I går kikade jag lite närmare på Hyundai Motorsport inför Rally Sweden och i dag är det Toyota Gazoo Racing att hamna lite under luppen. 2017 tog Jari-Matti Latvala Toyotas första WRC-seger just i Värmland. Lyckan hos Tommi Mäkinen och de japanska höjdarna som huttrade nedanför målpodiet var total och nästan euforisk. Inte heler var den mindre hos Latvala och Miikka Antilla och många inklusive jag själv hoppades på ett trendbrott att det äntligen skulle koras en finsk världsmästare igen. Så blev det som bekant inte och i fjol kan man nästan klassa Toyotas Rally Sweden-start som katastrof med Latvala som sjua och Ott Tänak som nia. För en gångs kul var det nuvarande Citroën-åkaren Esapekka Lappi som lyckades bäst med sin fjärde plats. Nu tänker inte ”The Mäkinen squad” tillåta ännu ett så dåligt år och att målet är seger finns det  nog inga som helst tveksamheter till. Lappi är borta och ersatt med Kris ”The Ulsterman” Meeke och med detta är frågan om inte Toyota har på pappret starkast line upp i år. Lägger man så till att Marcus Grönholm gör ett inhopp hos sin gamle kompis Mäkinen ska nog mycket till för att det inte ska bli minst ten (egentligen menar jag två, förare och co-driver) i vit/röd/svart overall på pallen nästa söndag.

Med fyra segrar i Rally Sweden borde Latvala ha aningen mer favorittryck på sina axlar än Tänak och definitivt mer än Toyota-rookien Meeke. Att han sedan även blir historisk i Värmland när han passerar Carlos Sainz som den förare med flest WRC-starter sporrar nog lite extra. Första starten av de 197 han gjort, gjorde Latvala i Rally Wales GB 2002 och som extra krydda, första WRC-segern togs i Rally Sweden 2008.

– Blir lite speciellt i år med starten i Sverige, det var här som jag 22 år gamma blev den yngste att vinna en WRC-tävling för elva år sedan. I år blir jag den med flest starter någonsin och detta i samma rally, menar 33-årige Latvala.

Toyota har som bekant testat hemma i Finland och med förhållande snarlika dom man möter i Värmland och Norge.

– Förhoppningsvis kan vi vara med och slåss om ett lika bra resultat som 2017, allt som krävs är att jag får tillbaka min ”driving feeling” som helt saknades i Monte Carlo.

Latvala i all ära men det är nog fler som tror på Ott Tänak som vinnare. Inte minst hans ”pace” innan punkteringarna i Monte ligger grund till detta. Estländaren är dock lite orolig för vilka förhållanden som möter honom och Martin Järveoja på torsdag.

– Vi känner oss väl förberedda men det är alltid svårt att förutse hur det sedan blir i verkligheten, menar Tänak.

Han önskar normalt mycket snö och höga snövallar precis som i fjol, men blir det så undrar han?

– I fjol hade vi problem med att starta tidigt med all lös snö. Nu går vi ut som bil tre och hoppas på bättre förutsättningar än då.

Att han gillar sträckorna som väntar sticker han inte under stol med.

– Snabba böljande sträckor gör detta till en riktigt kul tävling och vi vet bestämt att vår bil kan vara riktigt bra där!

Var Kris Meeke står i konkurrensen är svårt att sia om, men av Monte-premiären att döma kan ”The Ulsterman” inte räknas bort. Detta är inget som han själv säger emot på.

– Jag är säker på att vi kan vara med och slåss om segern!

I fjol strulade det som bekant mest för Meeke innan han till slut fick sparken från Citroën. I Värmland var det både startposition och lömsk vinter-set up på hans och Craig Breens C3 WRC som ställde till det (Østbergs funkade dock bättre av någon anledning, kanske var det bakom ratten det skilde?). Meeke menar.

– I år har vi bättre position ”on the road” så ett bekymmer mindre. Dessutom vet jag att vår bil blir riktigt bra på de snabba sträckorna som väntar.

Redan i Monte förklarade Meeke som nu har Seb Marsall vid sin sida hur han tyckte Yaris WRC var i förhållande till Sebastien Ogiers nya tjänstebil C3 WRC.

– Säger bara, Toyotan är den absolut bästa rallybil jag någonsin kört!

