Två saker som jag ofta beskylls för är att jag är ”Umeå-hatare” och ”Oliver-kramare”, båda är lika felaktiga åtminstone det som gäller Umeå. Efter att stängt av tv:n efter målgången på ”Red Barn Arena” och även sett några av helgens sträckor live så är årets upplaga av Rally Sweden en som platsar på ”Topp-5” sedan mitt första besök i Värmland 1975. Året när Per Eklund och Stig Blomquist fajtades som dårar med sina V4:or 1976 kommer troligen att vara etta så länge jag lever.

Rallyt hade allt, snö med utmanande väder i början och sedan vykortsliknande sådant de två sista dagarna. Stor dramatik där två av segerkandidaterna (Kalle Rovanperä och Ott Tänak) körde bort sig tidigt. Till detta har jag även nåtts av rapporter om hur bra ordnat det varit för publiken mot tidigare år. Dessutom funktionärer som uppträtt som folk, varit vänliga/hjälpsamma och inte som fallet varit ibland (även i Värmland) med socialkompetens jämförbar med sur fångvaktare. 

*

Ändå det som fäller avgörandet för en plats bland de fem bästa var så klar att det blev svenskar  i topp i både WRC2 och Junior-WRC. Oliver Solberg/Elliot Edmondson och Mille Johansson/Johan Grönvall levererade på toppnivå under hela helgen. Oliver som hade ett extremt favorittryck på sig satte inte en fot fel på de 18-sträckorna och att dessutom avsluta med bästa tid på power stage visar bara hur suverän Petter och Pernillas ”Gutt” är. Segermarginalen till Sami Pajari med solstrålen Enni Mälkönen vid notblocket blev osannolika 1.19,7. Således behövde aldrig Oliver köra som han gjorde på sista sträckan, men är man inne i ett ”flow” blir det nog så här automatiskt. Samma läge har till exempel Rovanperä också haft, istället för att köra ”safe” på sista sträckan blir det sträckseger, bara för att som det sägs i Foodora-reklamen ”för att jag kan”!

*

Samma tryck hade inte 18-årige Mille Johansson på sig och att jag hade honom som vinnare i tipset var mest för att sporra Katrineholmaren. Innerst inne hade jag blivit glad för en pallplats med tanke på att detta var 4WD-debut för honom medan resten av klassen redan gjort, åtminstone några tävlingar med drift alla hörn.

Nu tog Mille åtta sträcksegrar och i mål skilde 48,9 sekunder till tvåan från Estland, Romer Jürgenson. För mig för detta tankarna till när min klubbkompisi SMK Hörby, Tom Kristensson och Henrik Appelskog inledde sitt första år i J-WRC 2019 med seger i Värmland. Ingen hade räknat med att en skåning utan vintervana skulle vinna, men så blev det dessutom en seger som upprepades året därpå. Åter till Mille där jag är lite osäker på om det är planerat för full säsong i VM-serien för juniorer. Med den här inledningen måste det ändå vara svårt att tänka sig annat än ny start på för Mille på mer hemtama underlaget asfalt och Rally Croatia 18-21 april. Mille var så klart överlycklig efter knallen i Umeå

– Det känns helt overkligt. Jag trodde aldrig att detta skulle vara möjligt och hela helgen har varit fantastisk. 

–Vi har gjort två misstag, men kört ikapp den förlorade tiden. Allt känns fantastiskt just nu! 

*

Då fortsätter ”Oliver-kramaren” till just Oliver som verkligen visade hur duktig han är bakom Skoda-ratten. Att det sedan finns andra, svenskar dessutom som har svårt att svälja blågula framgångar får stå för dom. Han är inte bara snabb och numera stabil i #21, dessutom en kille som bjuder på sig själv i dessa alltmer profillösa tider och då tänker jag inte bara på rally. Allt är idag så proffsigt och de allra flesta ”PK” för att inte välja fel ord så att någon blir kränkt eller att en sponsor hoppar av. Oliver däremot klarar den balansgången med bravur och är exakt vad sporten behöver. 

Att vägen mot WRC2-titeln ligger rak och krattad efter den andra raka segern i Umeå håller nog de allra flesta med om, inte bara ”Oliver-kramare”. Nu börjar det snart plinga i mail/messenger-korgarna…

*

Vi får inte heller glömma de andra två hjältarna, Olivers värmländske kompis Isac Reiersen med Lucas Karlsson i högerstolen. Nu hade man lite oflyt att relativ tidigt hamna i ingenmansland, med många sekunder fram till slutlige sjuan Emil Lindholm/Reeta Hämäläinen och ännu fler ner till polske nian Michal Solowow.

Ingen bra sits då det är väldigt lätt göra onödiga misstag i en ambition att bara ”stay on the road”.  Men i sin femte start med JC Racetekniks Skoda visade 20-åringen en mognad som lär föra honom långt upp i toppen vad det lider.

*

Därmed är ”huvudklasserna” avverkade och den i mångas ögon häftigaste klassen (Rally1/WRC), blev snabbt urvattnad efter Rovanperä och Tänaks sorti tidigt på fredagen. När så även Takamoto Katsuta som tvåa gjorde som så många gånger tidigare åkte av och försvann även han, blev det lite mellanmjölk över det hela. En jämförelse som höll hela vägen in i mål och där Topp10 delades jämlikt med fem Rally1 och fem Rally2-bilar i listan.

