdäcken. Som vanligt var inte morfar som var byns smed, inte riktigt klar för avfärd då det var brukligt att många kunder kom in på julafton för att ”reda opp litta affärer”, omsätta växlar (gamla tiders kredit) eller bara få en julasup. Efter en knapp halvtimme var dock morfar resklar, lite lagom smålullig tog han plats i framsätet medan jag och mormor satte oss där bak. Morfar var hundra procent hästmänniska, avskydde egentligen allt med bilar och bilåkning, hans svarta A-Ford från 1929 lät han smedlärlingen köra när så behövdes då han själv saknade körkort. Väl i bilen talade han genast om för far att han skulle köra sakta, icke över trettio kilometer. Redan här var far lätt irriterad över den sinkade avfärden, dessutom blev väntan på hans egen julasup nu längre än planerat. På vägen hem väntade en lömsk höger-vänster kurvkombination i nedförsbacke. Högern gick bra, men i vänstern klev den djävulska däckblandningen in på scen och skickade Taunusen i tangentens riktning. Landningsplats blev ett hyggligt djupt snöfyllt dike där bilen till slut la sig till ro, halvt på sidan med morfars sida underst. Pustade och stönade lyckades far till sist baxa upp förardörren, allt medan morfar svor som det anstod en smed över den misslyckade bilfärden. Far insåg snabbt att det krävdes traktorhjälp om det skulle bli någon julasup för hans del. ”Vinterklädd” enligt dåtidens mode på landet, vit nylonskjorta, fodrad slips, en något tjockare kavaj och trätofflor, stack far en ”Lång Bill” i mungipan, tände och satte kurs mot närmaste bondgård, en dryg kilometer bort. Morfar fann sig snabbt i situationen och lutad mot sidorutan hördes snart ljudliga snarkningar medan mormor och jag väntade under tystnad på räddningen. En dryg halvtimme senare syntes en Ferguson-Grålle och bakom lantmannen vid ratten stod far på ”kanneflaket” med fartvinden i håret . Inget tjafs med bogserlina, en rejäl järnlänk om fjäderbladet bak på Taunusen och snart var vi uppe på vägen igen. Skadorna inskränkte sig till en tappad navkapsel, en liten buckla i dörren och fars lätt tilltufsade självförtroende. Där hemma väntade mor som undrade varför i hela friden det dröjt så länge. Själv kunde jag knappt bärga mig med att berätta om mitt livs allra första avåkning som jag beskrev i målande ordalag. Far tog irriterat sikte på julasupen direkt medan morfar förklarade att han var ytterligare stärkt i sin misstro mot bilar.

– Detta hade aldrig hänt om vi kört häst och vagn, var morfars analys.

För mig var dikesläggningen av Taunusen den allra bästa och mest mest spännande julklappen. Till och med ishockeyspelet av märket ”Puck” med Tre kronor mot Kanada som tomten kom med i sin säck förbleknade i jämförelse!

*

God Jul önskas er alla och nu tar Motorbloggen juledigt fram till på onsdag.