I Monte såg det länge ut som att Ott Tänak skulle kunna ta sin första seger i den klassiska tävlingen, men punkteringar och för klena fälgar ändrade på detta. Just fälgarna var något som irriterade Teamchef Mäkinen mycket och det är nog ingen vild gissning att man kommer med andra till Värmland. Annars är det en harmonisk och segersugen Mäkinen som kommer till Torsby. Testerna har funkat bra, fjolårets irritationsmoment Lappi är borta och dessutom har man lyckats få in ikonen Marcus ”Bosse” Grönholm i en Yaris. Nu är det bara skumpakorkarna som också ska öppnas så blir det en fantastisk helg sett med den fyrfaldige världsmästarens ögon. Tror faktiskt också att det kan bli så…

*

På plats den här helgen i Finland är Lars Stugemo och Kalle Lexe för sista ”PET” inför starten i Rally Sweden med finska teamet Printsport. Nu är inte Stugemos R5-Polo ensam från Sverige, utan även Patrik Flodin och Göran Bergsten ger nya R5-Skodan ännu mer ”snö-feeling” inför torsdagens start. I den finska kylan syns även ”co-driver proffset” Miriam Walfridsson och då är det lätt att koppla över till den intressanta diskussion om co-driverns roll som tog fart efter mitt inlägg med Ida Lidebjer Granberg. En diskussion som det bara är att gratulera till att ha startat och nu är det bara att hoppas den inte tar slut utan fortsatt hålls vid liv.

*

Finns inte så många danska rallycrossförare som satsar internationellt, ja frågan är om inte Ulrik Linneman är ensam om detta. I fjol körde han en av Marklund Motorsports gamla Polo Supercar RX i Euro RX men i år blir det ny bil för 29-åringen från norra Jylland. I dagarna har han gjort klart med Olsbergs MSE om start i RallyX Nordic.

– Det er kæmpe stort. Det største for mig nogensinde. Jeg håber stadig, at jeg kan komme nærmere VM-serien på et tidspunkt. Det tror jeg, at det her hold kan hjælpe mig til, kommenterar Ulrik sin nya styrning.

*

Inte mycket på den inhemska rallyfronten den här helgen och även i våra grannländer är det tämligen lugnt. I Finland värmer dock Jari-Matti Latvala upp inför Rally Sweden genom att köra sin privata Toyota Celica GT4 i Peurunka Ralli ingående i finska historiska mästerskapet. Latvala leder också tämligen komfortabelt efter tre av de fem sträckorna. Långt över minuten före Mika Rantasalo i en Opel Kadett GSi. 

Brukar skriva om vilken isolerad plats Sverige är när det kommer till synen på klassiskt/historiskt rally. Här gäller det bara en enda sak, att vinna. För att kunna göra så krävs naturligtvis också en ”vinnarbil” vilket gör våra klassikertävlingar så erbarmligt färglösa, innehållande i stort sett enbart bilar man kan vinna med. En kik i startlistan till Peurunka Ralli visar att det så klart även här tävlas med Volvo 240, Ford Escort och olika Opel-modeller. Men finnarna räds samtidigt inte att även tävla med udda skapelser som Fiat 850 Special, Wartburg 353, Toyota Corolla, Datsun 100A, Mazda 1300, Ford Capri och så allra tuffast Plymouth Valiant. Vad är väl en 240:a mot en ”Valle” på ”brekaas” (skånska för bredsladd) mellan snövallarna? Nej just det, ingenting!

*

Har varit lite skåpstädning i hemmabasen idag och då hittar man alltid lite saker man inte trodde fanns. Plötsligt dök där upp bilder på min Opel Kadett 1964 både före och efter ”make overn” från att varit tantkörd i Osby till rallybil, skilde runt 25 år. Men jag tar det från början.

I början av 80-talet erbjöd sig en kollega mig att köpa hans fasters Opel Kadett då hon vid 85 års ålder kommit till slutsatsen att bilkörningen inte funkade så bra längre. 

– En 64:a som hon köpt ny hos Newmans i Osby och sedan alltid haft i varmgarage, nästan helt rostfri och bara körd åttatusen mil, förklarade kollegan.

Bjöd honom tusen spänn för bilen osedd och han högg direkt då det visade sig att köpeskillingen var en del av kommande arv. När han samtidigt var konstant utan pengar kom tusenlappen lite som en skänk från ovan.Kadetten levererades till Hörby, där både tusenlappen och bil bytte ägare. Skicket motsvarade också i stort sett beskrivningen, som vanligt lite rostbrunt kring lamporna fram men inget genomrostat. Ett gott tecken på en runt 20 år gammal Opel. Efter någon vecka kom så frågan upp från omgivningen som alla som spontanköper bilar för eller senare får.