Nu kan inte Esapekka Lappi/Janne Ferms andra WRC-triumf i karriären (första kom 2017 på hemmaplan) viftas bort, tvärtom förtjänar den full respekt. En ”EP” som var ytterst nära att få sparken från Hyundai efter en tung höst men där teamchef Cyril Abiteboul gav finländaren stöd istället för en kniv i ryggen.

Att Lappi blev känslosam efter målgång kändes helt naturligt som när han tackade både Cyril men framförallt sin familj som funnits där när motgångarna trängts i dörrhålet. 

Tvåan Elfyn Evans/Scott Martin var med all säkerhet nöjd med detta vilket låg i fas vad walesaren tänkt från början. Att han skulle rå på en Rovanperä utan problem var enbart något att drömma om, men tvåa var realistiskt kan jag tänka mig snurrade i Elfyns huvud. Nu blev det så med skillnaden att det var en Hyundai som var före istället för Toyota. Att gapet till slut bara blev 26 sekunder berodde på att Lappi skänkte bort snudd på minuten på de tre sista sträckorna för att säkra sin seger. 

Om Lappi var lycklig så var detta troligen bara en bråkdel av hur trean Adrien Fourmaux och Alexandre Coria kände sig. Nu gav man även M-Sport Ford en välbehövlig boost genom tredjeplatsen, vilken var lika viktig för båda två. Adrien med ett liknande år som Lappi bakom sig, var nästan uträknad från WRC-klassen efter fyra tunga krascher under 2022. I fjoll var det så Rally2-Fiesta som gällde för den franske läkarstudenten och inte heller i denna var han flitig i vinnarspåret.

Årsbästa blev segern i Brittiska Rallymästerskapet ”BRC” och att det blev ny chans i Rally1-Puman var en högoddsare. Bara att hoppas att detta var lite korken ur för hela paketet och i nästa tävling, Safarirallyt borde man även där kunna få till en bra placering.

*

Att det nya poängsystemet åtminstone delvis, fungerade var söndagen ett bevis på. Hade det varit ifjol så hade SS16-17 blivit rena transportsträckor i avvaktan på poäng från power stage. Nu blev det istället race in i kaklet vilket inte minst Evans raggarsladd i sista kurvorna på ”SS18 Umeå 2” bevisade. 

Trots detta är jag inte helt övertygad om att systemet är bra, tänker på att tvåan Evans samlade ihop fler poäng än totalsegrare Lappi. Detta plus att det är rörigt med en resultatlista för poäng och en för hur rallyt slutade. Tycker J-WRC har ett bättre system med en extra poäng för sträckseger, men det är kanske för enkelt… 

*

Nu inledde jag med att berömma Umeå och deras engagemang men avslutar med lite om det som i mina ögon var mindre positivt. Delar PG Anderssons uppfattning om sträckorna där de flesta var snabba för att inte säga vrålsnabba. SS16/17 var värst där Kalle Rovanperä i första loopen hade ett snitt på 135,1 km/t och i tv hördes hur varvstoppet låg i under nästan två kilometer. I mina ögon inte rally och hoppas att man lyder PG och försöker få till mer omväxlande sträckor framöver. Någon snabb är inget problem, men tar man bort Red Barn Arena så snittade de snabbaste en bra bit över hundra på sträckorna… 

*

Inte bara på sträckorna det gick fort, tråkigt nog även på transporterna enligt polisen i Västerbotten. Tre deltagare i rallyt klockades för så hög hastighet att körkorten ryker och för 17 andra oklart om det var deltagare eller privatbilister, blev det bara dryga böter. 

– Det är tråkigt att förarna inte kan hålla trafikreglerna och bra att polisen var på plats, tyckte Erik Åström från rallyts sida. 

*

På sociala medier har det debatterats flitigt huruvida PG Andersson lyckas ersätta Jonas Kruse som studioankare hos SVT vid sidan av Johan Ejeborg. Egentligen en löjlig diskussion där Kruse har sin stil och PG sin och enligt min mening så är båda precis lika duktiga.

Kanske ett litet plus för PG som trots allt har en mer gedigen bakgrund från WRC-världen.. Extra korkat blir det när vissa menar att när Kruse försvann så blev det mindre rally i tv, utan att kränka honom så betvivlar jag att det var han som hade den makten i tv-huset…

*

I Hällerundan blev det dubbelt Polo R5 i topp och där B-förare Peter Hedström/Per Ström vann med fyra sekunder över Calle Ward/Tommy Skåberg.

I 2WD-gänget var Limas Andreas Levin/Thindra Ehn i en egen klass med sin Nissan Sunny. Opel-åkaren från Arboga Joachim Nilsson/David Abrahamsson (2:a) och Tomas Pettersson/Per Grubb Fagersta med BMW (3:a) försökte hänga på. Detta utan att lyckas och var både runt 20 sekunder efter Levin medan de mellan sig bara hade 0,9 sekunder.