Senast eldfängde fransmannen Francois Delecour körde WRC var i Rally Monte Carlo för två år sedan. Nu är det dags igen för 51-åringen med uppbackning av Rumäniens Turistdepartement (?) i en M-Sport WRC-Fiesta precis som 2012. Då slutade det med en sjätte plats, vilket ska förbättras i januari.
– För att vara realistisk, jag siktar på femte platsen och bara det blir en stor utmaning!
– Vad som än händer kommer jag ändå att njuta av rallyt som jag älskar och ser framemot.
För Delecour blir detta den 98 WRC-starten och de senaste åren har han mest kört IRC och ERC. Dessutom har han hunnit med att bli rumänska mästare två år i rad, vilket så klart är anledningen till att det tämligen ekonomistisk svaga landet går in och stöttar. När får vi se Svenska Turistrådet som rallysponsor, bara undrar…

*
Mer WRC blir det för tjecken Martin Prokop som idag meddelade att han fortsätter med sin ”Jipocar” alltså WRC-Fiestan som han även körde 2013. Med en nionde plats och 63 hopkörda WRC-poäng har den 31-årige tjecken lyckats blidka sponsorerna till ännu ett års hårdsatsning. Inte nog med att Prokop får nästan full säsong hoppar över Australien, han får dessutom en teamkamrat i ”Jipocar Czech National Team” Jaroslav Melichárek. Förutom lite starter med både Mitsubishi och Skoda har slovaken kört på hemmaplan med en Citroén C4 WRC.

*
Ingen har väl missat min högst personliga uppfattning om gröna rallybilar, trots påtryckningar hävdar jag ändå bestämt att dom inte hör hemma i rallyskogen (kan ha att göra med min extremt skeptiska uppfattning om Gröna Bilister och Miljöpartiet de gröna…). Nu börjar arbetet bära frukt och först ut var min klubbkompis Johnny Ottosson som kört en ”giftgrön” Volvo 740 som nu är historia. Nybygget en 940 lackades snyggt ”Todde-gul”. Näste man att hoppa på ett ”total make over-tåg” är Hans ”Kräbbleboda” Johansson. I alla tider har Kräbbleboda-bilarna varit synonymt med en något obestämbar orange kulör fram tills i år då Hans valde grönt på sin 240 och Rickie Borgström, blått. Nu har åtminstone Hans besinnat sig och bifogar en bild på det nylackade vinnarvapnet. Om inte så snyggt som en silverfärgad 240, så iallafall mycket bättre än en grön…

*
Just denna dag i sextiotalets sista skälvande stund satte jag mig för allra första gången i den vita Volvo 142S som tillhörde Svenssons Trafikskola i Eslöv för mitt livs första körlektion. Till skillnad från i dag var det full vinter i Eslöv och snön föll ymnigt när jag knallade från jobbet som fotopraktikant på Skåne-Bild för premiärkörpasset. På grund av vädret var jag dock osäker på om det skulle gå att genomföra någon lektion alls. Själv hade jag ändå samma känsla att få greppa Volvoratten som September sjunger om när det gäller ”mikrofonen”.
I dörren mötte jag både min körlärare Bertil och självaste chefen som var ganska upprörd. Bertil informerade mig.
– Vår Amazon har kört fast i Bosarp, vi får åka dit och antingen hämta hem eleven och läraren eller försöka dra loss bilen.
– Det är väl inga problem, du är väl van att köra när det är halt ”rallyförare” som du är…
Till saken hör att jag aldrig försummat att informera såväl lärare som de övriga körskoleeleverna om mitt brinnande rallyintresse, stora erfarenhet av bilar och bilkörning samt att jag hade en Saab V4 hemma i garaget sedan halvåret tillbaka. Med detta CV med uppenbara avvikelser från verkligheten var det inte så konstigt att Bertil trodde sig ha en näst intill fullfjädrad vinterbilist vid ratten när vi slirade ut i snömodden mot Bosarp. Första problemet för den med Firestone TC-vinterdäck utrustade (dubb så klart) 142:an var en trafikdelare borta vid nuvarande Domus. Bilen plöjde rakt fram när jag skulle svänga höger men som tur var blev det stopp i maskin strax före grundstöttningen.
– Har jag ju sagt, Volvo är skit med sin bakhjulsdrift tacka vet jag Saab där är det bara att gasa fast det är lite snö på vägen, informerade jag Bertil.
Han svarade skeptiskt men lugnt.
– Spelar ingen roll om det är fram eller bakhjulsdrivet, bromsar du så att hjulen låser glider det ändå bara rakt fram!
Med något tilltufsat självförtroende tuffade vi mot Bosarp och den strandade Amazonen, det gick inte fort kan jag avslöja, inte alls fort. Till slut såg vi ändå den välbekanta siluetten av kyrkan och jag förstod att vi ändå kanske skulle klara oss hela vägen fram till vår olycksbroder. Så blev också fallet och när vi anlände stod den vita Amazonen prydligt inkörd i en hög snödriva. Den något korpulent byggde körläraren stod utanför med snöskyffel och försökte få loss sitt arbetsredskap medan eleven som orsakat det hela stod och tittade på i sin gröna ”koreaduffel”. Läraren var betydligt sämre klädd, vit nylonskjorta, nappaslips, lågskor och skinnkavaj. Kanske normal ”danseklädsel” för Jägersbo men absolut inget för en skånsk snöstorm. Att han frös mellan svettdropparna var uppenbart.
– Hjälp oss nu för f-n härifrån innan jag fryser ihjäl om fötterna, var hälsningen från den korpulente.
Bertil hörsammade kallelsen, plockade fram bogserlinan och snart var Amazonen fri som fågeln.
– Vill du köra tillbaka också eller ska vi skippa det för dagen, din lektionstid är ute ändå, undrade Bertil när vi var klara för tillbakafärd.
– Nej, kör du, svarade jag lättad.
– En Volvo på vinterväg är ju egentligen helt livsfarlig så jag väntar hellre till det blir lite mindre vinter…
Inte förrän jag klarat körkoret vågade jag erkänna mina bristande kunskaper i vinterkörning för Bertil, något som han uppenbarligen inte blev imponerad över.
– Är du inte riktigt klok, första lektionen brukar vara en tur runt kvarteret och absolut inte landsväg i snöstorm. Varför sa du inget?
Som vanligt varar ärlighet längst.
– Du frågade aldrig…