– Vad ska du ha den till? 

Tror inte jag är ensam i spontanköpskategorin som absolut inte har något bra svar på detta. Med andra ord blev den ”Laupiz-blau Kadetten” stående utanför garaget. Plötsligt fick dåvarande sambons yngre syster ett jobb som krävde biltransport något som för min del så lyckosamt sammanföll med att just bil saknades i hennes ”toolbox”.

– Du kan ju köpa Kadetten, 1500 spänn och den är din, förklarade jag.

Vän av ordning reser nu ragg mot detta att tjäna pengar på en blivande släkting. Till mitt försvar så var där bytt både olja och tändstift, bromsarna justerade och bilen besiktigad så värdökningen på 500 kronor kändes högst rimlig.  Det blev affär (pappa betalade, lätt muttrande något om att det vore mer juste om lillasyster fått bilen gratis) och Kadetten rullade iväg mot nya äventyr. Tyvärr blev inte glädjen livslång för lillasyster, redan efter någon månad gav motorn upp och detta för henne så turligt samtidigt som hon fick nytt jobb utan bilbehov.

Bilen hamnade då åter i mina händer men nu kraftigt prisreducerad med sin trasiga motor. Jag tror att jag betalade en femhundring för ”vraket” till den nu ännu mer sur-muttrande pappan. Då som nu fanns en Opel-ikon i Hörby med namn Stig Kristiansson och jag erbjöd honom Kadetten för samma pris som jag själv fått betala och se ”Chrischan” nappade. Han hade till skillnad mot mig inga problem med vad som skulle hända med bilen som skulle renoveras till nyskick. Med sina kontakter i Rüsselsheim fixades massor av nya delar som skärmar, kromlister, stötfångare med mera med mera. Som pricken över i kom han även över den absolut sista fabriksnya 1000-kubiksmotorn som fanns på den tyska lagerhyllan. Nu skulle bara bilpusslet läggas och det var här det tog slut för ambitiöse Stig. Med en aldrig sinande kö av rallyoplar med servicebehov plus sin egen klassiker Porsche som det tävlades flitigt med både här hemma och utomlands blev där inte tid över för någon Kadett renovering. Den blå Kadetten förblev stående som ett avstannat renoveringsobjekt.

I slutet av 90-talet började jag själv tävla med en ett år nyare ”Chamonix-weiss” Kadett, dessutom med flera hyggliga resultat med den i rallyskogen då som nu udda fågeln. Hela tiden dock medveten om vilken ”helig graal” som ruvade någonstans i Stigs lite utspridda bilsamling. En dag kom dock verkligheten i kapp och jag fick frågan.

– Ska du köpa tillbaka Kadetten och alla grejorna jag skaffat, undrade Stig.

– Om inte säljer den i delar och pressar karossen!

Det visade sig att lokalen där bilen stod uppställd skulle rivas och något alternativ uppställningsalternativ fanns ej. Ni förstår hur jag kände mig när jag ställdes inför, ”annars pressar jag karossen”. Så klart köpte jag rubbet och fick dessutom två ”reservdelsbilar” med på köpet. Opel-skatten rymdes dessutom i min mors då rymliga uthus och från henne kom så klart frågan.

– Vad ska du ha dom till?

Nu var detta ju min mor så hon avkrävde inget svar av mig utan var nöjd med att vara lite delaktig i mina göromål. Några år gick innan jag, Roland Brorsson och den ”Chamonix-vite” dundrade med allt för fart in i den djävulskt lömska ”medium vänster efter krön” i Gyllebo-skogen under Simrishamnsmixen 2004. När allt slutligen stod still kunde jag äntligen förklara för både mor och hålla andra vad jag skulle ha den blå Kadetten till.

– Att bygga ny rallybil, var så klart det enkla svaret och så blev det.

Lagom till TV-Svängen hade chefsmekaniker Ekelöf fått allt klart och det blev debut med #7 på dörrarna och det är också därifrån bilden är hämtad. Resultatet minns jag inte men den ”tantkörda” Kadetten fick uppleva ett helt nytt liv på ålderns höst. Tilläggas kan att den fortfarande finns i min ägo, även om den behöver lite kärlek efter det hårdhänta mötet med Blekingenaturen innan det kan bli aktuellt med comeback i rallyskogen…